Forskare: Det går inflation i hedersdoktorat
Hedersdoktorerna blir allt fler – och deras koppling till vetenskapen allt svagare.
Bild: Johan Nilsson / TT
Vad är en hedersdoktor? En amatörforskare som i hela sitt liv kartlagt den biologiska mångfalden i ett geografiskt område? Någon som ägnat sin fritid åt att dokumentera folkminnen och historiska föremål i sin hembygd?
Svaret är att lärosäten använder hederstiteln till mycket annat än att belöna amatörforskarens bidrag till vetenskapen.
Bland de senare årens hedersutnämningar på svenska lärosäten hittar vi längdskidåkaren Charlotte Kalla och politikern Anders Sundström, båda hedersdoktorer vid Luleå tekniska universitet, artisten och Sandvikensonen Tomas Ledin som fått utnämningen av Mittuniversitetet, och den folkkära journalisten Carina Bergfeldt, hedersdoktor vid samhällsvetenskapliga fakulteten på Umeå universitet. Nyligen orsakade den humanistiska fakulteten vid Lunds universitet rubriker och debatt när den utsåg rapparen och författaren Jason Diakité alias Timbuktu till hedersdoktor.
Vad är det som händer?
Förutom att forska och undervisa ägnar sig människor som jobbar på universitet och högskolor mer och mer åt att samspela med omvärlden på olika sätt. Det handlar om att samverka i gemensamma projekt med offentlig sektor och industri, knyta kontakter med forskare på andra universitet, hitta extern finansiering, bygga upp sitt varumärke, formulera sin värdegrund, rekrytera studenter, nå ut med budskap, påverka beslutsfattare, verka för jämställdhet och tillgänglighet med mera. Det har hänt mycket sedan Uppsala universitet 1839 utsåg Sveriges första hedersmagister – diplomaten och författaren Carl Gustaf von Brinkman – en bildad man med ovanliga språkkunskaper och medlem av Svenska Akademien. Titeln hedersmagister bytte senare namn till hedersdoktor.
Högskoleväsendet har vuxit, universiteten blir fler, nya vetenskapsområden föds och forskare tar fram nya metoder. Det finns olika sätt att resonera kring hedersdoktorat vid de olika lärosätena och fakulteterna.
I grova drag går det att urskilja fem kategorier hedersdoktorer.
- Historiskt sett har det varit vanligt att universitet i Sverige delat ut hedersdoktorat just för att hedra personer som på sin fritid bidragit till vetenskapen i så pass omfattande grad att det är i paritet med innehållet i en akademisk doktorsavhandling.
- Det är vanligt att låta internationellt framstående forskare vid utländska lärosäten bli hedersdoktorer i Sverige. Hedersdoktorat fungerar då som ett verktyg för att knyta tajtare band i redan etablerade samarbeten eller för att utöka det internationella kontaktnätet. Det är positivt att förknippas med forskarna från de ”excellenta” etablerade miljöerna.
- Då och då har det hänt att lärosäten utsett personer till hedersdoktorer för att de donerat mycket pengar till forskningen. Man har ansett att de genom sin generositet gjort vetenskapen en stor tjänst. Det är inte jättevanligt förekommande i Sverige. Det ligger nära till hands att betrakta förfarandet som att det går att köpa sig en doktorsvärdighet.
- Det finns en trend att utse kulturpersonligheter och andra kända personer till hedersdoktorer. De drar till sig mediernas, förhoppningsvis positiva, uppmärksamhet. Universitet och högskolor med lokal profil tenderar att lyfta fram kändisar från trakten som betydelsefulla företrädare för regionen.
- Den femte och kanske mest problematiska kategorin är politikerna. Lärosäten utser politiker till hedersdoktorer som tack för regionala satsningar och politiska beslut. Problemet är att det ser dåligt ut om man samtidigt tänker sig att forskningen ska vara fri och politiskt oberoende.
Carl Frängsmyr är docent i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hans favoritkategori bland hedersdoktorerna är den första.
– De tappra lekmannaforskarna lever upp till syftet med titeln. De kan bära doktorsvärdigheten med samma status som vem som helst som skriver en vanlig doktorsavhandling, säger han.
Han vittnar om att många i forskarvärlden tycker att vi går mot en inflation vad gäller hedersdoktorat och att vi i viss mån är på väg bort från ursprungsidén med hedersutnämnandet.
– Personligen tycker jag att det är viktigt att hedersdoktorat liksom andra doktorat genomgår fakulteternas vetenskapliga prövning. Kopplingen till vetenskap och forskning måste få vara det centrala.
Med inflation menas i det här sammanhanget att antalet hedersdoktorer, som högskolesektorn i Sverige sammanlagt utse varje år, ökar. I sämsta fall leder inflationen till att titeln tappar sin betydelse, om var och varannan människa får utmärkelsen. Bara vid Uppsala universitet får numera ett tjugotal personer titeln årligen.
– Det är i storleksordningen en skolklass som får komma fram och ta emot utmärkelsen vid promotionshögtiden, säger Carl Frängsmyr.
Fram till 1930-talet delade Uppsala universitet ut hedersdoktorat till ett begränsat antal personer, vid särskilda jubelfester. När lärosätet fyllde 400 år gick man dock loss ordentligt och utsåg 84 hedersdoktorer. Vid 500-årsjubileet, 1977, utsågs ett hundratal personer.
En av dessa var Seyyed Hossein Nasr, religionsfilosof från Iran (som senare blev professor i USA). Veckorna före festligheterna insåg universitetet att Nasr hade hjälpt shahen i Iran att motarbeta politiska motståndare. Men då var det för sent att dra tillbaka utmärkelsen. Han hade redan fått inbjudan och tackat ja.
– Det var nog ingen som ifrågasatte Nasrs vetenskapliga meriter, men folk ansåg att det var fullständigt stridande mot den fria forskningen att belöna en sådan person. Andra försvarade utmärkelsen och sa att Nasrs politiska åsikter, och hur han betett sig i sammanhang utanför forskningen, inte hade med saken att göra. Jag har en viss förståelse för den senare hållningen, men förstår samtidigt att det i praktiken är väldigt svårt att hålla isär personers vetenskapliga gärning och deras agerande i övrigt, säger Carl Frängsmyr.
Några år därefter, 1980, ville Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu få sin hustru Elena utnämnd till hedersdoktor i Uppsala, i samband med ett besök i Sverige.
– Universitetets rektor Martin H:son Holmdahl avstyrde det hela genom att påpeka att hedersdoktoraten utdelas efter prövning inom fakulteterna, inte av rektor och universitetsledning på egen hand, berättar Carl Frängsmyr.
Uppsala universitet har numera ett standardsvar som de skickar till personer som hör av sig och föreslår sig själva som föremål för hederstiteln. Svaret innehåller bland annat följande formulering:
At Uppsala University, the honorary degree is the Doctoris Honoris Causa (Honorary Doctor), and these degrees are handed out by each Faculty after a nomination process within each Faculty. The award is almost always connected to that the person has been involved in intensive research cooperation with that specific Faculty at Uppsala University. In your case, I would suggest that if you have already research cooperation with any professor at Uppsala University that you contact him/her and have a discussion about these matters.
2005 skrev Sveriges universitets- och högskoleförbund svenska riktlinjer för hedersdoktorat. Det var strax efter att Örebro universitet hade utsett dåvarande statsminister Göran Persson till hedersdoktor i medicin, efter att Persson i sin tur upphöjt högskolan i Örebro till universitet. Knepigt nog saknade Örebro en medicinsk fakultet.
Riktlinjerna säger bland annat att ”hedersdoktor bör utses av vederbörligt fakultetsorgan eller motsvarande församling” och att ”hedersdoktorat ej bör ges inom annat ämnesområde eller med annan beteckning än sådant för vilket lärosätet har examinationsrätt för doktorsexamen.”
***
