Fotboll är krig
Fredagen den 11 juni, när klockan slog fyra på eftermiddagen lokal tid, utbröt ett världskrig. 32 nationer drabbade samman på Afrikas södra udde. Striderna väntas pågå exakt 31 dagar, och det avgörande slaget är inplanerat att äga rum sent på kvällen den 11 juli i Johannesburg.
Att fotboll är krig konstaterade den holländska tränarlegenden Rinus Michels på sin tid. Nu när gruppspelet VM i Sydafrika snart är över är det dags att summera den geopolitiska ställningen.
Tyngst har de europeiska stormakterna fallit. Frankrike har inte lyckats med någonting på planen, men väl med bråk, hemskickning och spelarstrejk utanför sidlinjen. I den engelska truppen har förbudet mot wags – wifs and girlfriends – framhållits som förklaring till de usla resultaten. Den regerande världsmästaren Italien har haft svårt att hitta vinnarformen. Dessutom har Tyskland och Spanien åkt på förluster.
De forna kolonialherrarna ser alltså ut att förlora mark, men det är inte till befrielserörelser i syd. Också de tidigare afrikanska kolonierna – Sydafrika, Nigeria, Algeriet, Kamerun, Elfenbenskusten – verkar stå på förlorarnas sida.
Vinnarna? Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay, Paraguay, Portugal. Alla gamla militärjuntor.
Kanske inte så konstigt; militärjuntor organiserar för krig, inte för fred. Och den som besökt ett världsmästerskap i fotboll vet att det i praktiken råder undantagstillstånd, om än inramat som en karneval.
