Företagare superdystra – men LO-kraven de högsta på 25 år

Efter nyår drar avtalsrörelsen i gång – mitt i de bistraste ekonomiska tiderna på många år. Och i dag – på årets mörkaste dag – skedde kravväxlingen. LO:s tre tyngsta industrifackförbund har redan krävt ett lönelyft på 4,4 procent, den högsta löneökningen sedan industriavtalet – och dess märke – skapades för 25 år sedan (märket är den avtalade löneökningen som ska fungera som riktmärke i samtliga yrkessektorer och förhandlas fram av parterna inom exportindustrin).

I dag blev det tydligt hur långt ifrån varandra parterna står. Det hör till ovanligheterna att arbetsgivarna inom industrin kommer med öppna motbud, men denna gång gjorde Teknikföretagen det. Motbudet från blir en 2-procentig löneökning samt ett engångsbelopp per anställd på 3 000 kronor.

– Debatten om parternas bud är hätsk i nuläget med den inflation vi ser. Hade vi gjort som vanligt i detta läge, nämligen att inte ge något motbud alls, då hade diskussionerna fått ytterligare bränsle. Därför lanserade vi vårt bud om två procent, säger Tomas Undin.

Den stora skillnaden mellan buden motiverar han framförallt med det mycket osäkra läget, både vad gäller säkerhetspolitiken och ekonomin. Dessutom är det viktigt att inte tappa konkurrenskraft gentemot den stora konkurrensmarknaden Tyskland.

– Vi måste ha beredskap på båda sidor av bordet att ompröva våra ställningstaganden. Vi talar ju om tiden efter den 1 april och det är oerhört mycket som är oförutsägbart. Det spekuleras om upptrappningar i Ukrainakriget och vi har ingen aning om hur covid-utvecklingen i Kina påverkar leverantörskedjorna. För att inte tala om energifrågan, säger Tomas Undin.

Marie Nilsson, förbundsordförande för IF Metall, är medveten om oförutsägbarheten men menar att löneökningarna på 4,4 procent är väl motiverade.

– Vi står väldigt långt från varandra nu. Två procent är inte ens hälften av vad vi har begärt.

Men ni kräver det högsta löneökningen på 25 år i dessa orostider?

– Ja, det stämmer. Men våra löneökningskrav är långsiktiga. Vi brukar inte bry oss om om inflationen, konjunkturen eller kronkursen går upp eller ner. Vi siktar längre. Efter finanskrisen 2008 låg vi högt, vilket innebar att vi växlade ner kraven 2013 för att bibehålla den globala konkurrenskraften och behålla våra jobb.

– Inför avtalsförhandlingarna 2020 såg vi att detta hade stärkt industrin och exporten. Därmed gör vi bedömningen att det är läge att återigen öka löneökningen. Vinsterna har fortsatt att byggas på och lönernas andel av det har minskat. Våra medlemmar ska få ta del av kakan, säger hon.

Är du inte orolig för osäkerheten samt företagens ökade kostnader på insatsvarorna?

– Självklart känner vi oro för det globala läget. Men det har vi med i beräkningarna också på våra krav. Nedgången som sker nu sker från väldigt höga nivåer, säger Mari Nilsson.

Svenskt Näringslivs företagarpanel, en årlig enkät till cirka 5 000 företagare, ger en dyster bild av oron inför löneökningarna, inte bara inom industrin, utan generellt. Om nästa års avtalsrörelse resulterar höjda löner svara 57 procent av dem att de kan behöva skjuta upp anställningsplaner. 55 procent anger att de kan behöva skjuta upp investeringar. Och 35 procent kan behöva säga upp eller varsla.  

– Att i detta olyckliga läge, när industrin bromsar in kraftigt och framtidsutsikterna för många företag är dystrare än på länge, komma med de högsta löneökningskraven på 25 år är mycket bekymmersamt, säger Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt.

Men han anser även att industrifackens låglönesatsning är oansvarig. LO:s industrifack vill höja avtalets lägsta löner med 1 600 kr.

De flesta prognosmakare är överens om att den privata konsumtionen kommer att minska framöver, vilket är den främsta faktorn för att vi rör oss in i en lågkonjunktur där vi rent av kan hamna i en negativ BNP-tillväxt.

– Låglönesatsningen kommer att drabba företag som är verksamma i branscher som påverkas kraftigt av minskningar i den privata konsumtionen, framförallt handeln och besöksnäringen. De är beroende av personal med lägre löner. Många kommer inte att klara av lönekostnaderna och det kan leda till fler konkurser, säger Sven-Olov Daunfeldt.

Enligt ovan nämnda företagarpanel uppger 22 procent av företagen att de kan komma att behöva lägga ner del av verksamheten, och 7 procent kan behöva lägga ner helt, om löneökningstakten växlas upp.

Det drabbar, menar Daunfeldt, i slutändan människor som i dag står långt från arbetsmarknaden. Vilket även leder till större utanförskap och motarbetar integrationen.

– Det är instegsjobb som drabbas i första hand. Trösklarna höjs. Redan i dag är det 1,3 miljoner individer i arbetsför ålder som inte är självförsörjande, och då räknar vi inte in studenter. Majoriteten av dessa har dessutom en lös anknytning till arbetsmarknaden och de kommer bara längre och längre bort, säger han.

Så löntagare får helt enkelt leva med att bli fattigare under en period nu?

– Att tala om fattigdom är fel. Men vi får ställa in oss på att både företag och hushåll måste få det jobbigare en tid framöver. Kan vi hålla i nu, och se till att priserna inte skenar, så undviker vi en löne- och prisspiral som leder till att Riksbanken måste höja räntan ännu mer.

Men konsumtionen kommer ju även minska av uteblivna lönehöjningar?

– Ja, men priserna på insatsvaror och övriga kostnader ökar i högre grad för företagen än vad de gör för konsumenter just nu. Och de har svårt att höja sina priser mot kund ytterligare utan att tappa marknadsandelar. Att företagen skulle passa på att smyghöja priserna nu är en myt har jag länge hävdat. Och Konjunkturinstitutet gav mig nyligen rätt i sin senaste rapport på området.

Läs även: Risk för besvikelse i årets lönerörelse