Förlorare är vi allihopa

För er som tog del av vår förtida eftervalsanalys i förra numret: Både opinionsinstituten och meteorologerna hamnade lite snett och Fokus följde med. Ingen våt, grå filt låg över Stockholm på måndagsmorgonen. Tvärtom sken solen med brittsommarvärme. Och fördelen för Magdalena Andersson blev allt mindre under söndagskvällen, tills den vände till en nackdel.

Ännu har vi inte sett det officiella beskedet om valresultatet, men risken i det här fallet är inte särskilt stor. Det krävs osannolika kast för att mandaten ska gå över blockgränsen igen och göra Magdalena Andersson till vinnare.

Men det är just det. Vadå vinnare?

De dansade på Miljöpartiets valvaka. De jublade hos Socialdemokraterna. Centerpartisterna dunkade sig själva i ryggen. Liberalerna kunde äntligen andas ut. Sverigedemokraterna var i extas, förstås. Vänstern och Kristdemokraterna höll åtminstone masken.

Det var bara Moderaterna som hade lite problem med anletsdragen. Deras valvaka såg till en början ut som en konferens för banktjänstemän, efter ett oväntat börsras. Partiledningen höll sig isolerad. Det var Anders Borg som fick ta första kommentarerna.

Det där skulle ha fått spekulationerna att jäsa – Vill Borg tillbaka till politiken? Vill han rädda Moderaterna efter förlusten? – om trenden inte hade vänt. Den politiska marknaden började hämta sig för Moderaterna och banktjänstemännen blev mjukare i kropparna. Ett och annat prövande leende syntes. Hos Miljöpartiet gick DJ:n av scenen och socialdemokratiska Aftonbladets Anders Lindberg, som hade sett lättad ut i SVT:s valvaka när vallokalsundersökningarna kom, flexade käkmusklerna när mandaten började hamna fel.

Vinnare och förlorare. Men det var något tillkämpat över det hela.

Ta Miljöpartiet: Till och med när dansen stannade av, försökte de hålla vinnarkänslan vid liv. De hade ju faktiskt varit på väg att åka ur riksdagen för bara ett par månader sedan. Nu gjorde partiet i stället ett bättre resultat än förra gången. Inte fullt så bra som en del sena opinionsmätningar antytt, men ändå en vinst på en dryg halv procentenhet.

Är inte det en seger?

Jodå, men vad består den av? Att döma av SVT:s vallokalsundersökning var upp till 40 procent stödröster från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Utan de väljarna skulle Miljöpartiet bara fått tre procent. Och fem procent för ett etablerat miljöparti mitt i en klimathajp är, ärligt talat, inte så mycket att skryta med. De gröna i Tyskland fick närmare 15 procent i det senaste valet. Gröna Förbundet i Finland fick 11,5 procent i valet 2019.

Men Socialdemokraterna, då? Även om det blev problem med regerandet gick de ju framåt och hamnade över 30 procent. Och det trots två rätt kaotiska mandatperioder och en valrörelse som beskrev Sverige som en nation i upplösning.

Ja, grattis. Till det näst sämsta valresultatet i Socialdemokraternas historia. Mona Sahlin gjorde en aning bättre ifrån sig 2010 och hon fick sparken.

En del kan väl sättas upp på kontot stödröster till Miljöpartiet. Men det socialdemokratiska talet om att ”den nedåtgående trenden är bruten” låter mer som en besvärjelse. Och dessutom: makten. Var tog den vägen? Det är trots allt den som räknas, särskilt inom Socialdemokraterna.

Och så Vänsterpartiet, med sin nya superstjärna Nooshi Dadgostar. Aldrig tidigare har Vänsterpartiet matchat sin partiledare så hårt. Aldrig tidigare har de haft en så brett populär och respekterad ledare. Och trots det tappade de en och halv procentenhet.

Även här kan en del av tappet skrivas av som stöd till Miljöpartiet, men att nöja sig med det vore att missa hela poängen.

Vänsterpartiet har, åtminstone i tio år, ruvat på planen att bli det stora populära partiet till vänster i Sverige. Systematiskt har politiken moderniserats, testuggeriet skruvats ned och koalitioner byggts med det civila samhällets organisationer. Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler lade grunden. Nooshi Dadgostar och kretsen kring henne fortsatte. Men det går åt fel håll. Nu är partiet lite drygt hälften så stort som det var vid Gudrun Schymans rekordval 1998. Och ändå har Socialdemokraterna gått högerut i många profilfrågor.

Vänsterflanken är öppen, men väljarna verkar inte intresserade.

Centern förlorade nästan två procentenheter. Partiet växer inte i en enda landsbygdskommun och tappar rejält i flera. Socialdemokraterna tog över 21 procent av dem som stödde Centern förra gången. Moderaterna 14 procent. I förra valet balanserade riksdagens majoritet på Centerpartiets sista mandat. Men nu har den rollen tagits över av Liberalerna.

På den förlorande sidan – vi kallar den det preliminärt och återkommer i frågan om en stund – är alla verkligen förlorare, trots att två av partierna går framåt och att de så gärna vill finna något att fira. 

Det är inte så mycket bättre på vinnarsidan.

Det är faktiskt genant för Moderaterna, det här.

I 43 år – en hel medelålder och näst intill halva tiden sedan den allmänna rösträtten infördes – var det inget snack om vilket svenskt parti som var tvåa. För 12 år sedan låg Moderaterna på samma nivå som Socialdemokraterna gör nu. Och så förlorar de den ställningen efter åtta år av kaotisk socialdemokratisk regering och en valrörelse som nästan uteslutande handlat om brott och straff, ekonomi, kärnkraft och försvar.

En fjärdedel av Liberalernas väljare i år röstade på Moderaterna förra valet och kan till stor del ses som moderata stödröstare, men det duger inte som bortförklaring. Idén att be att få ”låna” röster av besvikna socialdemokrater gav ingen utdelning att tala om. Regeringsmakten är förstås en vinst, hur man än räknar, men att leda en regering där koalitionens största parti inte ska få sitta med?

Det är inte direkt regeringen Ullsten, folkpartiregeringen som regerande ett år i slutet av sjuttiotalet, trots att partiet bara hade drygt tio procent av mandaten. Men det är inte heller någon vanlig minoritetsregering, där ett par mindre ströpartier får ställa upp med stöd.

Det har helt enkelt inte gått enligt plan för Moderaterna. Deras vinst bygger på en förlust.

Kristdemokraterna backar, trots en del inflöde från Moderaterna. Ebba Busch försökte förklara det med att hon drivit en kampanj för hela Kristerssonkoalitionens bästa, inte bara för det egna partiet. Men det är svårt att påminna sig att Ebba Busch stått åt sidan och hållit igen för lagets bästa. Vad kunde hon mer göra, utöver falukorvar och stenhårda angrepp, för att höja sin profil?

Det här har varit en påtagligt partiledarfixerad valkampanj och det ligger i stället nära till hands att dra slutsatsen att Ebba Buschs ledarstil visserligen ger uppmärksamhet, men har svårt att växla in den uppmärksamheten till förtroende och röster. Satsningen på landsbygden gav ingen vinst, bara ett något mindre tapp där än i städerna, sedan förra valet.

Ingen kan klandra Liberalerna för en kort stunds eufori, när det stod klart att partiet klarat riksdagsspärren. Men att tappa en procentenhet när man i bästa fall ligger och harvar kring fem-sex procent är trots allt inte en seger. Särskilt inte när en hyfsad andel av de där procenten består av generösa moderater som lånat ut sin röst. Och nu måste partiet uppfinna ett sätt att samregera med Sverigedemokraterna, utan att spricka. Det finns gott om liberaler, antagligen även ett par i den blivande riksdagsgruppen, som fortfarande betraktar själva tanken som ett nederlag. Det är inte bara roligt att ta över Centerpartiets balansprivilegium i riksdagen, med de förutsättningarna.

De finns egentligen bara ett parti som med någon trovärdighet kan kalla sig vinnare i det här valet.

Sverigedemokraterna bröt redan förra valet sin trend att fördubblas i varje val, och i årets val var ökningen ännu mindre än 2018. Men det förvånar ingen. Man kan inte förvänta sig att ett politiskt parti ska växa på samma sätt som riskornen i det matematiska problemet med schackbrädet. Med fördubbling fram till ruta 64 växer det ensamma kornet till drygt 18 triljoner korn. Det går inte i politiken, där det bara finns 100 procent att fördela.

Kanske hade partiet hoppats på ytterligare lite framgång, men tre procentenheter är inte småpotatis och rollen som andra största parti en trofé av historisk betydelse.

Men vad ska de göra med den? Det duger inte bara att hänga den på väggen.

Redan på valdagsnatten fick vi en föraning av vad det här rätt omvälvande valresultatet, med nästan bara förlorare, kommer att resultera i på de flesta håll: helst ingenting.

Nästan alla som hade något att säga, sade det som de sagt i flera år. De som är emot att samarbeta med Sverigedemokraterna såg i resultatet ett bevis för att Kristerssons strategi slagit fel. De som vill avdramatisera Sverigedemokraterna såg i samma resultat ett bevis för det idiotiska i att Centern och vänsterpartierna gjort även detta val till en folkomröstning om SD. De som ville ha en koalition över blockgränserna såg att det var det önskvärda nu. De som inte ville ha det såg att svenskarna röstat för förändring.

Och så vidare.

Än så länge finns egentligen ingenting som tyder på att alla dessa förlorarpartier tycker sig ha något att lära av resultatet. Det är märkligt, för bakom det enkla valresultatet finns demografiska, sociologiska och andra mer djupgående förändringar, som borde intressera ambitiösa partier.

En rör stad och land. Som Daniel Suhonen påpekade i en debattartikel redan dagen efter valet, fortsätter trenden att Socialdemokraterna tappar i det traditionella mer lantliga Sverige och i stället vinner urban övre medelklass. Centern går samma väg. Moderaterna, som sedan åttiotalet odlat just sin urbana, framstegsvänliga identitet, har hamnat i ett slags spagat mellan stad och land.

En annan förändring rör kön, som blivit så betydelsefullt för politiska preferenser att man med rätta kan säga att det finns ett kvinnligt och ett manligt Sverige, med helt olika regeringar. Ingen verkar ha ett svar på den utmaningen.

Kanske var det här också det första valet där etnicitet och migration spelade verklig roll. Det islamistiska partiet Nyans hade i små enklaver som Rinkeby och Rosengård stora framgångar på mellan 20 och 30 procent. En del av Nyans väljare kom från soffan, men andra har sannolikt röstat vänster tidigare. Ett parti som Nyans kan, om det är jämnt mellan blocken, få en stor betydelse för det slutliga resultatet, även om partiet inte tar sig till riksdagen.

Vinnare och förlorare. En annan skillnad mellan de förra och de senare är att vinnare inte räds verkligheten och därför inte värjer sig för den. Vinnare har hemmamatch, förlorare spelar alltid borta. Det är därför vinnare sätter dagordningen så effektivt och det är därför det mesta pekar på att Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att stå i centrum i svensk partipolitik ett tag till. Det är för mycket osäkerhet och obehag i de andra partierna. Sverigedemokraterna känner som att de går i armkrok med tiden och hittills har det mesta bekräftat deras känsla.

Men inte ens på andra sidan torsdagen kommer vi att veta vad som faktiskt vad det blir av det här. Folkpartisten Ture Königson bröt 1959 med partilinjen och lade ned sin röst i riksdagen när frågan om ATP skulle avgöras. Sådant händer och det kan hända fortfarande, särskilt när liberaler är inblandade.

De kommer inte att bli lämnade i fred. Dagens Nyheter har redan fått till ett halvdussin artiklar som uppmanar Liberalerna att ändra sig. Ingen kan inbilla sig att Socialdemokraterna bara kommer att vänta in Kristerssons regeringsbygge, utan att försöka slå sönder grunden för det. Och Sverigedemokraterna ska skaka fram ett dussin nya riksdagsledamöter. En eller ett par vildar i den gruppen och majoriteten i riksdagen är, om inte borta, så åtminstone i någon annans händer än Ulf Kristerssons.

Behåll Fokus tidigare eftervalsanalys ett par veckor till. 

***

Läs även: Fokus eftervalsanalys: Så vann Magdalena Andersson

Läs även: Johan Hakelius: Nu hänger det på Liberalerna