Estonia-anhöriga hördes aldrig vid olyckan – stoppas igen: »Fruktansvärd hantering«

Den 5 november 2020 skrev Åsa Myrberg i ett mejl till statens haverikommission att hon hade fått veta att myndigheten planerade att ha ett videomöte med inrikesministern Mikael Damberg. Anledningen var de nya uppgifterna i Henrik Evertssons film ”Estonia - fyndet som ändrar allt.  Åsa Myrberg anmälde sitt intresse. Hon ville delta på mötet. Hon berättade att hon var anhörig. Att hennes pappa, sjökaptenen Dan Myrberg, anställd av Sjöfartsverket som chef för Stockholms sjötrafikområde, befann sig på färjan för att examinera båda fartygets bägge kaptener. Men aldrig kom tillbaka.

– Jag har ju haft anledning att tro att han befann sig på kommandobryggan när färjan sjönk, alternativt i redarhytten, berättar Åsa Myrberg för Fokus.

– Direkt efter olyckan kontaktades jag av Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franson, som kände min pappa mycket väl. Han lovade mig att han vid de kommande dykningarna skulle se till att min pappa eftersöktes när de gick in på bryggan och sedan ge mig besked om resultatet. Han lovade dessutom att Sjöfartsverket aldrig skulle låta deras anställda bli kvar i fartyget. Pappas kropp skulle få komma hem!

I december 1994 gick dykare in på kommandobryggan och videofilmade fler offer som befann sig där.

– Men Johan Franson återkom inte med något besked till mig om min pappa hittats eller inte. När jag försökte nå honom var han oanträffbar.

[caption id="attachment_646577" align="alignnone" width="991"] Nya svar? Anhöriga har länge kritiserat den haveriutredning som gjordes efter Estoniakatastrofen. FOTO: TT[/caption]

I november 2020, kort efter att Åsa Myrberg anmält sitt intresse för videomötet med States haverikommission och inrikesminister Damberg, kopplade hon upp sig på videolänk från hemmet på Ekerö och deltog i mötet med Estoniakatastrofens utredare som hon velat få till i 26 år.

– Det var som det är på videomöten, man ser ansikten i små rutor på en datorskärm. Men det var inte så mycket möte, utan mer av föredragning av Mikael Damberg. Så det var nästan bara honom man såg. Han förklarade vad det var. Hur han såg på filmen att de hade tillsatt Statens Haverikommission och bett dem att utreda hålet i skrovet på Estonia.

Åsa Myrberg ställde frågor om de militära transporterna. Ännu fler frågor om dessa ställde Sara Hedrenius, överlevare, som i Evertssons film berättar att Estonia var försenad och att hon precis innan fartyget skulle lämna Tallinn såg en konvoj med militärfordon rulla ombord.

Åsa Myrberg:

– Jag tyckte att Damberg såg irriterad ut, över de frågorna. Men beskedet om en ny utredning ingav ändå hopp. Det var tveklöst ett genombrott.

Hon skrev till Haverikommissionen att hon ville lämna vittnesmål till Statens Haverikommission. Brevet vidarebefordrades från generaldirektören Jonas Bäckstrand till haveriutredaren Jörgen Zachau. Den här kvinnan vill vittna, fick Zachau veta.

Jörgen Zachau ringde upp Åsa Myrberg den 2 december 2020 kl. 15.05. Åsa Myrberg tog anteckningar från samtalet och berättar för Fokus:

– Han började med att berätta vad som gällde för haverikommissionen med deras arbete angående Estonia. Han påpekade med en gång att de hade väldigt mycket material i ärendet och han ville redan nu upplysa om att det antagligen skulle bli så att jag inte skulle få någon mer kontakt från deras sida gällande mitt vittnesmål.

– Jag sa att jag ville lämna vittnesmål om samtal med Johan Franson från Sjöfartsverket som jag hade den 28 och 29 september 1994.

Men Zachau, påpekade än en gång att han verkligen ville klargöra att Åsa Myrberg inte skulle ha några stora förhoppningar av vad denna utredning skulle kunna ge henne.

Åsa Myrberg:

– Jörgen Zachau sa att den tidigare haverikommissionen hade gjort en bra utredning av hur själva förlisningen gått till. Jag ifrågasatte det väldigt snabba sjunkförloppet, då min pappa alltid tidigare berättat att ett fartyg av denna typ aldrig sjönk fortare än på fem timmar, oftast tog det dygn. Zachau upplyste om att olyckan hänt exakt som JAIC beskrivit den. Vatten hade bland annat kommit in från krossade fönster på däck fem och sex, och vatten hade runnit nedför trapporna och i med det kunde det nog hända att det hela gick på såhär kort tid.

Vidare upplyste han om att SHK kikat väldigt noga på JAIC:s rapport men även en rapport från Skottland och en från Chalmers där alla i stort sett var eniga om hur förlisningen gått till. Alla dessa var helt tillförlitliga enligt honom.

Åsa Myrberg berättar för Fokus att hon försökte få en syl i vädret, försökte återkomma till det hon ville vittna om.

– Men han verkade överhuvudtaget inte intresserad av vad jag hade att berätta. Han ville enbart berätta om vad SHK hade gjort. För mig kändes det som allt stod helt klart för SHK redan nu om hur förlisningen gått till, det var JAIC:s rapport som var den sanna.

– Jag berättade om vad jag visste avseende de militära transporterna. Sa att jag via en lots fått veta om dessa. Detta var enda gången Zachau visade någon form av intresse och ställde följdfrågor. Zachau förklarade att deras mandat enbart gick ut på att se till hur olyckan kunde hända. De brydde sig inte om de militära lasterna. Deras mandat låg enbart i att bedöma det som framkommit i den nya dokumentären, det vill säga hålet!

Visade det sig att hålet kommit fram efter förlisningen och att alltså de militära transporterna inte hade med olyckan att göra så tänkte de inte forska vidare i den saken.

Hade myndigheten ett mandat? Som i så fall redan var begränsat?

Åsa Myrberg påpekade att det inte enbart var hålet som var nytt i dokumentären, också överlevande som vittnade om militära transporter kvällen Estonia lämnade Tallinn.

– Då säger Zachau mycket oprofessionellt, irriterat och nedlåtande: ”Men snälla du vem vet vad som finns i lastbilar, eller personbilar också för den delen. Det kan vara brandfarlig målarfärg, eller till exempel stora rör av metall som inte är ordentligt fast förankrade, det kan fraktas militär elektronik. Detta är det ingen som vet, och i så fall måste alla bilar undersökas.”

– Jag sa då att det kanske hade varit lättast att börja titta på de militära fordon som faktiskt vittnen som bland andra Sara Hedrenius hade sett köra ombord på fartyget, innan man började undersöka alla övriga bilar. Men Zachau återupprepade då aningen irriterat att SHK bryr sig inte om den militära lasten om det inte har med själva förlisningen att göra. Har den inte det så är det inget SHK lägger sig i.

– Jag frågade vad som gäller deras mandat: om det visar sig att skadan/skadorna på fartyget har med de militära lasterna att göra då måste det väl ligga i ert mandat att forska vidare, eller hur?

– Ja självklart, sa Zachau och drog upp detta exempel… och talade som till ett barn… ’Säg att vi har en meteorolog som på torsdag säger att det ska bli soligt väder på lördagen. På fredagen kommer en annan meteorolog och han säger att det blir regn på lördagen. Självklart blir då inte torsdagsmeterologen sur på fredagsmeterologen. Det blir regn på lördagen! ’

Därefter berättade Zachau, enligt Åsa Myrbergs minnesanteckningar, att SHK lyder under en ny internationell lag, som inte fanns 1994, och nu var helt oberoende och att regeringen inte hade något att säga till om. De bestämde helt själva, hittade SHK något som inte stämde skulle det givetvis kollas upp så långt det gick.

Ett motsatt budskap jämfört med vad Zachau talat om tidigare, då han nämnt ”mandatet”. Åsa Myrberg:

– Återigen tar han upp att jag inte ska förvänta mig för mycket och att de antagligen aldrig skulle kontakta mig igen för de har redan så mycket underlag. Dessutom påpekade han att de redan hade påbörjat en mycket större arbete än vad de egentligen behövde. De skulle intervjua de överlevande som ville bli intervjuade.

– Jag pekade då på alla dessa teorier om förlisningen. Att dessa dykt upp måste ju bero på att JAIC:s utredning inte haft trovärdighet. Vi anhöriga var inte bara ledsna över att ha förlorat en älskad familjemedlem, dessutom drabbades vi av denna fruktansvärda hantering av våra omkomna. För det första att beslut togs att inga kroppar skulle bärgas, som 89% av de anhöriga begärde från början. Därefter den hemska behandlingen med att stenar vräktes ned över fartyget tillika våra anhöriga, en fruktansvärd handling, en skam för Sverige!

Till slut berättade Åsa Myrberg om sina samtal med Johan Franson kollega till hennes pappa, sjökaptenen Dan Myrberg, anställd på sjöfartsverket. Hon berättade att Franson ringde henne den 28 september vid 10.30. Vid det laget  hade Åsa Myrberg fått kännedom om katastrofen via morgonradion. Man pratade om en misstänkt förlisning, om ett fartyg som försvunnit.

– Min man ringde åkte tidigare till jobbet och hem tidigt på morgonen och undrade om det var Estonia som pappa åkte med. Jag pratade med TIC-centralen kl. 06.30.

För Jörgen Zachau berättade Åsa Myrberg att Johan Franson i telefon vid halvelva tiden på förmiddagen sa till Åsa Myrberg  att de fortfarande inte hört något om hennes pappa men att Avo Piht (befälhavaren som Dan Myrberg skulle examinera vid 03 tiden den 28 september, när Estonia skulle nå  i Furusundsleden ) hade överlevt och befann sig ombord på Mariella.

Avo Pith var Estonias andrekapten och skulle anlända till Stockholm under kvällen, fick Åsa Myrberg veta. Han skulle undersökas på sjukhus men var vad Johan Franson trodde utan skador.

– Enligt Johan Franson hade pappa ätit middag vid befälhavarbordet så Piht var den jag skulle få prata med den 29:e för att på så sätt få höra vad han visste om var pappa befann sig under natten vid förlisningen. Dagen efter ringde Johan Franson återigen på förmiddagen.

– Vi pratade bland annat om var pappa kan ha gjort i samband med förlisningen. Jag sa att jag måste få veta om han var kvar i hytten eller om han var på kommandobryggan. Johan Franson lovade att ta reda på detta, han sa vidare att sjöfartsverket aldrig skulle låta någon av deras anställda ligga kvar i fartyget efter denna katastrof. Han skulle se till att vi fick hem pappas kropp.

– Franson trodde precis som vi i familjen att han självklart hade begett sig till kommandobryggan för att hjälpa till, som gammal sjökapten kunde han bl a fastställa position genom gammal teknik. Senare på eftermiddagen den 29:e september ringde Franson igen för att meddela att de missuppfattat att Avo Piht hade överlevt, något hade blivit fel.

– När jag berättad allt detta för Jörgen Zachau berättade han att han varit god vän med Johan Franson.

–  Zachau sa att Franson haft det väldigt jobbigt i sitt arbete med Estonia. Han var helt ensam och hade ingen att prata med, fick själv ta reda på och anlitaexpert utifrån. Det hade varit en fruktansvärd belastning för Johan. Stora krav ovanifrån och frågor han inte fick tala om. Zachau sa att det var väldigt synd om Johan Franson.

– Jag påpekade för Zachau att det fanns gott om personer på Sjöfartsverket som han självklart kunde ha pratat med om dessa svåra frågor. Jag nämnde till och med en rad namn. Och sa nåt i stil med att det måste varit Fransons eget val att i så fall göra allt helt själv.

– Jag sa att hade han bara beslutat att plocka upp de kroppar som fanns kvar i fartyget innan de bärgade fartyget vidare till Muskö, där plats fanns för att lägga fartyget, hade aldrig dessa teorier kommit upp. Frågan var väl snarare varför Franson valde denna svåra väg att gå vidare med tragedin.

Då berättade Zachau för Åsa Myrberg om var han befann sig denna olycksnatt och att han 1995 började arbeta på Stena Line i Göteborg.

– Han kände inte min pappa men var god vän med Franson som han uppgav dog i cancer i juni i år. Här uppger Zachau återigen att de antagligen inte skulle återkoppla något mer till mig. Men han skriver ner vårt samtal på en personlig liten lapp så att han minns att vi talats vid.

Zachau avslutade detta samtal med att berätta att han hade en dröm.

– En dröm om att de ska kunna ta ett foto över fartyget där man kan se hela skrovet under vattenlinjen. Det har kommit någon form av fototeknik som gör detta möjligt att få en helt klar bild. Då kan man se alla hål och annat tydligt.

Men om denna dröm blir av vågade han inte uttala sig om sa han.

***

Jörgen Zachau förde också minnesanteckningar, efter sitt samtal med Åsa Myrberg:

Från: Jörgen Zachau
Skickat: den 2 december 2020 16:12
Till: '[email protected]' <[email protected]>; '[email protected]' <[email protected]>
Ämne: VB: Uppdatering om arbetet med en preliminär bedömning av hålen i ESTONIA

Telefonsamtal med Åsa Myrberg

Åsa är dotter till Dan Myrberg, trafikområdeschef (chef för lotsverksamheten) i Stockholm. Dan var med för att examinera två personer för lotsdispens, en på utresan och en på inresan. Han var känd med många/alla befälhavare i stockholmstrafiken. Med på resan var hans kvinnliga sällskap och ytterligare ett par.

Dagen efter händelsen ringde Johan Franson, som ju var personligt bekant med Dan, och meddelade vad som hänt, samt att staten inte tänkte lämna någon i vraket. Därefter fick familjen reda på att Arvo Piht, en befälhavare på ESTONIA, fanns på MARIELLA och mådde bra (befälhavaren på MARIELLA var Jan Thörnroos). Därefter försvann han. 

Efter de inledande samtalen de första dagarna fick familjen inte tala med Johan F längre, utan samtalen sköttes av någon annan på SjöV.

Dan har berättat för Åsa att man som regel hade militära lastbilar med på resor med ESTONIA. Man såg alltid till att de var ställda med nosen mot den ramp som var närmast, och inte mitt i lasten. Det innebar att om dessa bilar kommit sist, så backade man in dem. Anledningen var att man lätt och snabbt skulle kunna lossa dem om det fanns behov, och från någon annan kaj än den man brukar lägga till vid. Åsa är fokuserad på den militära lasten, och anser att haverikommissionen självklart skulle dela det intresset. 

Jag förklarade vår roll, och vårt mandat med stark lagstiftning i botten. Nackdelen med denna lagstiftning är att den förhindrar oss att intressera oss för sådant som inte har med olyckan att göra. 

Samtalet förlöpte bra. Hon håller sig informerad via en anhörigorganisation. Jag sa att det är bäst så, eftersom vi har svårt att informera på individuell basis.

Jörgen Z

***

När Åsa Myrberg läste myndighetens sammanfattning av samtalet med henne slogs hon av flera saker: att Zachau skrev ”dagen efter händelsen”, att han sammanfattade hennes berättelse felaktigt, och fått det till att det var hennes pappa Dan som berättat för henne om de militära transporterna, och inte lotsen. Ett känslobefriat ”händelse” istället för det upprivande ”katastrof”. Och ett återgivande av hennes personliga historia som avslöjade att han lyssnat på henne, fast förstrött och slarvigt. Hon fäste notis vid andra uttryck i mailet också: att han skrev att hennes pappa skulle utbilda ”några personer för lotsdispens”. Det var fartygets bägge kaptener som skulle examineras, som just kaptener. Och att ”samtalet förlöpte bra”. Åsa Myrberg mindes det knappast som ett samtal, utan som att Zachau pratat, om mandat, om att Franson haft det jobbigt, om sina egna drömmar.

Hur skulle man kunna lita på en sådan myndighetsutövare?

Den 16 februari 2021 rapporterade först Sveriges radios Ekot i ett kort inslag och därefter en rad andra medier i notisform om att 16 överlevare kräver att Zachau byts ut på grund av jäv  när Haverikommissionen ska börja utreda det nya hålet på Estonia. Överlevarna påpekade i sitt krav att utredningsledaren Jörgen Zachau har arbetat på Sjöfartsverket tillsammans med Johan Franson som var ansvarig för hanteringen av Estoniakatastrofen hösten -94. Därmed var Zachau jävig. Sjöfartsverket var ju till exempel på plats i Tallinn och inspekterade Estonia timmarna innan fartygets sista resa, och fann att fartyget var i så dåligt skick och hade så allvarliga brister att hon enligt internationella överenskommelser som Sverige och Estland är tvungna att följa inte fick lämna hamnen förrän bristerna var åtgärdade. Estonia var enligt ett protokoll utfärdat av den svenska myndigheten Sjöfartsverket icke sjövärdigt när hon gav sig ut på sin sista resa.

I haverikommissionens slutrapport 1997 slår man fast motsatsen, att Estonia var sjövärdig, och bifogar ett förfalskat protokoll av inspektionen, där bristerna inte är noterade.

Haverikommissionens ansvarige chef Jonas Bäckstrand tillbakavisade den 20 februari 2021 anklagelserna  om jäv och sa att Jörgen Zachau inte var jävig eftersom han eftersom han inte tidigare hade arbetat med Estoniautredningen.

Inrikesminister Mikael Damberg (S) sa till Sveriges radio att han heller inte såg några skäl att ifrågasätta utredningen och syftade Zachau.

– Jag kommer inte ha några synpunkter på hur den här utredningen bedrivs, utan det måste myndigheterna göra på egen hand. Annars politiserar jag det, sa Damberg till Ekot.

Bakom den korta notisen om de anhöriga och överlevarnas anmälan om jäv mot en myndighetsperson som ska utreda Estoniakatastrofen var det historien som inte fick utrymme.

När Fokus ringer Jörgen Zachau och frågar hur han ser på de överlevande och anhörigas anmälan av honom som jävig säger han:

– Jag är så opartisk att jag inte tänker kommentera det. Det enda jag kan säga är att jag kan förstå att det kan vara oklart, med vet man hur organisationen är konstruerad nuförtiden är det mer tydligt.

Stämmer det att du har sagt till anhöriga att att Jaic:s utredning har hög trovärdighet och att de inte ska ha för höga förväntningar på vad de nya utredningarna kommer att leda till?

– Nja, vi har ju öppet sagt att det finns brister, så det kan ju inte stämma, för då finns det ingen mening att göra den här undersökningen. Men det är inte rimligt att bygga några slutsatser på andrahandsinformation. Trots allt finns det många studier som kommit efter Jaic, som  SSPA och en skotsk sjunkstudie som ger stöd åt slutsatserna och vi har ännu inte sett något som är faktabaserat som säger emot Jaic:s rapport.

Zachau påpekar att den han kan ha syftat på när han uttalat sig om vilka förväntningar anhöriga ska ha kan handla om ”de påstått militära transporterna”.

– Vi har inget som liknar fakta som stöder det påståendet. Så där ska man inte ha förväntningar på att vi kommer att hitta något. Men om det finns något som visar att det ändå kan ha funnits militära transporter så är hamnar det förstås i ett nytt läge.

Jörgen Zachau säger att han inte kan ställning till Jaic:s slutsats om Estonia som sjövärdig när hon lämnade Tallinn inför sin sista resa, och att den saken kan bli en fråga för den nya utredningen.

Åsa Myrberg:

– Vissa tror ju att vi anhöriga och överlevare som är kritiska till haveriutredningen och i alla år krävt en ny utredning är konspirationsteoretiker och har en massa alternativa teorier. I själva verket är det nog tvärtom. Det hade nästan varit skönare om det varit en stor intelligent mörkläggning av något spektakulärt, men nu fortsätter myndigheter och regeringar att mörka dumheter, misstag, slarv, och det är nästan ännu värre att leva med.

Synvinkel: »Vi är betydligt närmare svaret på frågan varför Estonia sjönk«

Anhöriga till Estoniaoffer kräver medel till ny utredning: »Ska utreda sanningen«

Hakelius: Visst är det fint med tillit, men nu finns det ett hål i skrovet på Estonia