För få barn föds – vad blir konsekvenserna?

Sedan Sverige började mäta födelsetal i befolkningen 1749 har de aldrig varit så låga som nu. 2023 föddes färre än 1,5 barn per kvinna – långt ifrån de 2,1 barn som behövs för att befolkningen inte ska krympa. Och första halvåret i år var antalet nyfödda barn ännu lägre än året innan.

Inom klimatrörelsen, som länge har lyft fram folkmängden på jorden som ett problem, ser man saken från den ljusa sidan. ”Om mänskligheten på jorden ska ha en framtid är verkligheten sådan (…) att antalet människor måste minska betydligt”, skrev medicinprofessorn Michael Breimer i GP i somras. Han fortsatte: ”En stor ’bonus’ blir ett minskat nationellt koldioxidutsläpp eftersom konsumtion är direkt relaterat till antalet personer.”

Och på kort sikt finns fördelar med sjunkande barnafödande även ur ett mer pragmatiskt perspektiv. I augusti rapporterade TT att förlossningsvården i Sverige har klarat sommaren överraskande bra, trots den sedvanliga bristen på barnsköterskor och sängplatser. Den främsta anledningen: färre födslar.

Men snart kommer de negativa konsekvenserna att börja synas.

Till 2027 kommer mer än var tionde förskola att behöva stänga, varnar Sveriges kommuner och regioner (SKR). Det föds helt enkelt inte tillräckligt många barn för att de ska kunna hålla öppet. Samma situation kommer förlossningsvården, mödravården, skolorna och gymnasierna efter hand att ställas inför.

­– Det börjar ju med förskolan, men när årskullarna når skolåldern blir barnen färre även där. På tio års sikt kommer vi att ha ett jättestort tapp även i skolan, säger Annika Wallenskog, chefekonom på SKR.

Och den som hoppas på ett förlängt andrum för överbelastad vård- och omsorgspersonal, hoppas förgäves. Medan de unga blir färre blir de äldre nämligen allt fler. Pengarna kommer att behövas i andra änden av åldersspektrumet.

Framför allt är det personerna över 85 som blir allt fler, rapporterar SCB. Det blir dyrt för regionerna, för ju äldre vi blir desto mer vård tenderar vi att behöva. Kommunerna, som står för äldreboenden och hemtjänst, kan åtminstone trösta sig med att behovet per person är relativt konstant.

– Behovet av äldreomsorg har helt enkelt skjutits upp i åldrarna. Det är egentligen de två, tre eller fyra sista åren av livet som man har behov av äldreboende, och så hemtjänst ett par år innan dess om man annars är frisk, säger Wallenskog.

Samtidigt är äldreomsorgen kommunernas näst största utgiftspost, efter skolan. Resurser kommer att behöva flyttas från verksamheter riktade mot barn och unga till vård, äldreboenden och hemtjänst, varnar SKR i sin senaste ekonomirapport.

Sedan kommer resurserna att börja krympa. Det är det som är den verkligt stora demografiska huvudvärken: i en välfärdsstat där vuxna i arbetsför ålder förväntas försörja både barn och gamla blir lågt barnafödande en tidsinställd ekonomisk bomb. När de som arbetar blir allt färre i relation till resten sinar källan till skatteintäkter. Till slut har staten inte tillräckligt många att beskatta för att kunna leva upp till dagens nivåer av välfärdstjänster.

Det finns sex tänkbara lösningar på problemet.

Höj skatten. Standardlösningen för politiska problem, men kan vara både politiskt och praktiskt svårt i ett högskatteland. Ekonomer varnar för att skattehöjningar efter en viss punkt slutar leda till ökade skatteintäkter – i stället börjar folk jobba svart eller hitta andra sätt att slippa betala.

Höj pensionsåldern. Förra året höjdes pensionsåldern till 66 år, men för millenniegenerationen är prognosen 69 år och generation Z beräknas inte kunna gå i pension förrän vid 70. Frågan är bara hur långt det kommer att räcka. När skattefinansierad allmän tjänstepension infördes var pensionsåldern bara sex år högre än medellivslängden; i dag är skillnaden sexton år.

Börja arbeta tidigare. Svenskar tar längre tid på sig att komma ut på arbetsmarknaden än unga i många andra i-länder. Den genomsnittliga åldern för att ta kandidatexamen är 28 år, nästan tio år efter att de flesta slutar gymnasiet. Även etableringsåldern, det vill säga åldern då tre fjärdedelar av en årskull har börjat arbeta, är i dag 28 år – att jämföra med 20 år vid Berlinmurens fall.

Öka produktiviteten. Om varje individ skapar mer värde under sin arbetsdag väger det upp för att färre arbetar. Det går dock stick i stäv med de krav som nu höjs på förkortad arbetsdag med bibehållen lön.

Öka invandringen. Invandring kan vara både en del av problemet och en del av lösningen, beroende på hur den ser ut. I dag blir den genomsnittliga invandraren från länder utanför Europa och Nordamerika aldrig självförsörjande över sin livscykel, enligt beräkningar från Entreprenörskapsforum. Och även välorganiserad arbetskraftsinvandring ställer krav på att integrationen fungerar.

Minska statens utgifter. Alternativet till att försöka öka skatteintäkterna är att minska statens utgifter, endera genom nedskärningar i välfärdstjänster eller åtgärder mot slöseri i offentlig sektor. Men när det gäller pensionerna är problemet att staten har lovat varje generation skattebetalare att nästa generation ska betala deras pensioner på ålderns höst. Att tumma på det löftet vore knappast populärt.

– Vi behöver en större andel som arbetar. Det handlar om att jobba högre upp i åldrarna men också att jobba fler timmar. I dag har vi rätt många på arbetsmarknaden som inte jobbar heltid, och bara att få dem i arbete på heltid skulle vara en lösning, säger Annika Wallenskog.

Samtidigt står flera kommuner inför ett mer akut problem. Många har räknat med en ökande folkmängd och byggt optimistiska kalkyler på teorin att skatteunderlaget kommer att växa. En del av dem står nu inför ett obehagligt uppvaknande.

– När skatteintäkterna uteblir, samtidigt som de dragit i gång jättestora infrastrukturprojekt och investeringar, får de inte ihop likviditeten. I stället blir de tvungna att öka låneskulden. Många storstäder och förortskommuner har hamnat i den situationen nu.

Det är en typ av kommuner som länge har kunnat räkna med att växa enbart i kraft av sina attraktiva lägen. Men om hela befolkningen minskar drabbar det inte bara glesbygd, utan städerna också.

– Vad många säger nu är att okej, vi växer inte så mycket just nu, men om några år kommer det att vända. Det är det vi på SKR försöker kommunicera nu – det kommer inte att vända, säger Wallenskog.

***

Läs även: Vi behöver fler tonårsgraviditeter

Läs även: Klimatångest är knappast anledningen till minskat barnafödande