FBI-räden mot Trump – en potentiell politisk katastrof

Nationella brytpunkter behöver inte vara lika spektakulära som den 11 september 2001. 

Räden mot Donald Trumps Floridapalats Mar-a-Lago förra måndagen var utstuderat nedtonad. FBI-agenterna bar khakibyxor och tenniströjor, även om Secret Service och lokal polis utanför egendomen bar vapen och skyddsvästar. Ledande nyhetskanaler bestämde sig snabbt för att inte ens kalla det en ”räd”, trots att det är ett etablerat uttryck när federala agenter oannonserat genomsöker en plats och beslagtar föremål av intresse. Det var en ”search”. 

Den skarpast möjliga översättningen är ”husrannsakan”, men ”ett letande” ligger närmare.

Det fanns lättbegripliga skäl till underdrifterna: Det var en skrämmande och aldrig tidigare skådad händelse. Sedan George Washington tillträdde i april 1789 har ingen sittande eller tidigare amerikansk president utsatts för något liknande. Oavsett bevekelsegrunder och lagstöd, var det som skedde epokgörande.

En dryg vecka senare har inte särskilt mycket klarnat, men den olycksbådande känslan växt.

Redan när räden ännu pågick, fylldes Trumpkritiska sociala medier och nyhetskanaler med cirkelresonemang: Att räden alls skedde var bevis för att den var motiverad. Ingen FBI-chef skulle begära tillstånd för något så oerhört, utan att veta att något djupt omskakande fanns att avslöja. Ingen domare skulle godkänna en sådan begäran utan orubbliga bevis. Ingen justitieminister skulle släppa igenom en insats, utan att på förhand veta att resultatet skulle vara förkrossande, bortom allt politiskt spel.

Att Donald Trumps mest fanatiska anhängare inte skulle låta sig övertygas, även om det visade sig att Donald Trump i själva verket är Vladimir Putin i fatsuit, må vara hänt. Men för de flesta amerikaner finns ändå en gräns, bortom vilken ovedersägliga bevis för grova brott inte kan ignoreras.

Inga sådana bevis har ännu presenterats, en dryg vecka senare.

Att Donald Trump agerat som att inga lagar eller regler gäller honom och behållit ytterst känsligt material som tillhör den amerikanska staten, är alldeles klart. Det förvånar nog ingen. Men utöver det har USA fallit ännu djupare ned i sörjan av anklagelser, motanklagelser, konspirationsteorier och blind hämndlystnad.

Några offentliga röster förmådde tidigt frigöra sig från cirkelresonemangen och den skrockande skadeglädjen å ena sidan och det blinda ursinnet och uppmaningarna att beväpna sig å den andra.

”Vad händer”, skrev David Brooks i New York Times, ”om det juridiska systemet, utifrån sina kriterier, bestämmer att Trump ska placeras i fängelse vid precis samma ögonblick som valsystemet, utifrån sina kriterier, bestämmer att han ska placeras i Vita huset?”

Även om FBI:s räd var legitim ur juridisk synpunkt, kan den ur politisk synpunkt visa sig vara en katastrof, menade Brooks: ”Det känns som om vi går mot något slags storm och att det inte finns något hederligt sätt att lägga om riktningen.”

Substackskribenten Matt Taibbi, en uttalad Trumpkritiker, pekade på att det var lätt för Trumpanhängare att misstänkliggöra FBI-räden som politiskt motiverad. Den långdragna utredningen av kopplingar mellan Trump och Ryssland byggde på falsk information och politiskt motiverade läckor från amerikanskt polisväsende och underrättelsetjänst. Den aningslösa hämndlystnad som får högt uppsatta demokrater och elitrepresentanter att offentligt hoppas på att Trump inte tillåts ställa upp i nästa presidentval gör inte saken bättre:

”Det måste finnas mer än det vi hör, annars kommer gårdagen – en annars vacker sommarmåndag – att gå till historien som ett notoriskt vägskäl, en dag då vi passerade en punkt utan återvändo”, skrev Taibbi dagen efter räden. Inget som är tillräckligt omskakande för att förändra spelplanen har tillkommit sedan dess.

Att en tidigare president undersöks med hänvisning till spionagelagstiftningen är en stor sak, men amerikanska Espionage Act är notoriskt vittfamnande och har, fram tills nu, betraktats med stor skepsis av amerikanska liberaler och pressen. Men det är som vanligt när Trump är inblandad: han sporrar sina motståndare att gripas av samma opportunistiska principlöshet som han själv ger uttryck för. När FBI granskade Hillary Clintons hantering av känslig information var demokrater snabba att kalla det politiskt motiverat, men nu är FBI bortom all kritik. 

Donald Trump är urtypen av en säkerhetsrisk: en tidigare ”anställd” med tillgång till känslig information och en övertygelse om vikten av att avslöja vad som egentligen försiggår. Men det är inte så enkelt att vi å ena sidan har en oförvitlig och opartisk rättsstat bortom misstanke och å andra sidan en auktoritär narcissist utan skrupler.

Sedan Donald Trump dök upp på den politiska scenen har flera djupgående amerikanska konflikter, som aldrig bilagts, kommit till ytan igen. En är rasmotsättningarna, en annan misstroendet mot federal makt och federala myndigheter. Maktdelningssystemet, som är tänkt att balansera och kompensera ytterligheter, fungerar nu snarare tvärtom. Det gäller inte minst rättssystemet. På några få sommarveckor har först Högsta domstolens beslut att riva upp abortdomen Roe v. Wade och nu räden mot Mar-a-Lago, vänt något som framstod som början till avspänning genom utmattning till politisk frenesi.

Demokrater, som under Black Lives Matter odlat misstron mot rättsvårdande instanser, beskriver Högsta domstolen som illegitim och välkomnar varje åtgärd som kan förhindra Donald Trump att kandidera igen. Republikaner odlar myten om att Biden stal valet, ser den ”djupa staten” överallt och talar om ”regimen”, snarare än om en lagligt vald regering.

Det avgörande är inte i vilka stycken den ena eller andra sidan har rätt eller fel. Det centrala är att inget land i längden kan styras på sådana premisser. Och det i en värld där Ryssland och Kina flyttar fram sina positioner.

Några dagar före FBI:s räd röstade den amerikanska senaten ja till svenskt Natomedlemskap. När Sverige till sist väljer sida är det oklart om den sidan finns.

***

Läs även: 500 dagar med president Biden

Läs även: Abortfrågan sliter sönder Amerika