Polisen har inte tillgång till Migrationsverkets databas

Under pandemin tömdes flygplatserna på resenärer och somliga gränspoliser som satt sysslolösa flyttades ut till vanliga polisstationer. Där fick de sina nya kollegor att tappa hakan. När gränspoliserna gjorde en sökning rasslade det fram personuppgifter som deras kollegor aldrig hade sett. De poliser som samlades runt datorn undrade vad det var för ny värld av information de plötsligt fick kika in i. Gränspoliserna var lika förvånade:  

– Det här är Wilma, Migrationsverkets databas. Har inte ni tillgång till den? 

Gränspolisen, som bevakar flygplatser och hamnar, får använda Wilma. Men på grund av den sekretess som råder mellan olika myndigheter av integritetsskäl har resten av poliskåren inte full tillgång till Migrationsverkets data. 

– Problemet med polisens vanliga system är att du kan få helt missvisande information när du jobbar med utlänningsärenden, säger en poliskälla till Fokus. 

Om man söker efter en misstänkt eller en målsägande i polisens system kan det se ut som om personen inte har någon familj här. Om man däremot söker på samma person i Wilma kan det dyka upp ett helt socialt nätverk med dussintals personer – uppgifter som är ovärderliga för den som försöker lösa ett brott. Det kan visa sig att en efterspanad har föräldrar och syskon som bor i Sverige, och det går att hitta uppgifter om vem vederbörande har rest hit tillsammans med. Wilma innehåller dessutom bilder som polisen saknar. Polisen har bara bilder om folk har fått uppehållstillstånd och sedan ansökt om pass eller legitimation, men det är inte alla som väljer att göra det. 

Det är inte ovanligt att människor som vill komma till Sverige använder sig av flera identiteter. Den som söker hos Migrationsverket kan ibland hitta en annan adress än den som finns i polisens system. Och flera gånger har polisen upptäckt att ett par olika eftersökta personer i själva verket är samma individ – tack vare Wilma. 

Vad polisens utredare har rätt att göra – förutsatt att de överhuvudtaget känner till Wilmas existens – är att ringa till gränspolisen och be den göra en sökning. Det är en ohållbar arbetsmetod. För att förstå hur mycket det försvårar utredningsarbetet kan man föreställa sig en arbetsplats där de anställda inte har rätt att använda Google – varje gång de vill söka på nätet måste de ringa en kollega på en annan enhet. En polis som ska lägga pussel och lösa knepiga fall behöver kunna följa sina egna infall och associationskedjor under arbetets gång.  

– Du måste kunna klicka dig fram på egen hand och plötsligt säger du: Men det här namnet känner jag igen från en annan utredning! Det är så utredningsarbete fungerar, säger en polisutredare. 

Det förekommer på en del arbetsplatser att man kringgår reglerna för att kunna sköta sitt jobb lättare. Händer det att ni fuskar och delar lösenord med varandra? 

– Nej, det går inte. Allt du gör vid datorn är kopplat till din egen inloggning.  

Att skaffa sig otillåten information räknas som dataintrång, och sådana uppgifter skulle inte kunna användas som bevisning i domstol.  

Migrationsverket är till en början ovilligt att svara på frågor om situationen. Efter några dagar återkommer dock kommunikatören Catarina Remires Axelsson med ett kortfattat mejlsvar. 

”Polisen kan se det mesta i Wilma”, enligt Remires Axelsson. Hon skriver också att ”självklart delar Migrationsverket mer information med polisen vid behov.” 

Fokus källor håller inte med om att polisen har tillgång till Wilma eftersom de kan vända sig till gränspolisen. 

– Det är en sanning med modifikation, säger en polis och tillägger: 

– De flesta poliser har ingen aning om att Wilma finns. 

Hur reagerar era kollegor när ni berättar det för dem? 

– Det är ingen som blir förvånad över att det kan vara så idiotiskt. Folk är luttrade. De är vana att möta byråkratiska hinder. 

Vad säger era chefer om det här? 

– Alla förstår problemet. De tycker att det är fullt rimligt att vi vill ha de här uppgifterna, men de svarar att de inte kan göra något eftersom Wilma tillhör Migrationsverket. 

Svenska myndigheter får ibland kritik för att de alltför lättvindigt delar med sig av personuppgifter, vilket kan utnyttjas av kriminella. Transportstyrelsen berättar gärna vem som äger en viss bil – det är bara att skicka ett SMS med registreringsnumret. Hos sajter som Ratsit kan man snabbt ta fram adress, lön och kapitalinkomst – uppgifter som är tillgängliga enligt offentlighetsprincipen, men som inte hade varit offentliga i många andra länder. Den som vill hota eller skada poliser, socialtjänstemän, åklagare eller andra offentliganställda kan utan svårighet ta reda på var de bor. Mot den bakgrunden är det svårt att förstå att polisen och Migrationsverket inte får dela data. 

Fokus källor efterlyser nu en genomgripande förändring av polisens arbetssätt. 

– Polismyndigheten är byggd för ett annat samhälle, med mindre våld och mer dialog, men det är ett samhälle som inte längre finns. 

Fotnot: Fokus har sökt rikspolischef Anders Thornberg för att fråga om han har försökt förändra reglerna, eller om han tycker att situationen är tillfredsställande. ”Rikspolischefen har ingen kommentar till detta”, svarar hans pressekreterare Malin Sahlström i ett mejl. Fokus har även utan framgång bett om en kommentar från justitieministern. 

***

Läs även: 840 000-mannen kvar trots utvisningsdom – begått flera nya brott

Läs även: Migrationsverkets förvar stöps om