Grön, grönare, blågröna

 I tisdags informerade väns­terpartisten Jens Holm via ett pressmeddelande att han ska löpa Sahara Marathon. Dock utan att svara på frågan: Vilket är jobbi­gast – en mara i öknen eller att springa jämsides polaren Jonas Sjöstedt till partiledarposten? Lars Ohlys dagar, det säger nu också gamla Ohly-vänner, är nämligen räknade.

Den där processen, liksom många andra, undslipper mediernas sökarljus när allt handlar om socialdemokratins framtida ledning. Men pratar man med politiska nördar handlar deras längre kalkyler faktiskt om en hel del annat än sossar. Ett nytt riksdagsval före 2014 – orsakat av en parlamentarisk kris – är till exempel en populär teori.

Mot den bakgrunden bör veckans splittring mellan miljöpartiet och socialdemokraterna i Stockholms ses. Det är inte så förvånande att liberala gröna som Per Bolund och Emilia Hagberg bryter samarbetet med vänstersocial­demokraterna i stadshuset, men samtidigt: Är det inte en indikation på mer? Vad händer i landstinget? Och i riksdagen?

Veckorna efter jul har det surrats om regeringens behov av en starkare majoritet, om Kalle Anka-voteringar och om en Gustav Fridolin junior som behöver visa trovärdighet åt höger. Miljöpartiets valsuccé har, enligt många miljöpartister, ännu inte växlats in i tillräckligt mycket realpolitiskt kapital och moderaterna sitter där de sitter med sverigedemokraterna i riksdagen och två partier som kan vara utanför riksdagen i nästa val.

Det är spekulativt, visst, men kanske vaknar socialdemokraternas nyvalda ledargarnityr upp i mars och känner sig som titeln på Fridolins senaste bok – »Blåsta«.