Galasäsongens enfald
Glitter och glamour. Galaklänningar och guldregn till, tja, gubbar.
Det är den tiden på året. Medelst pompa och ståt – och med benägen hjälp av handplockade jurygrupper – kraftsamlar musikindustrin för att avgöra vem som egentligen var bäst och snyggast året innan. Förra veckan avgjordes P3 Guld i Göteborg. Alldeles strax är det dags för Grammis- och Manifestgalorna.
Men de senaste åren har proffstyckarna och den breda allmänheten mött allt större mothugg från röststarka musikkonsumenter med rättvisepatos. »Det är chockerande. Maggio ska ju vinna alla priser«, rasade till exempel den unga dj-duon Rebecca & Fiona efter P3 Guld-galan, när det visat sig att samtliga nominerade kvinnor – bland andra Veronica Maggio och Melissa Horn – gått lottlösa från prisutdelningen.
Den »oberoende« Manifestgalan lär inte göra något åt bristen på jämställdhet. Endast ett tiotal av de drygt 50 nominerade akterna är kvinnor. Kritiken handlar dock inte bara om bristande genusmedvetenhet. I slutet av 2011 sågades juryn för Nordic Music Prize för att i sin lista över årets 50 bästa skivor helt ha glömt bort hiphopen! Under ett år som enligt många varit det bästa året i svensk hiphop-historia. Det är sannerligen inte lätt att glädja alla.
Arrangörerna slår förstås kritiken ifrån sig. »Vi styr över det vi kan styra«, brukar de ursäkta sig, för att sedan skylla på den bistra verkligheten. Men Grammisgalan verkar inte skämmas för sig. Förra veckan rapporterade Rättviseförmedlingen att den tiohövdade juryn som utnämner årets musikvideo består av – just det – tio män. Enfalden verkar fortfarande regera över mångfalden.
