Ett monumentalt misslyckande för Israel

Helgens överraskande och mycket blodiga attack mot Israel kom som en fullkomlig överraskning för det israeliska samhället och dess mäktiga underrättelsetjänst och militäretablissemang. Redan i de första kommentarerna och nyhetsanalyserna i media slogs fast att detta var ett komplett fiasko för Mossad, landets interna säkerhetstjänst Shin Bet och försvarsmakten, IDF. Och attacken är onekligen ett misslyckande för Israel på flera plan.  

Först och främst underrättelsemisslyckandet. Mossad, Israels mytomspunna spionorganisation, har vanligtvis bra koll på landets fiender men den här gången hade man uppenbarligen inga indikationer på att en attack förbereddes. Sådana kan man få på flera sätt: Ett är ”human intelligence”, alltså mänskliga källor, i form av agenter eller informanter, som lämna upplysningar på klassiskt manér, som hämtat i spionromanerna. Ett annat är signalspaning, alltså att man lyckas fånga upp radiotrafik eller kommunikation på nätet som avslöjar att en attack planeras. Ett tredje är traditionell spaning på fienden från luften eller marken där man iakttar förberedelser, såsom att raketramper iordningställs. I skrivande stund verkar det som att man misslyckats med att få varningar om attacken genom något av dessa sätt. Det tyder på att Hamas har haft god operationssekretess och disciplinerade soldater, sannolikt organiserade i celler så att endast ett fåtal personer har haft en överblicksbild.  

Det är också möjligt att någon i underrättelsetjänsten har fått information som tydde på en attack, men som inte lyckats övertyga militära och politiska beslutsfattare om informationens riktighet. I forskning om underrättelsetjänster talar man mycket om två svårigheter. Ett: att tolka signaler och tecken. Hur vet vi till exempel att fiendens truppförflyttningar inte är en övning? Två: underrättelsetjänster hanterar stora mängder information. Man måste första sålla bort ”brus” från relevant information och därefter ge informationen till rätt person. Alltså kan indikationer ha funnits, men man har inte kunnat lägga pusslet för att få fram en meningsfull bild. 

Men, överraskning är bara en del av problemet. Forskningen om överraskningsangrepp är delad. Somliga menar att det skulle gå att få tekniska och mänskliga system så perfekta att all överraskning går att motverka och varje angrepp kan förutses. Andra anser att det inte kommer att gå att förutse eller bli förvarnad om allt. I stället måste man fokusera på insatserna när överraskningsangreppet kommer. Även här brast Israel. Runt Gaza finns en komplex barriär med flera lager: Taggtråd, ett sensorövervakat stängsel och på vissa ställen en sju meter hög mur. Barriären övervakas med sensorer, patruller och från luften. Men terroristerna lyckades ta sig igenom och runt barriären och sprida död och förstörelse samt ta gisslan som sedan fördes tillbaka till Gaza. Alltså fungerade inte barriären som det var tänkt.  

När väl terroristerna var igenom kunde de snabbt börja agera utan att möta motstånd. Rapporterna vittnar om att det tog lång tid för Israel att få polis och militär på plats. Att de så fort kunde få verkan, alltså att skada och döda israeler samt att ta fångar, ligger delvis i terrorismens natur. För den som vill ge sig på civila finns det gott om måltavlor och man behöver inte spilla tid i att söka upp fiendestyrkor eller viktig infrastruktur som man vill inta eller förstöra. De flesta gränser mellan stater går genom glesbefolkade områden vilket köper försvaren tid att komma fram och möta angriparen. Men Israel är ett litet och tätbefolkat land – en befolkning som är nästan lika stor som Sveriges, men på en yta motsvarande halva Danmark. Det finns många tätorter nära gränsen och därmed ingen skyddande buffert av berg, skog eller myrmark. Med detta sagt har Israels försvar brustit på denna front eftersom det tog för lång tid att få fram beväpnad trupp som kunde nedkämpa terroristerna. Landet har en mängd välutbildade och välutrustade enheter, däribland flertalet specialförband. Men uppenbarligen saknade man en snabbinsatsstyrka för internt bruk som snabbt kunde komma på plats där det behövdes, ungefär som en brandkårsstyrka.  

Men även en kritiker av Israels beredskap i det här fallet måste erkänna att uppgiften som Israels försvars- och säkerhetsstyrkor ställs inför är oerhört svår. Att leva nära så oförsonliga, skickliga och högt motiverade fiender som Hamas och Hizbollah är inte lätt. Arbetet försvåras dessutom av att flera av lördagens attacker utfördes av vad som måste beskrivas som självmordskommandon. En fiende som inte är rädd för att dö är svår att avskräcka. Han får också stora operativa fördelar eftersom han inte behöver planera för reträttvägar, vård till skadade och liknande. 

Ändå finns en fjärde punkt på vilken Israels säkerhetsetablissemang har brustit och det är intellektuellt. Det är i dagarna 50 år sedan landet drabbades av ett annat överraskningsangrepp – Yom Kippur-kriget 1973. Då klarade man sig med nöd och näppe från att bli överkörd av Egypten, Jordanien och Syrien. Landets utsatta läge och erfarenheten från 1973 har gett upphov till en stor litteratur om överraskning i krig och hur man bör, kan och ska hantera det. En av de största militära tänkarna på senare tid, brigadgeneralen i IDF Meir Finkel, betonar att överraskningsmomentet är oundvikligt i denna typ av anfall, men vad som krävs är flexibilitet att snabbt finna sig i situationen och kunna reagera. Eller som man säger i svenska Försvarsmakten: Möta, hejda, slå. Den flexibiliteten saknade Israel i helgen med katastrofala konsekvenser.  

***

Läs även: Den ständiga konflikten om Sheikh Jarrah

Läs även: Magnus Ranstorp: "Terrorister är ofta fega och bräckliga"