Folkbildningen inifrån – ett svart hål för bidrag

Staten betalar årligen ut bortåt två miljarder kronor till studieförbundens folkbildningsverksamhet. I en rapport från Riksrevisionen framkommer nu stora brister i alla led vad gäller kontroll och uppföljning.

I närmare hälften, 44 procent, av 370 granskade akter har pengar gått till verksamhet utan att det kunnat fastställas om det över huvud taget funnits någon kostnad, då det saknats kvitton eller andra betalbevis. Och i många ärenden har föreningarna använt pengarna till privat konsumtion.

Annars går Riksrevisionen inte på djupet med var pengarna hamnar i slutändan. Granskningen tar främst upp vilka brister som finns i kontrollsystemen, och en med dessa brister skadlig incitamentsstruktur.

– Upplägget är volymdrivande. Det finns svaga incitament hos studieförbunden att rapportera fel, säger revisionsdirektör Ann-Mari Skorpen, rapportansvarig. För om de stryker verksamheter får de mindre statsbidrag vid kommande statsbidragstilldelning. Det görs heller inte strykningar på ett konsekvent sätt och studieförbunden konkurrerar sinsemellan, säger hon.

Det är Folkbildningsrådet som har ansvaret att följa upp studieförbundens kontroller och säkerställa att fel upptäcks. Här ingår de tio studieförbunden, bland andra ABF, Sensus, och NBV – som därigenom kan sägas granska sig själva. Det är nämligen Folkbildningsrådet som fördelar bidragen till förbunden. Vars 36 lokalavdelningar sedan ger pengar till diverse studie- och kamratcirklar eller föreningar.

Kan man se hur mycket pengar de specifika föreningarna får?

– Nej det går tyvärr inte att följa pengarna på det sättet, säger Skorpen.

– En viss del av pengarna stannar på kanslierna och hur mycket som går vidare därifrån vet vi inte. Vi kan inte följa pengarna ända dit.

Att skattepengar slösas är inte hela problemet. Systemets kritiker har länge uppmärksammat att bidrag går till verksamhet som kan hävdas vara samhällsskadlig.

Fokus har talat med en anonym källa som i 15 år arbetat på ett av de största svenska studieförbunden i en kommun i Mellansverige. Kommunen har en stadsdel som är ett utpräglat så kallat utanförskapsområde, märkt av stor segregation och hög arbetslöshet. Källan vittnar om att där startas mellan tio och femton nya föreningar varje år och att den absoluta merparten snarare främjar segregationen än motverkar den.

– Vissa föreningar är bara tillgängliga för medlemmar i somaliska klaner, där det aldrig talas svenska. Ingen betalar medlemsavgift. Jag har själv besökt föreningar där det inte finns annat än somaliska äldre män som diskuterar politik i hemlandet. Kvinnor får inte tillträde till samtalen, säger källan.

Vederbörande berättar också hur föreningarna i området fuskar för att få in så mycket pengar som möjligt.

– Jag besökte en så kallad föreningslokal. Det var en tvårumslägenhet i det utsatta området. De hade rapporterat att de arrangerade 14 studiecirklar i veckan. Men jag gjorde bedömningen att det vore fysiskt omöjligt att kunna genomföra fler än fyra i veckan.

Källan krävde att föreningen endast skulle få pengar till 4–5 studiecirklar i veckan och att lokalerna skulle städas och målas. Föreningen vände sig då till ett annat studieförbund som tog över utbetalningarna.

– Det är huggsexa hos studieförbunden om startade föreningar här. Förbunden är så angelägna om att få inrapporterade timmar att de inte bryr sig om att ta reda på om det verkligen förekommer några studiecirklar. De tjänar ju själva pengar på det.

Men i själva verket är problemet ännu större. Pengar som ska gå till studiecirklar hamnar i stor omfattning hos Muslimska Brödraskapet eller andra islamistiska föreningar, vissa med starka terrorkopplingar.

– Vi har en förening här som tidigare fick pengar från studieförbundet Ibn Rushd. Föreningen är en förlängd arm till Al-Islah, som är Somalias gren av muslimska brödraskapet. När Ibn Rushd efter omfattande kritik slutade fördela bidrag till föreningen vände den sig till ett stort väletablerat svenskt studieförbund, och nu strömmar det pengar från det rakt in till somalisk extremismverksamhet.

Fokus har tagit del av material som visar att ledare för Al-Islah, dr Ali Sheikh och Abdirahman Baadiyow, har bjudits in av föreningen och föreläst där. 

– Och det är inte bara studieförbunden som låter skattepengar gå till detta. Det gör även andra, som den statliga Allmänna arvsfonden och myndigheten MUCF, säger källan.

En som länge varnat för att studieförbunden riskerar att försörja extremistiska organisationer och främja islamism är terrorforskaren Magnus Ranstorp: "Granskningen är undermålig och studieförbunden väljer själva vilka verksamheter som ska gås igenom och i vilken omfattning, vilket innebär att det är svårt att följa pengarna och den som beslutar om resurser sällan vet vilka som agerar längst ut i kapillären", sa han i en intervju i Timbros webbtidning Smedjan våren 2021.

En annan kritiker är socialantropologen och forskaren vid Malmö universitet Aje Carlbom. Han var tidigt ute i frågan om framväxten av parallellsamhällen bland den muslimska befolkningen i Rosengård i Malmö. 2004 skrev han en kritisk analys av svensk invandrardebatt och -politik, som lades fram vid Lunds universitet, och 2017 fick han i uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att granska Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

– Studieförbundet Ibn Rushd har bevisligen betalat ut medel till islamistiska föreningar. Det är ett enormt problem att pengar, som ska bidra till en väg in i samhället för människor, snarare bidrar till det motsatta. Det leder till segregation och i värsta fall extremism, säger Carlbom.

Utanförskapet cementeras. Han menar att utvecklingen inte bara förbisetts av flera regeringar, utan rentav påhejats av dem, och att bidragssystemet fungerat så här i årtionden.

– Människor från andra länder har uppmuntrats att behålla sin identitet och sin kultur. Man har främjat att pengar ska gå till att bilda föreningar där man talar sina hemspråk, undervisar i islam och Koranen eller lagar mat från hemländerna. Vi kommer aldrig att uppnå integration genom detta. Vi måste upphöra med föreningsbidrag som går till etnicitet, kultur och religion och i stället uppmuntra till att lära sig svenska språket och den svenska kulturen.

Carlbom känner igen källans påstående om att miljontals kronor går till föreningar som endast välkomnar sina egna klanmed­lemmar.

– Vi har noterat liknande klangemensamma föreningar i Malmö, framför allt vad gäller befolkningen med somaliskt ursprung. Den somaliska kulturen bygger i allt väsentligt på familjeband och klanstrukturer. Om dessa grupper får möjlighet att bibehålla den strukturen, uppbackat av skattepengar och till och med uppmuntrat från regeringshåll, så tar de självfallet chansen.

Han är mycket kritisk till den så kallade tillitsmodellen, som har präglat studieförbundsverksamheten. Man ifrågasätter inte vad en förening eller cirkel gör, utan bara utgår från att den gör gott.

– Modellen är en fin tanke, men också en naiv tanke. Det finns här en skadlig volymdrivande incitamentsstruktur. Om ett studieförbund nekar en förening så kastar sig ett annat studieförbund över den föreningen, för att få leverera timmar och få mer pengar till nästa budget, säger Aje Carlbom.

Tillbaka till Riksrevisionens Ann-Mari Skorpen, och det tomrum i rapporten källan Ranstorp, Carlbom med flera försökt uppmärksamma.

Ni nämner inte i rapporten att pengarna slutligen kan ha gått till islamistiska grupperingar och grupper som stöder extremism, samt att föreningarna i vissa fall motverkar integration. Varför?

– I denna granskning har vi inte fokuserat på vart pengarna slutligen tar vägen, även om vi har gett några exempel på missbruk av bidragen. Vi känner till den kritik som har kommit från bland annat Magnus Ranstorp och kritiken mot Ibn Rushd, men det ligger utanför denna granskning.

Finns det anledning för Riksrevisionen att titta närmare på var pengarna hamnar i slutändan?

– Det har vi ännu inte diskuterat. Men jag tycker att det är bra att andra, som till exempel Ranstorp, gör det.

Vad hoppas du granskningen leder till?

– I slutsatserna pekar vi på utmaningarna i samband med att folkbildningsinstanserna granskar sig själva. Nu ska regeringen utreda själva källförvaltningsmodellen och kontrollerna. Betänkandet kommer inte förrän 2024 men under tiden bedömer vi att instanserna själva måste skärpa sina villkor och kontroller för att komma till rätta med det här. 

***

Läs även: Oredans Sverige – fifflarnas förlovade land

Läs även: Magnus Ranstorp: ”Nyans har fått blodad tand”