Håller Putin på att försitta sin chans?

Kriget mellan Ukraina och Ryssland har gått in i en ny fas sedan president Trump tillträdde för drygt två månader sedan. Den nya amerikanska administrationen försöker förmå båda parter att avsluta kriget, hittills har Washington satt mest press på Ukraina men nu syns små tecken på att tonen börjar hårdna även mot Ryssland. Ytterst preliminära samtal har inletts, men de är närmast att betrakta som ”förhandlingar om att föra förhandlingar”. Som alltid vill man förhandla från en styrkeposition. Hur ser då Ukraina och Rysslands respektive militära positioner ut i dag och hur påverkar det läget inför eventuella ”riktiga” fredförhandlingar?

När man ska bedöma styrkeförhållandet mellan krigförande parter måste man ta hänsyn både till vilka medel – antal soldater, stridsvagnar, helikoptrar, flygplan et cetera – som respektive sida och hur de använder dessa resurser. Ryssland må vara överlägsna när det gäller medel i den här konflikten, men är suboptimala när det gäller metoder. Ukraina har bitvis haft övertag gällande metoder, det vill säga att de varit bättre på att få ut effekt av tillgängliga medel.

Just nu ägnas den ryska uppmärksamheten åt östra Ukraina. Där försöker man, som tidigare, erövra Luhansk och Donetsk. Man försöker även tränga tillbaka ukrainska styrkor från den ryska gränsen och komma närmare Kharkiv. Analytiker frågar sig om Ryssland kommer att försöka konsolidera landvinsterna i de provinser (oblast) som man gör anspråk på som ryska – Donetsk, Luhansk, Kherson, Zaporizha – eller om ryssarna vill försöka ta mark i andra oblast för att kunna resa ytterligare anspråk i kommande fredsförhandlingar? Det sistnämnda skulle kräva förmåga att organisera nya offensiver, vilka måste vara samordnade och följa en tydlig operationsplan. Hittills i kriget har den ryska förmågan till sådant varit begränsad – en brist som både handlar om brister i manskap och materiel, men också om oförmåga att planera och fullfölja insatserna.

Läget vid fronten har en tid varit ganska stabilt, eller rättare sagt fastfruset. Ingen av sidorna gör större landvinningar och det är svårt att se tydliga öppningar. Många gånger har Ukraina varit mer dynamiskt men ryska styrkor har skapat mycket svårgenomträngliga försvarslinjer både i söder och öster. Därför måste Ukraina få fler och kanske annorlunda resurser om de ska kunna återta mark.

I stället har luftstridskrafterna dominerat. Ryssland fortsätter att anfalla ukrainsk infrastruktur och mål inom energisektorn. Den operativt intressanta aspekten är inte att det bryter mot den överenskommelse om en paus i attackerna mot sådana anläggningar som träffades den 18 mars (vilket snarare är politiskt och etiskt intressant), utan att ryssarna väljer att spendera så mycket drönarresurser på mål som inte ger särskilt stor utdelning operativt eller strategiskt. Natten till den 27 mars avfyrades en robot och 86 drönare mot mål i Ukraina. Effekten var liten, men Ryssland förlorade ett stort antal drönare.

I stället hade drönarna kunnat användas i en mer samlad attack, exempelvis för att understödja striderna i Pokrotsk. Man hade kunnat sätta in dem i striderna eller slå mot förbindelser eller logistikupplag strax väster om staden. Om vi lägger till de uppåt 100 kryssningsmissiler som Ukraina uppger sig ha förstört i sin attack mot Engelsflygbasen i Ryssland dagen efter så är det avsevärda resurser som förstörts eller förbrukats inom loppet av ett dygn.

Varför slösar Ryssland så med resurserna? En tolkning är att den militära ledningen har svårt att organisera gemensamma operationer som samordnar mark- och luftstridskrafter. Med undantag från de stora framstötarna i början av kriget och sedan reträtten från Kherson har Ryssland i hög grad agerat ”styckevis och delt”. I stället för att kraftsamla för ordentliga anfall avsedda att ta och hålla mark, har man ofta kastat fram sina förband ett och ett. Denna sliter visserligen på de ukrainska försvararna, men metoden är sämre än samordnade operationer för att nå riktiga genombrott. Kanske är det så att ryssarna gör vad man kan, snarare än agerar utifrån en genomtänkt plan.

Ukraina slår också mot Rysslands energiresurser men dessa attacker förefaller få större effekt än Rysslands motsvarigheter. Kreml framför gång på gång att Ukraina måste sluta med sina attacker som ett villkor för vapenvila och förhandlingar, vilket är ett tecken på att de ukrainska anfallen biter.

Inför en eventuell fredsförhandling handlar emellertid jakten på styrkepositioner inte bara om militära förmågor. I ett dynamiskt krig spelar även hotet om att kunna erövra fler områden en stor roll. Under såväl Vinter- som Fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen var det just risken att sovjetiska styrkor skulle fortsätta västerut som fick Helsingfors att inleda förhandlingar. Men Ukrainakriget är inte dynamiskt utan statiskt.

I stället kommer två andra faktorer in: Förmågan att uthärda smärta och skickligheten att involvera omvärlden för sin sak. Vissa krig handlar till stor del om att tillfoga motståndaren oacceptabla förluster. Vietnamkriget utvecklades till en tävling i smärttolerans mellan Nordvietnam och USA där vietnamesernas smärttröskel var högre, vilket ledde till att amerikanerna drog sig ur.

Både Ukraina och Ryssland har avsevärd uthållighet, men kalkylen ser ändå olika ut för länderna. För Ukraina och majoriteten av landets invånare är detta ett nödvändigt krig – alternativet till att slåss är att ge upp sin frihet som nation och underkasta sig ryskt styre.

För Rysslands ledarskikt ser kalkylen lite annorlunda ut. Visserligen är kriget viktigt för Kreml, men det finns också andra mål. Ukrainas ambition är att överleva men Ryssland vill bli en respekterad stor aktör på den internationella scenen samt få igång sin ekonomi igen. Anfall mot energisektorn och tryck från omvärlden slår mot den senare ambitionen. Om Donald Trump gör allvar av hoten att slå mot länder som köper rysk olja skulle det kunna bli ett tungt slag mot Rysslands ekonomi. Ukraina däremot får ekonomiskt stöd från Europas länder vilket höjer smärttröskeln.

Därmed kommer vi in på den andra dimensionen: Stöd från omvärlden och framför allt från Washington. Trumps ton mot Kyiv har varit förskräckande hård och han har tidvis ställt sig på Moskvas sida. Men även hans tålamod har gränser. Om Vladimir Putin inte visar någon kompromissvilja och om Volodymyr Zelensky fortsätter signalera att han vill förhandla, då kan det ryska övertaget gå förlorat. Om en missnöjd Trump åter ställer USA på Ukrainas sida, blir läget svårare för Ryssland.

Vad vi nu ser kan vara att den notoriskt tvehågsne Putin försitter sin chans till en god relation med USA och därmed till att behålla de ryska vinsterna i kriget genom att framhärda med sina maximalistiska mål – mål han inte kommer att uppnå.

Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.

***

Läs även: Början på en ny världsordning?

Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin