För folkligt för att fallera
Ekonomi handlar om att få siffrorna att gå ihop, men det finns tre undantag.
Om banker går omkull måste politikerna rädda dem.
Om någon vill ha sextio inhemskt tillverkade stridsplan måste man säga ja.
Om en idrottsklubb slösar pengar måste politikerna göra absolut allt för att det inte ska få några konsekvenser.
De två första reglerna har smarta människor i näringslivet räknat ut för längesen. Men inom idrottsvärlden har man först på senare år förstått vikten av att maxa förlusterna.
Ta bara Leksand, vars stöd från kommunen i veckan granskades av »Uppdrag granskning«. Visst, klubben är – ekonomiskt sett – på drift likt en skenande ismaskin. Men det är ju en ishockeyförening. Inte en investeringsförening.
Om publiken på läktarna bestått av bistra medlemmar i Aktiespararna hade Leksands excesser varit ett problem, men nu sitter det hockeytokiga dalkarlar på stolarna. Och de ska snart få se sitt Leksand kvala till Elitserien. De hade inte viftat med sina halsdukar för att klubbens revisor stått i mittcirkeln och förkunnat ett positivt rörelseresultat.
Som vanligt är omvärlden före. När Chelsea och Manchester United möttes i Champions League-finalen 2008 hade de två lagen tillsammans skulder på cirka 20 miljarder kronor. Och den enda som bryr sig är Michel Platini, UEFA:s boss som likt vår Anders Borg förgäves manar till ekonomiskt ansvar. Men någon gång måste det väl gå för långt? Kanske inte. Av de lag som spelade i Englands högsta fotbollsserier på 1920-talet finns 97 procent kvar i dag. Världens 100 största företag har inte haft det lika lätt. Under nästan samma period har hälften försvunnit. De borde ha skaffat sig en supporterklubb.
