Forskare: förekomsten av självcensur i Sverige är hög

Högst grad av självcensur uppger Sverigedemokraternas partisympatisörer.

Text:

Bild: Getty Images

I en färsk studie av självcensurens omfattning i Sverige, Talande tystnad? från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterar Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant att över hälften av svenskarna anser sig inte kunna uttrycka åsikter öppet. Minst självcensurerar vi bland dem som står oss nära, mest i sociala medier. 

Undersökningen har genomförts i samarbete med SOM-institutet, som sedan 1986 ställer frågor till befolkningen på tema Samhälle, Opinion och Medier. 

– Frågan om självcensur har inte studerats med ett slumpmässigt nationellt representativt urval tidigare, inte med så här många frågor och inte med frågor på djupet på det sätt vi gjort, säger Sten Widmalm. 

Självcensur innebär att avstå från att framföra en åsikt ”i fruktan för sanktioner”. Över hälften av de svarande uppger att de i dagens politiska klimat inte kan uttrycka sina åsikter, eftersom andra kan tycka att de är stötande. Forskarnas slutsats är att förekomsten av självcensur i Sverige är hög, att den tycks ha ökat och att detta är ett hot mot demokratin. 

Definitionen av självcensur ägnas betydande utrymme i rapporten. Återhållsamhet i vissa lägen är inte detsamma som självcensur. Det är i stället rädslan för sanktioner, som särskiljer självcensur från hänsynstagande. Sanktioner kan självklart variera men en kortversion kan vara att man efter att ha uttryckt sina åsikter fritt, antingen omgärdas av varm sympati eller av undvikande.  

Nu uppger något färre än hälften av de svarande att de inte alls självcensurerar. Så vilka är dessa som känner sig mest fria att uttrycka sina åsikter utan fruktan för sanktioner? 

Sett till partisympati är det Vänsterpartiets, Miljöpartiets, Socialdemokraternas, Centerpartiets och Liberalernas partisympatisörer. Högst grad av självcensur uppger Sverigedemokraternas partisympatisörer. 

Kvinnor uppger en aning lägre grad av självcensur än män, förutom i sociala medier där kvinnor i högre grad än männen anger att de självcensurerar. 

Låginkomsttagare uppger att de i högre grad än höginkomsttagare självcensurerar. Lågutbildade instämmer i betydligt högre grad än högutbildade i påståendet att de inte öppet kan uttrycka sina åsikter.        

En mer avancerad analys av resultaten belägger inte orsakssamband men visar att individer med högre förtroende för myndigheter och som är mer nöjda med demokratin i lägre grad håller inne med sina åsikter. Paradoxalt nog tenderar de som värderar åsiktsfrihet däremot att i högre grad censurera sina åsikter, men kanhända är förklaringen att de vill, men inte törs. En variabel slår igenom signifikant: ju högre grad av upplevt hot som invandringen utgör, desto högre grad av självcensur. 

Nåväl, åsiktskorridoren är känd av många och den nymornade acceptansen av Sverigedemokraternas opinionsframgångar ger undersökningsfyndet relief. 

Vilka övriga frågeställningar är känsliga i Sverige? De svarande är eniga om att det gäller också integration, politisk och religiös extremism, religion, jämställdhet, likabehandling och HBTQ-frågor. 

Kopplingar mellan invandring och brottslighet tillhör de mest infekterade i den svenska debatten och självcensuren är som störst i de frågor där Sverigedemokraterna har en stark profil. Hotet mot demokratin, i form av självcensur, beskrivs i rapporten som att ”…det är möjligt att väljarna har upplevt att deras åsikter inte blivit hörda…” 

En central fråga blir därmed mediernas funktionssätt. Journalister bör inte styras av självcensur och nyheter och opinionsbildning bör hållas isär, konstaterar rapportförfattarna.  

Men styrs då journalister av självcensur? 

– Det förekommer absolut självcensur bland journalister i Sverige. Det är undersökt av Svenska journalistförbundet, säger Sten Widmalm. 

Rapportförfattarna nämner den konsekvensneutrala principen som den förespråkats av journalisten Erik Fichtelius. På engelska – publish and be damned – alltså att publicera oaktat konsekvenserna.  

Där verkar journalisten och den vanlige medborgaren ha en hel del gemensamt. 

***