Förnedringens högsäsong

Det är lite oklart vad det egentligen var som David Cameron stoppade in i det där avhuggna grishuvudet vid invigningsriten på Oxford. De »mest privata delarna« är ju trots allt olika ting för olika gossar. Här kan inflikas att källan, den före detta Tory-politikern Michael Ashcroft, verkar ha egna intressen i att ta heder och ära av premiärministern. Men annars hade de brittiska murvlarna inga större etiska bryderier kring »Piggate« i veckan. Här var ju en story med den klara fördelen att den var omöjlig att kolla.

Camerons tröst är att han knappast är ensam om att ertappas med byxorna nere i sin längtan att få vara en i gänget.

Denna tid på året är högsäsong för förnedrande invigningsriter. I historikern Petter Sandgrens nya bok »Internatskolorna« kan man läsa att början av hösten betraktas som en »riskperiod« av ledningarna på elitinstitutioner som Lundsberg. Såväl skampåleskandalen på Solbacka på 60-talet som strykjärnsincidenten häromåret inträffade just i denna inskolningsfas. Äldre elever fostrar de yngre i deras nya roll genom att »låta dem förtjäna sina existensbevis«.

Säsongsmönstret bekräftas raskt om man studerar valfri elitmiljö, exempelvis regeringen.

Mediedreven återkommer lika cykliskt. Men ganska snabbt lär sig nykomlingarna att undvika offentlig debatt. Att hålla interna angelägenheter i det dolda ingår i elitskolornas etos, skriver Sandgren. Och när allt kommer omkring, säger gröngölingarna, är det ju inte de själva som styr griseriet. Det är kamratskapet. Eller, som miljöminister Åsa Romson skulle sagt: ägardirektiven.