Flykten från Nagorno-Karabach – första steget mot krig?

19 september gick Azerbajdzjan till attack mot den armeniska enklaven Nagorno-Karabach. Redan dagen därpå gav separatistledarna upp och 1 januari 2024 upphör den självutropade republiken formellt att existera. I princip samtliga etniska armenier har flytt.

– Det finns bedömare som beskriver armeniernas flykt från Karabach som en etnisk rensning. Armenierna litade inte på löftena om integration, och dessutom är Azerbajdzjan en diktatur. Armeniernas rättigheter hade nog varit tämligen begränsade om de hade stannat, säger Jakob Hedenskog, analytiker vid Utrikespolitiska institutets centrum för Östeuropastudier.

När Nagorno-Karabachs de facto självstyre upphör kan det tyckas vara slutet på en lång konflikt, men den armeniska enklaven inne i Azerbajdzjan var bara en av många territoriella dispyter mellan grannländerna. Om inte de andra problemen finner en lösning hotar fullskaligt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Kartan över Kaukasus är brokig. Azerbajdzjan har en enklav sydväst om Armenien utan landgräns till resten av landet. Den etniskt armeniska enklaven Nagorno-Karabach ligger på azeriskt territorium. Förklaringen går att spåra till Sovjetunionen. Bland annat beskriver Hedenskog ett slags diktaturernas gerrymandering: 

– Sovjetunionen ville undvika sammanhängande områden med en tydlig etnisk majoritet, utan föredrog att skapa heterogena områden där det var svårare för regionala eliter att ena befolkningen mot den sovjetiska överheten.

Under Sovjetunionen var det länge relativt lugnt i Kaukasus. Men när Moskva försvagades bubblade konflikten mellan armenier och azerer upp på nytt, och när Sovjetunionen föll utvecklades den till ett fullskaligt krig 1991–94. Armenien lyckades ockupera bland annat Nagorno-Karabach som senare utropade sig självständigt. Inga andra länder erkände självstyret – inte ens Armenien, trots omfattande ekonomiska bidrag till enklaven.

På den tiden var Armenien och Azerbajdzjan ungefär jämnstarka ekonomiskt och militärt. Men sedan dess har maktbalansen skiftat. Armeniens befolkning minskade när många sökte sig utomlands i jakt på bättre ekonomiska utsikter, medan Azerbajdzjans ekonomi och befolkning växte tack vare landets olje- och gasfyndigheter.

– Azerbajdzjans försvarsbudget växte till att bli sex gånger så stor som den armeniska. Den blev större än Armeniens hela statsbudget. Och konflikten var aldrig riktigt avslutad, det fanns inget fredsavtal – bara ett stilleståndsavtal, säger Hedenskog.

Så när krig utbröt på nytt 2020 gick det betydligt sämre för Armenien. Efter mer än en månad av blodiga strider återtog Azerbajdzjan de södra delarna av Nagorno-Karabach. Armenien har sedan dess förlitat sig på Ryssland för att hjälpa enklaven. Ryssland har haft fredsbevarande styrkor i Nagorno-Karabach och upprätthöll den så kallade Latjinkorridoren som förbinder enklaven med Armenien.

– I praktiken var det de ryska trupperna som utgjorde garanten för Nagorno-Karabach, och behandlade den som ett ryskt protektorat, säger Hedenskog.

Men när Azerbajdzjan i september gick till attack gjorde de ryska styrkorna i princip inget motstånd. Tvärtom drog de sig tillbaka från sina positioner – trots att Ryssland betraktar södra Kaukasus som en del av sin intressesfär och Armenien är dess allierade i området. Vad var det som hände?

Att Rysslands krig mot Ukraina har visat sig vara mer resurskrävande än Kreml trodde är ingen hemlighet. Kontraktsoldater har flyttats från den ryska militärbasen i Armenien till fronten i Ukraina och ersatts av värnpliktiga. Armenien har även kritiserat Ryssland för uteblivna vapenleveranser – inklusive sådana de redan fått betalt för. I en intervju några veckor före attacken på Nagorno-Karabach sa Armeniens president Nikol Pasjinjan att det varit ett strategiskt misstag att förlita sig så mycket på Ryssland: ”Även om de skulle vilja kan Ryssland inte uppfylla Armeniens säkerhetsbehov.”

Men Ukrainakriget innebär inte bara att de ryska militära resurserna tunnas ut. Det förändrar också Rysslands intressen i regionen.

Konflikten i Kaukasus har historiskt följt religiösa och etniska linjer. Det muslimska Azerbajdzjan står nära det muslimska Turkiet, och de ortodoxt kristna länderna Armenien och Ryssland har haft nära band till varandra.

– Men det här med att Ryssland traditionellt har varit en beskyddare av de kristna folken i det Ottomanska riket är en förenkling. Ryssland gynnar först och främst sina egna intressen. Det kan sammanfalla med att skydda kristna folk, men inte alltid, säger Jakob Hedenskog.

I dag är Turkiet och Azerbajdzjan mer värdefulla vänner för Ryssland än Armenien, inte minst eftersom Ryssland behöver Azerbajdzjan för att upprätta en handelskorridor till Persiska viken. Azerbajdzjan vill å sin sida upprätta en korridor mellan huvuddelen av landet och Nachitjevan-enklaven, genom armeniskt territorium. Det skulle skära av Armenien från Iran, som landet har bra relationer med, men om Armenien inte går med på det har Azerbajdzjan hotat att ockupera området.

Dessutom råder andra gränskonflikter mellan Armenien och Azerbajdzjan. Och Ryssland och EU leder varsin konkurrerande fredsförhandling mellan de båda länderna. Att Azerbajdzjan har tagit över Nagorno-Karabach innebär alltså inte att spänningarna upphör. Tvärtom:

– Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är långt ifrån löst. Hittar man ingen lösning på gränsproblematiken och frågan om transportvägarna kan det leda till nya oroligheter mellan de båda länderna – till och med till krig, säger Hedenskog.

Läs även: Det farliga partnerskapet mellan Ryssland och Kina

Läs även: Ryssland vänder Europa ryggen