Fler anmäler barnmisshandel – men fall som leder till åtal minskar

En styvpappa tejpade sin 10-årige styvsons ansikte med silvertejp. Tejpen ska ha gjort att pojken inte kunde andas eller tala ordentligt. Pojken ska ha varit tejpad under två–tre minuter och försökt ropa på hjälp. Styvpappan anmäldes för misshandel, och förklarade sitt agerande med att han ville visa att han stod vid sitt ord. Han friades i tingsrätten, som tyckte att pojkens berättelse skulle bedömas med försiktighet, eftersom han var så ung. Pojken kan av rädsla ha misstagit sig på hur långt förloppet egentligen var, enligt tingsrätten, som ansåg det ingå i rollen som förälder att sätta gränser.

Detta är bara ett av de åtal som gäller barnmisshandel i Sverige, och som under de senaste åren har lett till friande dom.

– Det vi sett i sådana domar är ett försvar för förälderns agerande, utifrån att föräl­dern som tagit till våld varit stressad, eller barnet provocerande. Man lägger större ansvar på barnet än på föräldern, med förklaringar i domen som är kopplade till att föräldern inte hade uppsåt att skada barnet, säger Christina Heilborn, chefsjurist vid Unicef, till Fokus.

Men medan antalet polisanmälningar om barnmisshandel ökat i Sverige det senaste decenniet, leder en krympande andel av dem till åtal. Det visar uppgifter från Brottsförebyggande rådet (Brå), som Fokus har begärt ut. Medan 10 procent av anmälningarna som gäller misshandel av barn 0–6 år ledde till åtal 2009, var motsvarande andel 6 procent år 2018. För åldrarna 7–14 år minskade motsvarande andel under samma period från 14 till
8 procent, och för åldersgruppen 15–17 år från 23 till 13 procent.

Mellan 2009–2018 har det totala antalet anmälda misshandelsbrott mot barn (0–17 år) samtidigt ökat med 25 procent (med 4 720 brott).

Enligt Brå:s preliminära statistik för 2019 ökade också antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldrarna 0–17 år med 7 procent jämfört med 2018, till 25 200 brott. Skälet till ökningen är oklart, men enligt Åsa Lennerö, biträdande enhetschef för Rättsstatistik på Brå, kan den delvis förklaras med en minskad tolerans för denna typ av brott, och en ökad benägenhet hos förskolepersonal, socialtjänst och andra vuxna att anmäla. När det gäller åldersgruppen 7–14 år handlar anmälningarna ofta om misshandel skolbarn emellan.

Även orosanmälningar till socialnämnderna om barn som far illa har ökat lokalt de senaste åren, men Socialstyrelsen har ingen uppgift om hur stor den ökningen är.

 I dag betraktas misshandel mot barn på samma sätt som misshandel mot en vuxen. För att händelsen ska vara straffbar och betraktas som misshandel måste den ha tillfogat barnet tillräcklig, påtaglig smärta. Unicef efterlyser därför, liksom Barnombudsmannen, att straffbestämmelsen utvidgas så att fler former av våld och övergrepp mot barn betraktas som brott. Och att en särskild brottsbestämmelse införs, som handlar om misshandel mot just barn.

Vill ni se lägre krav på bevis?

– Nej, det är inte fråga om att sänka beviskraven eller göra avkall på rättsprincipen. Men alla former av våld mot barn, inte bara händelser som orsakat synlig, fysisk skada, bör vara straffbart, resonerar Christina Heilborn.

Misshandel mot barn sker vanligen bakom stängda dörrar, och kan vara svår att bevisa, konstaterar Helene Gestrin, kammaråklagare.

– I rättssalen måste du bevisa att skada eller smärta tillfogats barnet med uppsåt, inte av misstag, annars kan personen inte dömas för misshandel.

Även Nicklas Englund, som under flera år jobbat som barnåklagare i Stockholm, medger att bevissvårigheterna i fall med barnmisshandel är oerhört stora.

Huruvida etnicitet och kulturskillnader kan vara en del av förklaringen bakom det ökade antalet anmälningar finns ingen statistik på. Efter att ha arbetat i vitt skilda delar av Stockholm har Nicklas Englund ändå märkt en tydlig segregation, som även återspeglas i den typ av misshandel barnen utsätts för.

– Det är vanligare att barn i mer utsatta områden utsätts för kontinuerliga kränkningar, i stället för enskilda. Sedan vet man inte om det har med etnicitet att göra, eller var de bor, säger han.

Mellan 2008 och 2018 dog totalt 42 barn i åldrarna 0–14 till följd av övergrepp av annan person (vilket ju inte behöver innebära misshandel från familjemedlem eller vuxen).

Det senaste uppmärksammade exemp­let på en sådan tragisk händelse är den 3-åriga flicka som den 30 januari i år hittades död i en lägenhet i Norrköping. Flickan hade tidigare varit placerad i fosterhem, men flyttat hem till sina biologiska föräldrar, som led av omfattande psykisk ohälsa och missbruk. Enligt en dom i kammarrätten innebar det ändå inte någon risk för flickan att flytta hem. Föräldrarna misstänks nu för vållande till annans död och brott mot griftefriden.

Dödsfallet i Norrköping ledde till politiska diskussioner. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skrev på Aftonbladet Debatt och krävde en lagändring som skulle underlätta för fosterföräldrar att adoptera barn som farit illa:

»De flesta fall får omvärlden aldrig reda på, eftersom de är sekretessbelagda. Det är först när något går så fruktansvärt fel som det gjort nu, som samhället påminns om hur dåligt vi skyddar de allra mest utsatta barnen.«

I en debatt mellan Kristersson och socialminister Lena Hallengren (S) i Sveriges Radios P1 Morgon hänvisade Hallengren till FN:s barnkonvention som från årsskiftet gäller som lag i Sverige. I konventionen betonas att barns bästa alltid ska komma i första hand.

***

FAKTA: Stor ökning av anmälningar

Sedan 2009 har antalet anmälda misshandelsbrott mot barn i åldrarna 7–14 ökat med 40 procent. Anmäld misshandel mot barn 0–6 år har ökat med 82 procent.

Enligt brottsbalken döms den som »tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom, eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller något annat sådant tillstånd« för misshandel till fängelse i högst två år. Är brottet ringa blir straffet böter eller fängelse i högst sex månader.

Straffet för grov misshandel är fängelse i lägst ett år och högst tio år.

Misshandel av små barn bedöms vanligtvis som grov misshandel om en vuxen har begått brottet.