Försvarsexpert: ”Det tar en hiskelig tid att återfå förmågan”
Nej, ryssen kommer inte. Inte än i alla fall. Men han försöker förlama vårt redan klena försvar – som bara har mat och diesel i tio dagar.
Bild: Karl Melander/TT/Henrik Montgomery/TT
Den ryska uppladdningen runt Ukraina har svetsat samman svenska politiker, som sluter upp bakom ÖB Micael Bydén och försvarsminister Peter Hultqvist. Förutom den blockskiljande frågan om Nato handlar oenigheten snarast om vem som vill satsa mest på försvaret.
Men hur ser hoten mot Sverige ut i dag?
Det kan Jacob Westberg, som är docent i krigsvetenskap och undervisar vid Försvarshögskolan, förklara. Han har skrivit ett otal artiklar och flera böcker om säkerhetsstrategier.
– Kortsiktigt hotas vår försvarspolitiska lösning. Putins krav slår sönder grunden för samverkan med andra nationer.
Utan hjälp från grannar och vännerna i Nato står vi oss slätt i en krigssituation. Vi har än så länge ett tämligen klent försvar. Jacob Westberg drar bakgrunden i kortversion:
– Efter kalla kriget var vi för optimistiska om att eran av mellanstatliga krig var över. Vi, liksom många andra, rustade ner. Rysslands krig mot Georgien 2008 var en varningsklocka men politikerna, som ville tro att det var en engångsföreteelse, fortsatte att prioritera internationell militär krishantering och avskaffade tillfälligt värnplikten 2009.
Försvarsmakten återupptog 2010 den nationella försvarsplaneringen, som rent av lagts ner 2004.
Den politiska debatten kring försvarets brister kom i gång riktigt på allvar efter att den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göranson i en mycket uppmärksammad intervju den 30 december 2012 sagt att Sverige på egen hand endast skulle kunna försvara sig mot en attack riktad mot ett enskilt mål i en vecka.
– Debatten fick ytterligare bränsle av den ”Ryska påsken”, en rysk luftstridsövning i slutet av mars 2013 som tolkades som att ryssarna övade bombanfall mot Sverige. Då svängde Socialdemokraterna i försvarsutskottet med Peter Hultqvist i spetsen. 2014 annekterade Ryssland delar av Ukraina och det blev den definitiva vändpunkten i försvarsdebatten. I försvarsbeslutet 2015 riktades det svenska försvaret om till att prioritera nationellt försvar tillsammans med andra och en upprustning inleddes.
I försvarsbeslutet 2020 ökades försvarsbudgeten stegvis från 60 miljarder till 89 miljarder 2025. Men pengar är inte allt om det saknas kompetens. En organisation som hårdbantats i 20 år ska plötsligt växa kraftigt och det är lättare att göra fisksoppa av ett akvarium än ett akvarium av fisksoppan.
– Det tar en hiskelig tid att bygga upp förmågan igen, till exempel tre år innan en kadett är fänrik och kan utbilda värnpliktiga, konstaterar Jacob Westberg. Det svenska försvaret är inte fullt utbyggt före 2030. Enda lösningen var därför att samordna oss med andra länder. Men Putins krav skulle, om de accepterades, omöjliggöra samverkan och det är det omedelbara hotet.
Om detta är de politiska partierna tämligen eniga:
– Skillnaderna är näst intill obefintliga, säger försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson, S. Det finns partiskiljande nyanser som att Moderaterna vill satsa mer på high-tech eller att Centerpartiet vill satsa mer på civilförsvaret. Men det är inte en höger-vänsterfråga.
M och KD vill redan nu binda sig för fortsatta anslagsökningar under perioden 2026 – 2030.
– Ja, de måste väl ha nåt att bråka om, säger Karlsson. Vi vill avvakta den kontrollstation som inleds efter valet, annars finns en risk att vi skickar in så mycket pengar i försvaret att de inte kan omhändertas effektivt.
Han vill ogärna uttala sig om försvarets största brister:
– Det finns andra som läser Fokus och jag vill inte vara nyttig idiot. Men bristerna i den operativa förmågan är kända, vi har för lite soldater och materiel och inte tillräcklig förmåga att motstå ett angrepp.
Niklas Karlsson påpekar att dagens moderna hybridhot inte bara är en fråga för Försvarsmakten:
– Den civila motståndskraften måste bli bättre inom företag, organisationer och kommuner.
Försvarspolitikerna vet, liksom Vladimir Putin och hans generaler, att det svenska försvaret bara just anträtt den decennielånga marschen mot rimlig motståndskraft. Även om pengarna finns anvisade är bristerna många. Att flytta lite folk och fordon från Boden, Skövde eller Halmstad till Gotland har ett visst signalvärde, men rent militärtekniskt är det en Potemkinkuliss.
De största bristerna finns inom armén, konstaterade Riksrevisionen i sin rapport den 31 augusti i fjol:
”Riksrevisionen konstaterar att arméstridskrafternas operativa förmåga inte utvecklades på det sätt som riksdagen har förväntat sig under inriktningsperioden 2016–2020. Detta kan härledas till såväl otillräckliga resurser som att utgångsläget visade sig vara värre än befarat. Försvarsmaktens arbete med att stärka arméförbanden har brister i effektiviteten inom såväl planering och analys som styrning och genomförande. Regeringens styrning har heller inte varit tillräckligt tydlig. Sammantaget har dessa brister lett till att arméförbandens möjligheter att lösa sina uppgifter i krig har begränsats.”
Moderaterna och Kristdemokraterna i försvarsutskottet motionerade i veckan om åtgärder för att lösa de problem Riksrevisionen påpekat:
– Inom en månad kan vi stå inför ett jättekrig i Europa, befarar Mikael Oscarsson, KD. Det kräver nationell samling och handling i närtid och på lång sikt. ÖB och MSB borde inom en vecka presentera förslag på omedelbara åtgärder och kostnader.
Därefter vill han att försvarsberedningen, som omfattar samtliga partier, kallas in:
–Det kommer att krävas förstärkningar i höstens budget. En historiskt svag minoritetsregering kan behöva förankra förslag i försvarsberedningen.
När Mikael Oscarsson synar bristerna i försvaret blir listan lång, här är ett axplock:
– Vi har inte ammunition som ger tillräcklig uthållighet. Försvaret klarar bara sin mathållning och drivmedelsförsörjning i tio dagar, Finland klarar ett halvår. Cyberförsvaret har hamnat mellan olika myndigheters stolar, Flygvapnets basorganisation är ett enda frågetecken, vi har förgäves efterlyst bärbart luftvärn i tio år, vi behöver tung kustrobot, lägg ner den dyra helikopter 14 och köp Seahawk och flygflottiljen F16 i Uppsala har inga flygplan.
Genom försvarsbeslutet 2020 höjs totalförsvarets budget med 5 miljarder varje år till och med 2025. M och KD vill redan nu garantera fortsatta höjningar åren 2026 till 2030:
– Då uppnår vi två procent av BNP före 2030. Det är en viktig signal till omvärlden om vår beslutsamhet. Ord och handling måste hänga ihop.
Ett militärt angrepp mot svenskt territorium är ett av flera latenta långsiktiga hot, anser Jacob Westberg:
– Om Putin får för sig att testa Natos solidaritet med de baltiska länderna är risken stor att Sverige dras in. Baltikum måste få hjälp från andra länder och Ryssland behöver då placera luftvärns- och sjömålsrobotar på Gotland eller i Östersjöinloppen. Om man ska angripa Baltikum på lördag är det praktiskt att skära av förbindelserna till dem på torsdag eller fredag.
Han vill inte kvantifiera risken, utan pekar på möjligheten att minska sannolikheten genom avskräckning som höjer kostnaden för ett angrepp:
– Det svensk-finska samarbetet ger otillräckliga resurser att möta Ryssland, men är ett sätt att visa att ett angrepp på en är ett angrepp på alla.
Sveriges problem är inte brist på pengar till försvaret, utan att satsningen på VSI (väsentliga säkerhetsintressen, läs nya Gripen E och ubåt A26 samt möjligen luftvärnsroboten Patriot) drar undan resurser från resten av försvaret. VSI beräknas kosta omkring 180 miljarder kronor till 2032.
– Sverige borde kanske göra som Finland, finansiera materielinköp i ett eget spår så att det inte utarmar försvarets basplatta.
Sverige ligger där det brukar, som rubriken på en artikel i tidskriften Comparative Strategy av Jacob Westberg och Håkan Edström säger, ”mellan örnen och björnen”. Nu morrar björnen hotfullt och vi kan bara hoppas att örnen kommer flygande om han anfaller.
***
