För drottning och fosterland
Med slagorden »Silvia är inte bara tiaror och frasiga klänningar!« återklev Maud Olofsson in på den svenska debattscenen i veckan. Hon var förbaskad. Bilden av drottningen behövde rättas till.
Silvia är en förebild när det gäller »kvinnligt ledarskap på högsta nivå«, förkunnade den förra centerpartiledaren i Svenska Dagbladet och fortfor med ett utfall om att drottningen beskrivs utifrån kläder snarare än »kompetens«.
Detta skulle Maud Olofsson skildra i en kommande bok.
Man kan förstå det rojalistiska behovet. Författaren Johan Åsards färska epos om drottning Silvias släkt och hur hovet hanterat det tyska arvet är liksom inget som passar sig när en kunglighet firar 70 år.
Men man undrar ju vad Anna-Karin Hatt sa.
Hatt, statsråd för internet och värme, har varit spökskrivare till Maud Olofssons två tidigare inbundna alster, men är så övertygad republikan att hon i partiledarstriden efter Olofsson gjorde statsskicket till en stor sak, vilket banade väg för Annie Lööf, som inte visat sig vara centerpartiets räddning.
Så kan det gå när man blandar in kungahuset i politiken. Det är lätt att snärja in sig. Till exempel i detta med »kompetensen«.
Den svenska grundlagen säger ju att kompetens inte ska spela någon roll. Det är själva poängen. Blodet och äktenskapet – inte förmågan – är Silvias existensberättigande vid kungens sida. Är det konstitutionen Maud Olofsson är ute efter att ändra? Eller vill hon mest göra en kul grej?
En helt annan grej med potential att bli kul är det här att de ska tillsätta en ny vd på Svenskt Näringsliv, efter Urban Bäckström. I veckan krävde Dagens Industris ledarsida »en feminist« som efterträdare. Maud Olofsson, som väl knappast kan ha en annan åsikt, har ännu inte hörts av i ärendet.
Alla väljer sina strider.
