För zeppelinarnas skull

Valstugor, partiknappar och dörrknackning i alla ära. Det festligaste inslaget i en svensk valrörelse – inräknat partiernas tveksamma försök till kampanjlåtar – står tveklöst heliumballongen för. Inget kan som heliumballongen förvandla en sorglig bunt åhörare till ett folkhav av sympatisörer (eller för den delen få dem att tala med Kalle Anka-röst).

Men nu håller festen på att ta slut, varnar nobelpristagaren Robert Richardson.

Boven i dramat är USA. De amerikanska myndigheterna började 1925 bunkra upp en strategisk heliumreserv. Först för zeppelinarnas skull, senare som en del av rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen.

I dag finns en miljard kubikmeter av gasen – halva världens totala heliumreserv – lagrade i en liten håla i Texas. Det blev dock en dyr affär och 1996 fattade den amerikanska kongressen beslut om att lagret skulle säljas. Allt skulle bort till 2015.

Världen har alltså befunnit sig i en permanent heliumrea de senaste 14 åren. Om ett verkligt marknadspris hade fått råda hade en partyballong på ett tivoli kostat närmare en tusenlapp. Industrin – som utnyttjar att inget grundämne har lika låg kokpunkt – har inte behövt återvinna gasen eftersom det varit billigare att köpa ny.

Och nu håller den alltså på att ta slut.

Ironin i det hela: helium är efter väte det vanligaste ämnet i hela universum. Det kan politikerna grubbla på när valrörelsen 2018 sker utan ballonger.