Förnuftets seger

De var stämpelklockans alienation, kärnvapenmissilens bana genom luften och horderna av gråa kostymer som osentimentalt stegade mot framtiden och plöjde upp tillväxt. Sinnebilden av den färglösa företagsmonoliten. Förnuftets seger över känslan.

När Robert McNamara, USA:s försvarsminister 1961–1968, blev kallad »en IBM-maskin med ben« var det förmågan att se människor som komponenter i mekaniska system som åsyftades. En förmåga som räddade tusentals liv när han som chef på Ford införde säkerhetsbältet. Och som kostade tusentals andra liv när de spelteoretiska beräkningarna visade att Vietnamkriget fick kosta vad det ville.

Fyra år efter McNamaras avgång användes IBM:s teknik av tankesmedjan Club of Rome för att räkna fram att utarmandet av jordens resurser höll på att leda mänskligheten mot kollaps. Resultatet släpptes i skriften »Limits to growth« som fortfarande är tillväxtkritikens standardverk.

I backspegeln har dess förutsägelser visat sig nästan kusligt träffsäkra, och de har nu fått förnyad aktualitet då vi nått den tidpunkt domens dagar beräknades börja.

Hemligheten bakom IBM:s höga ålder är inte yoghurt, utan anpassningsbarheten. När tiderna förändrats har IBM hängt med. Man har slutat med stämpelklockor. Nu producerar man konsulttjänster. Med »en vision om att lösa många problem i världen«.

Den världsförbättrande ambitionen är uppriktig, måhända en aning mekanisk och själlös. Men den lär behövas. Det gör någonting om hundra år när allting kommer kring.