Faran med att byta krigsbrottslingar mot politiska fångar

Utväxlingen av de svenska medborgarna Johan Floderus och Saeed Azizi mot den i Sverige livstidsdömde iraniern Hamid Noury i helgen var exceptionell i svensk historia. Men så var också omständigheterna exceptionella eftersom det handlade om två kidnappade individer som släpptes i en uppgörelse där den ena sidan – Sverige – hade att förhålla sig till ett demokratiskt rättssystem, och den andra sidan – Iran – helt enkelt förhandlade och agerade bortom alla vedertagna rättsprinciper. 

Att som den svenska regeringen benåda en person som är dömd för folkrättsbrott ser aldrig bra ut, och i det här fallet blir det extra besvärligt eftersom benådningen var resultatet av vad som måste betecknas som ren utpressning. Men Sverige har faktiskt en historia av att behandla Iran med silkesvantar, även efter det att grova brott upptäckts. På 1990-talet mördades till exempel två iranska kurder i Nynäshamn respektive Västerås, vilket endast ledde till att de iranska medborgare som greps diskret utvisades. Ett mer nyligt exempel är det mordkommando som Iran skickade hit för att mörda svenska judar samt rekryteringen av kriminella nätverk i Sverige för att utföra terrordåd mot israeliska och judiska mål här. Om den kraftigaste formen av markering blir ett uppkallande av den iranska ambassadören, lär det inte ha så stor effekt. 

Det är för övrigt inte bara Irans regim som använder sig av kidnappningar och mord i utlandet. Ryssland har också vid flera tillfällen utan skrupler använt samma metoder. I ljuset av detta blir det dock ännu viktigt att länder som Sverige, med ett demokratiskt och fungerande rättssamhälle, inte viker ner sig inför sådant agerande. 

En ytterligare komplikation i det nu aktuella fallet är att den svenske medborgare som suttit längst i iranskt fängelse – Ahmedreza Djalaji sedan 2016 – fortfarande sitter frihetsberövad i Iran under miserabla förhållanden. Djalaji är dessutom sjuk och det kan tyckas att han borde stått först på listan över dem som Sverige vill få hem. Regeringens förklaring till att han är kvar var att Iran helt enkelt vägrade diskutera Djalaji och att ett svenskt insisterande på att få Djalaji fri hade förhindrat någon utväxling överhuvudtaget. Men ett av få effektiva sätt att hantera förhandlingar med en regim som den iranska, som använder sig av maffiametoder, är att kräva eftergifter innan man ens inleder själva förhandlingen. Det hade dock fordrat mer tålamod och is i magen på UD och pressen på regeringen att få Floderus fri var säkert stor. Han är ju som EU-tjänsteman också en person med extra politisk tyngd. När Hamid Noury nu är fri har Sverige spelat ut sitt bästa förhandlingskort och det blir svårt att se hur man ska agera för att få hem Djalaji. 

Iran har således dragit det längsta strået i denna affär. Frisläppandet av Floderus och Azizi kan inte betecknas som någon egentlig eftergift av Iran, då regimen naturligtvis inte betraktar dem som skyldiga till något. De greps för att användas som brickor i ett utpressningsärende och signalen till Iran (och andra aktörer som använder liknade metoder) blir att brott kan löna sig och eventuella efterverkningar behöver inte vara särskilt kännbara.  

Slutsatsen blir att vi kan förvänta oss att Teheran även i framtiden kommer att agera med samma gangstermetoder för att tvinga fram eftergifter och att jaga dem som anses vara regimens fiender, oavsett var i världen dessa befinner sig. 

Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy. 

***

Läs även: Bör Sverige terrorstämpla iranska revolutionsgardet?

Läs även: Vad vill Irans regim uppnå?