Förvaret inifrån: ”Vi släpper ut fler på gatan än vi utvisar”

Migrationsverkets så kallade förvar finns på sex platser i landet. De som sitter där har fått ett utvisningsbeslut och väntar på att detta ska verkställas. Förvarstagande sker om det finns risk att personen inte vill medverka till sin utvisning eller om det finns flyktrisk.

Både Migrationsverket och polisen kan fatta beslut om att sätta en person i förvar och sedan ansvara för att en avvisning eller utvisning genomförs. Men det finns en tydlig skillnad: Migrationsverket får inte använda tvång. Så om Migrationsverket inte lyckas förmå den som ska utvisas att frivilligt lämna landet blir det polisens uppgift att verkställa utvisningen med tvång.

Det går lite si och så med den saken. Vid årsskiftet hade Polismyndigheten 13 036 öppna ärenden som överlämnats från Migrationsverket till polisen gällande personer som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd, men där verket bedömde att det finns behov av polisiära insatser för att verkställa utvisningen. Av dessa var drygt 9 000 efterlysta.

Utöver dessa finns många ärenden där uppehållstillstånd har nekats men där personerna inte överlämnats till polisen, samt fall där personer är dömda för brott i domstol och därför är brottsutvisade.

"Vi har människor som befinner sig i vårt samhälle som vi inte känner till och som ingen har kontroll över", sa Cajsa Velden, chef på Nationella gränspolisen till SVT i januari förra året.

Bekämpandet av skuggsamhället är en av den nya regeringens viktigaste frågor enligt det politiska samarbetsdokumentet Tidöavtalet. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) sa i en intervju i Expressen att beräkningar visar att över 100 000 människor vistas i Sverige illegalt. Andra bedömare tror att siffran kan vara betydligt högre.

"De som inte har rätt att vistas i Sverige ska ut", sa Malmer Stenergard.

Frågan är bara vart. För det är inte så lätt som det låter.

– Jag eskorterar en utvisad person till flygplatsen. Där ställer de till bråk vilket leder till att de inte får gå ombord. Och det behövs inte speciellt mycket för att säkerhetspersonalen säger ifrån. Sedan är det bara att köra tillbaka personen som skulle utvisas till förvaret igen, säger en anställd vid Migrationsverket som arbetar med att transportera förvarade.

Gör ni fler försök?

– Ja. Proceduren upprepas tills maxtiden för förvarstagandet går ut. De får sitta i förvar i två månader, vilket kan förlängas upp till ett år. Därefter måste vi släppa ut dem.

Vad menar du? Ni släpper alltså ut personer med utvisningsbeslut och som har bedömts inte vilja samarbeta?

– Ja. Vi släpper ut långt fler på gatan än vi utvisar.

Vad händer med dem sedan?

– Vi bjuder dem på bussbiljetter så att de kan ta sig därifrån. Men i regel kommer någon polare och hämtar upp dem. Sedan är de borta.

Kan det inte innebära en risk?

– Jo, det har hänt att vi har låtit människor gå härifrån direkt från avskiljningen (ett isolerat rum där intagna som är våldsamma eller självmordsbenägna placeras). 

Men det finns inga direktiv om övervakning eller att låta polisen ta hand om dem?

– Nej, såvida de inte har begått något grovt brott där utvisning är en del av domen. Annars är det fritt fram att gå vart man vill, säger källan som vill vara anonym, i likhet med nästan alla sina kollegor. De hänvisar till en hård repressaliekultur där den som talar fritt tystas eller blir så illa behandlad att man väljer att sluta.

Tidigare hade Migrationsverket större befogenheter att förvarsplacera människor, fatta beslut om utvisning och verkställa dessa – i synnerhet om de kom från länder varifrån man normalt inte beviljar asyl.

– Låt säga att polisen griper någon som vistas illegalt i landet, beslutar att personen ska utvisas och tar denne i förvar. Det är då inte ovanligt att utlänningen söker asyl för att försöka skjuta upp eller förhindra utvisningen, säger Anna Högberg, tidigare beslutsfattare vid ett av Migrationsverkets förvar.

Det som händer då är att polisen måste lämna över ärendet till Migrationsverket. Tidigare kunde personen få sitta kvar i förvaret under utredningen då det fann sannolika skäl för avvisning. Ärendet togs med förtur och man fattade ett beslut inom max två veckor.

– Sedan 2020 går detta inte längre efter en dom i Migrationsöverdomstolen. Om personen söker asyl måste den släppas fri tills det finns ett verkställbart utvisningsbeslut, säger Anna Högberg.

Domen som kom 2020 blev vägledande. Inte heller får man ta en människa i förvar i syfte att bestämma eller bekräfta någons identitet eller nationalitet.

– Rent praktiskt innebär det att människor som befinner sig illegalt i landet, omedelbart söker asyl när de åker fast. Då har vi inte rätt att ta dem i förvar. Asylprocessen är ofta lång och krävande och under den tiden har de alla möjligheter att försvinna in i skuggsamhället, säger Anna Högberg.

Problemen belyses av Migrationsverkets egen internrevision från påföljande år – hösten 2021. Bland annat uppges att förvarsbeslut numera sällan fattas av Migrationsverket. 95 procent av platserna upptas av Polisens ärenden.

"Förvarsbeslut fattas numera sällan i Migrationsverkets återvändandearbete", vilket får till följd att de allra flesta personer som har ett utvisningsbeslut går på fri fot.

"Det är inte någon idé att fatta förvarsbeslut eftersom de ändå inte verkställs", säger en av de intervjuade i rapporten och internrevisorerna konstaterar att: "Förvar framstår inte som ett tillgängligt verktyg för Migrationsverkets återvändandearbete".

Rapporten är stämplad med orden "Risknivå hög" i rött. Det innebär att det finns risk att lagar inte efterlevs, att det finns risk för sökande eller medarbetares psykiska och fysiska hälsa, samt att Migrationsverket inte klarar sitt uppdrag. Verksamheten får också sin "mognadsgrad" bedömd och får då lägsta möjliga betyg: "Opålitlig" vilket innebär att den har en "Oförutsägbar miljö där kontroller saknas eller inte fungerar". 

Vidare framkommer att de ärenden som prioriteras på förvaren är polisens – alltså där verket har tömt ut alla resurser för att kunna ta en person i förvar. Polisen har i normalfallet en kortare process fram till själva förvarstagandet men inte heller polisen verkar nöjd med ärendehanteringen.

– Jag skulle önska att fler människor får inblick i vilka följder ett avslag på en asylansökan får, om personen inte har någon id-handling. Konsekvenserna påverkas också av att Migrationsverkets utredning av personens identitet och medborgarskap – åtminstone vad jag känner till – många gånger är bristfällig, säger Emma Karlsson som tidigare har arbetat på såväl Migrationsverket som gränspolisen.

Hon menar att en person kan beviljas uppehållstillstånd utan någon kontroll av att personen faktiskt är den han eller hon utger sig för att vara.

– En kunskaps- och språkanalys, där personens dialekt eller ordval prövas av en utomstående med sakkunskap, är ett verktyg som borde användas oftare av Migrationsverket, säger hon.

När det gäller att verkställa ett utvisningsbeslut om den berörda personen inte vill återvända, blir avsaknaden av en ordentlig id- och medborgarskapsutredning ett sisyfosarbete för gränspolisen.

– Då är det mycket sällan man går i mål med att verkställa utvisningen i synnerhet inte om det land som personen uppger sig komma från inte accepterar personen som medborgare. I princip behöver du aldrig lämna Sverige när du väl har tagit dig över den svenska gränsen, säger Emma Karlsson.

Hon ger ett exempel på hur det kan gå till: 

En man kommer till Sverige från Somalia och saknar id-handlingar. Migrationsverket beslutar att han ska utvisas, eftersom det saknas grund för uppehållstillstånd. Verket försöker sedan förmå mannen att självmant resa till sitt hemland, eller till något annat land som är villigt att ta emot honom. Mannen vägrar och det finns risk att han kommer hålla sig undan.

Ärendet lämnas då till gränspolisen eftersom endast Polisen får verkställa utvisning med tvång. Polisen vill frihetsberöva honom i Migrationsverkets förvar i väntan på en återresa till Somaila. För att en sådan ska bli möjlig måste han ha en tillfällig resehandling som bara kan inhämtas på Somalias ambassad i Sverige. Men då mannen uppger att han inte vill tillbaka så vägrar somaliska ambassaden att utfärda handlingen. Detsamma gäller bland annat för Iran, Irak, Afghanistan och Eritrea.

Tillbaka till förvaret alltså. Där får han sitta tills förvarstiden löper ut – maximalt ett år. Sedan släpps han ut.

– Även om du är utvisad på grund av brott krävs det resehandlingar. Du kan vara utvisad på livstid. Det finns personer som har blivit dömda för mord och utvisats för livstid, men utvisningarna går inte att verkställa, säger Emma Karlsson.

I dessa fall begränsas dock inte förvarstiden till ett år – utan kan pågå så länge en verkställighet kan ske under överskådlig tid och gränspolisen aktivt arbetar för detta.

Det finns exempel på brottslingar som har varit tagna i förvar i flera år. Det förekommer också att de släpps ut, men då ställs de under uppsikt. Det betyder att de ska anmäla sig hos en viss polisstation ett antal gånger varje vecka inom en viss tid.

– Utifrån min erfarenhet är inte förvar eller uppsikt tillräckligt. Gränspolisen behöver mer verktyg för att klara detta uppdrag. Och det gäller särskilt om personen är förvarstagen i en av Migrationsverket lokaler. Då jag jobbade på Migrationsverket hade de förvarstagna fri tillgång till internet och tv och fick en viss summa varje månad av verket för att exempelvis köpa cigaretter och godis, säger hon.

Men även för dem med resehandlingar och som ska tillbaka till länder som tar emot sina medborgare är det inte självklart att utvisningen går i verkställighet.

– Låt säga att du bara någon timme innan du ska hämtas på förvaret för att åka till Arlanda plötsligt meddelar att du är homosexuell och att du riskerar att straffas för detta om du återvänder till ditt hemland. Då måste den saken utredas först, säger Emma Karlsson.

Det som då uppstår kallas verkställighetshinder. Alla har rätt att göra ett obegränsat antal skäl för verkställighetshinder gällande. Det kan vara att du är homosexuell, konvertit eller motståndare till den styrande makten i hemlandet. Under pandemin var det vanligt att man vägrade vaccinera sig eller ta covid-test, vilket man enligt lag inte kunde tvinga någon till, om mottagarlandet krävde ett sådant.

– Möjligheten att göra verkställighetshinder gällande är alltså omfattande. Och det används för att förhala verkställigheten, säger Emma.

Även om verkställighetshindret inte visar sig giltigt ger det som regel en rejäl tidsfrist. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om verkställighetshinder kan överklagas till Migrationsdomstolen och vidare till Migrationsöverdomstolen. Processerna är oftast tidskrävande.

Och om domstolen avslår är det bara att meddela ett nytt verkställighetshinder och så börjar karusellen snurra igen. Andra gången är det dock enbart Migrationsverket som prövar om det finns hinder för att verkställa utvisningen.

Ytterligare ett problem, menar Emma Karlsson, är att det inte finns tillräckligt många platser på förvaren. Därmed kommer de som har utvisats för brott först. Hon menar att många fler skulle kunna tas i förvar enligt gällande lag om det bara fanns plats.

Slutligen tillkommer problemet med avvikelse.

– Det är svårt för gränspolisen att hitta alla vars utvisningsbeslut ska verkställas. Ett stort antal av dessa är avvikna redan när ärendet överlämnas från Migrationsverket till gränspolisen, säger Emma Karlsson.

Men vart försvinner de? Hur försörjer de sig?

– Det kan man bara spekulera i. Vissa kanske jobbar svart. Andra kanske försörjer sig på kriminalitet. Ytterligare andra kanske till och med får bidrag från kommunen, trots att de är så kallade papperslösa. Barnfamiljer får dessutom boende och bidrag från Migrationsverket. Incitamenten för att samarbeta med gränspolisen är därför begränsat, säger Emma Karlsson.

Flera kommuner betalar ut försörjningsstöd (det som tidigare hette socialbidrag) även till dem som vistas illegalt i landet. Malmö beslutade till exempel 2014 att papperslösa och deras barn som vistas i kommunen ska ha rätt till försörjningsstöd. Än så länge finns inget besked om att kommunen har upphört med detta, trots att en dom i Högsta förvaltningsdomstolen år 2017 meddelade: "Den som håller sig gömd i syfte att undandra sig verkställighet av ett avvisningsbeslut har inte rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen."

Och Malmö är inte ensamt. SVT rapporterade 2018 att var tionde kommun betalade ut ekonomiskt bistånd till personer utan uppehållstillstånd.

Enligt en anställd på förvaret i Märsta finns dock somliga som föredrar att förvarstas periodvis.

– Vissa trivs här. Många finner sin tillflykt hit när de är skuldsatta eller jagade av kriminella. Här har de möjlighet att få bra mat när de vill på dygnet. De får nya playstationspel om de vill ha det. Och i väldigt många fall kan de roa sig med narkotikamissbruk. När förvarstiden går ut så kan de återgå till friheten, säger källan.

Personalen på förvaret hittar ideligen narkotika på förvaren – något som bland annat SVT rapporterade om 2020.

– Vi hade rapporter om narkotika här även under covid-19, trots att det rådde strikt besöksförbud på grund av restriktionerna. Det säger en del om hur vår verksamhet fungerar, säger källan.

På frågan om det är anställda kolleger som förser de förvarstagna med narkotika är svaret:

– Du får dra dina egna slutsatser.

Efter Fokus granskning av Migrationsverket kom det in mängder av tips från anonyma källor som vill berätta om missförhållanden på myndigheten. Och påfallande många pekade just på brister i förvarsverksamheten.

Migrationsverkets förvar finns på sex platser i landet: Åstorp och Ljungbyhed i Skåne, Mölndal utanför Göteborg, Flen i Sörmland, Märsta intill Arlanda samt i Gävle. Fokus har talat med källor på tre av dessa. Den samstämmiga uppfattningen är att ledning och styrning håller mycket låg klass, vilket också har framkommit i JO-granskningar av förvaren.

En källa menar att anställningsförfarandet är rätts­osäkert och det råder oklarheter kring personalens bakgrund eftersom säkerhetsprövningar inte görs. Det finns inte heller krav på svenskt medborgarskap för dem som anställs. Av namnen att döma på personallistor som Fokus har tagit del av har majoriteten av de anställda ursprung i länder i Nordafrika och Mellan­östern, alltså samma regioner som många av de förvarstagna kommer ifrån.

Säpo har hemställt hos regeringen att kraven ska skärpas på människor som arbetar på ställen där risken för flyktingspionage är stor. Hemställan ligger för beredning i Regeringskansliet. I vilken omfattning Migrationsverket kommer att omfattas av sådana skärpta krav, om de införs, är oklart. Men klart är att förvarsverksamheten är en miljö som är starkt exponerad för just flyktingspionage.

En källa på ett av förvaren berättar hur en chef från en etnisk grupp i Mellanöstern har satt i system att anställa folk från samma grupp.

– Den avdelning som han är chef över består till övervägande del av personer ur samma grupp. Jag har bevittnat att högt kvalificerade människor med erfarenhet från bland annat kriminalvården, polisen eller försvaret har blivit nekade jobb, till förmån för lågt kvalificerade människor från den etniska grupp som chefen tillhör, säger källan.

När Fokus begär att få tala med den utpekade chefen meddelar kommunikationsavdelningen att han inte ställer upp. Inte heller chefens chef får vi tala med.

Om säkerhetskraven är låga på förvaren är kraven desto högre på personer som beviljas tillträde till Arlanda flygplats säkerhetszoner. Dit eskorterar verkets personal dem som ska utvisas. Swedavia utfärdar ett passerkort för dem som anses tillförlitliga. För att erhålla ett sådant måste personen genomgå en säkerhetsprövning. Enligt Fokus källor har anställd personal på Migrationsverkets förvar i Märsta fråntagits kortet av Swedavia. Anledningen är inte känd – men uppenbarligen har Swedavia ansett att dessa personer inte är lämpliga att beträda området. Två av dessa har enligt uppgift även fått sluta sina anställningar.

Enligt uppgift till Fokus ska det i det ena fallet ha handlat om misstanke om insmuggling av droger på förvaret och i det andra fallet om kopplingar till kriminella gäng. En tredje person med nekat tillstånd ska dock vara kvar på förvaret och fortfarande eskortera människor med utvisningsbeslut, enligt en källa. Den personen får då inte följa med in bakom säkerhetskontrollerna på flygplatsen.

I förvaret i Gävle fick en chef sluta nyligen då han misstänktes för att ha försökt att mörda sin fru. Det uppdagades också att mannen hade använt ett bränslekort privat och fått ut cirka 55 000 kronor för mycket i milersättning.

Och vad gäller förvaret i Mölndal så påtalade Justitieombudsmannen, JO, missförhållanden efter en inspektion 2018. Kritikpunkterna som framfördes var bland annat att avskiljande användes som en form av bestraffning. Att narkotika förekom. Att förvarstagna med psykiska besvär placerades i häkte för att personalen inte kunde hantera dem. I januari i år genomförde JO ytterligare en inspektion. Protokollet är ännu inte offentliggjort men väntas inom kort.

I arbetet med reportaget har Fokus bett kommunikationsavdelningen om intervjuer med flera anställda och chefer vid förvaren. Detta har inte beviljats men slutligen ställer Migrationsverkets presschef Jesper Tengroth upp för ett samtal. Så här säger han om kvaliteten på förvaren:

– Vi utvecklar ständigt förvarsverksamheten och vi ska utveckla den ytterligare. Vi ska utveckla arbetet med rekrytering, hur vi behåller personal på ett säkert sätt. Den blir bättre och bättre. Jag kan dock inte vikta vilka som är de största bristerna.

Ser du några säkerhetsproblem hos personalen?

– Vi har hemställt till regeringen att få kontrollera personal mot belastningsregistret samt att få göra säkerhetskontroller.

Har inget av det varit möjligt tidigare?

– Nej. Vad gäller förvaren så har inte lagstiftningen medgett att vi säkerhetsprövar dem. Kriminalvården gör säkerhetsprövningar, men inte vi. Men vi vill kunna ta del av belastningsregister och misstankeregister innan vi anställer en person.

Varför hemställer ni om en sådan åtgärd först nu?

– Jag kan inte svara på varför vi inte har börjat det ena eller andra datumet. Det viktigaste är att det görs nu.

Varför får jag inte tala med andra på myndigheten än dig?

– De har sagt att det inte vill medverka.

Finns det personer som arbetar på förvaret som har bedömts som olämpliga att ha ett passerkort hos Swedavia?

– Vi har två fall av anställda vid förvaren som inte har klarat den säkerhetsprövning som Swedavia genomför. Eftersom vi ännu inte genomför säkerhetsprövningar vet vi ännu inte om dessa skulle klara en säkerhetsprövning hos oss.

Får de arbeta kvar?

– För att få arbeta vid förvaren krävs inte någon godkänd säkerhetsprövning. Men vi hoppas kunna ändra på det.

Jag har uppgifter om att en chef från en etnisk folkgrupp enbart anställer från samma grupp trots att mer meriterande sökande finns. Hur ser du på det?

– Alla statliga ska utgå från lagen om offentlig anställning. Det utgår jag från att det görs även här. Blir man nekad en anställning kan man överklaga.

Enligt de personallistor jag har sett domineras personalen, över nittio procent, av människor med utomeuropeisk bakgrund. Kan det vara ett problem?

– Vi kartlägger inte etnisk bakgrund på våra anställda. Vad som är viktigt på alla arbetsplatser är att alla följer de lagar och regler som reglerar arbetsplatsen. Jag tänker inte gå in i någon diskussion om etnisk bakgrund.

Hur tycker du att återvändarverksamheten som Migrationsverket driver fungerar?

– Den stora utmaningen är att det finns länder som inte tar emot sina medborgare. Att skapa återvändaravtal ligger på politisk nivå och på EU-nivå.

Hur ser du på att man anger taktiska verkställighetshinder och låter de byråkratiska kvarnarna mala och att människor försvinner och blir efterlysta i processen.

– Vi har ett system som är rättssäkert och det är viktigt att det finns möjlighet att överklaga. Sedan kan det så klart ta lång tid. Vår uppgift är det frivilliga återvändandet. När vi bedömer att det inte fungerar så lämnar vi ärendet till polisen. Där stannar vårt uppdrag.

När förvarstiden för en utvisningsbeslutad person tar slut släpper ni ofta ut människor vind för våg. Är det lämpligt?

– Så ser ju lagstiftningen ut.

Jag tycker transparensen är låg hos er – jag tycker att ni borde vara mer tillåtande med att jag som journalist ska få intervjua vem jag vill och önskar större hjälpsamhet med att lotsa mig till dem.

– Jag hör vad du säger.

***

Läs även: Migrationsverket – En havererad myndighet

Läs även: Terrorforskare: "Sverige har internationellt rekord i naivitet"