Han ska rusta samhället för krig

Minister för civilt försvar är en statsrådsroll Sverige inte har haft på mycket länge. Senast var det under andra världskriget och ministern hette Tage Erlander. Men efter den borgerliga valsegern i höstas ansåg statsminister Ulf Kristersson (M) att det återigen var dags att bemanna rollen. Vad gör den så angelägen just nu? Fokus har talat med Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, inför Folk och Försvars rikskonferens.

– Min roll är resultatet av att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut. Det övergripande ansvaret för det civila försvaret har de senaste åtta åren legat under dåvarande justitieminister Morgan Johansson, men han hade som bekant fler stenar att vända på, säger han.

I dag, på Folk och Försvars första dag, berättar han att regeringen kommer att återinföra civilplikten inom kommunal räddningstjänst. MSB ska redovisa uppdraget senast 1 mars i år.

– Det kommer att handla om uppemot 2000 personer. Regeringens ambition är att det ska kunna ske så snart det går, en rimlig tidsplan är att det sker under 2024, säger Carl-Oskar Bohlin.

Det civila försvaret är vad samhället och alla dess funktioner i stort kan bistå med i händelse av höjd beredskap eller krig – ett enormt område att ansvara för.

– Det civila försvaret omfattar allt från skyddsrum till livsmedelsförsörjning och energisäkerhet. Det innebär att frågan om civilt försvar ligger på mångas statsråds bord. Jag brukar säga att varje minister i regeringen är minister för civilt försvar inom sitt respektive område. Vad varje minister ansvarar för i fredstid, det ansvarar den också för i krigstid. Jag har det övergripande samordnande ansvaret, säger Carl-Oskar Bohlin.

Vårt totalförsvar är beroende av vår förmåga i det civila försvaret. Och förmågan i vårt civila försvar definieras av styrkan i att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner och därmed skapa robusthet och motståndskraft i samhället. Dessa funktioner ska sedan kunna stödja det militära försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig.

Men hur ligger det egentligen till med våra grundläggande samhällsfunktioner? Pandemiåren 2020–2021 blev en obehaglig reality check för vårt samhälles robusthet, där dess brister framträdde i full dager.

Vissa av problemen dras vi med ännu. Sjukvården gick, och går ännu på knäna, livsavgörande operationer fick skjutas på framtiden och köerna på akutmottagningarna har på många håll blivit ohållbart långa. Pandemin skapade även en lokförarbrist som fortfarande påverkar antalet avgångar. Köerna för att få ett nytt pass blev i vissa fall halvårslånga. Till och med en så banal sak som toalettpapper tog slut inom loppet av några dagar, till följd av en självuppfyllande oro för brist.  masshysteri. För att inte tala om försörjningskedjornas kollaps.

– Det stämmer att pandemin exponerade en lång rad problem och just-in-time-samhället var dess första offer. Vi har länge varit beroende av att distributionskedjorna så att vi inte behöver lagerhålla så mycket inom våra gränser. Sedan kriget bröt ut i våras har det blivit tydligt hur stort vårt beroende av omvärlden har blivit, säger Carl-Oskar Bohlin.

Just-in-time, eller JIT, är en planeringsfilosofi hämtad från produktionsekonomin som innebär att man ska sträva efter att lagerhålla, producera och leverera exakt den mängd varor som man vid tidpunkten behöver.

Detta kräver att kedjans alla länkar håller. Men under pandemin såg vi, som sagt, hur en enda brusten länk kunder leda till oanade konsekvenser. Efter krigsutbrottet i Ukraina för snart ett år sedan har vi upplevt att ännu fler sådana länkar har brustit. De globala konsekvenserna är därför ännu svåröverskådliga.

– Vi har en gigantisk uppgift framför oss. Efter kalla kriget har vi fokuserat på krisberedskap. Nu måste vi fokusera på krigsberedskap. Där blir försörjningstryggheten en viktig uppgift.

Har Sverige varit naivt inför krigshot? Vissa går så långt som att kalla oss ”fredsskadade” av att inte ha upplevt krig under många generationer.

– Vi har i vissa avseenden gått längre i en felaktig tangentriktning än vad andra länder gjorde efter kalla krigets slut. Här tycker jag det är värt att titta på Finland, som faktiskt bibehöll sitt civila försvar. Det är därför ingen slump att det var just Finland jag besökte under min första resa som statsråd, för att titta på just försörjningsberedskapen.

Ett av de stora misstagen Sverige har gjort, menar Carl-Oskar Bohlin, är att man alltför länge och alltför ensidigt såg kalla kriget och dess eventuella risker som det enda scenariot att förbereda sig för. När detta scenario sedan försvann lade man sig mer eller mindre till ro.

– Bygger man sitt civila eller militära försvar utefter ett enda givet scenario och det scenariot sedan faller bort är det lätt att landa i slutsatsen att ”okej men då kan vi rusta ner nu”. Det var just det som hände efter kalla kriget. Det var ett historiskt misstag.

Ponera att Ryssland i detta nu skulle börja fälla bomber över Sverige – vad skulle din uppgift bli och vad vore dina största utmaningar?

– Eftersom frågan är tillspetsad och du pratar med en minister så är den frågan av säkerhetspolitiska skäl inte möjlig att fullt ut besvara. Men en sådan allvarlig händelse skulle bli en fråga för hela regeringen. Grundläggande gäller det i första hand att rädda liv och att samhällsfunktionerna upprätthålls i så står mån som möjligt. De försvarspolitiska aspekterna hanteras av försvarsministern.

Men frågan är hur väl rustat det civila samhället är för krig i dag. Problemen till följd av pandemin är inte de enda civilsamhällesproblemen Sverige brottas med. I april 2022 såg vi hur en handfallen poliskår fick retirera undan sten- och molotovcocktailkastande individer med hundratals skadade poliser till följd. Våldet i förorterna har eskalerat till den grad att vi har det största antalet dödsskjutningar per capita i hela Europa – inget tycks kunna vända utvecklingen. Folkbokföringen har havererat och enligt vissa uppskattningar bor det över 100 000 personer i landet som inte har rätt att vistas här. Lägg därtill att människor tillåts leva i segregerade områden där man kan bo i 20 år utan att behöva lära sig svenska.

Hur uppammar man ett effektivt civilförsvar i krigstid när man står inför alla dessa problem i fredstid?

– Ja… Sveriges civila försvar har en förbättringspotential. Men står vi handfallna? Absolut inte. Det är farligt att i ett sådant läge hemfalla åt defaitism och bara konstatera att inget fungerar.

Carl-Oskar Bohlin drar en parallell till det som händer i Ukraina.

– Kriget i Ukraina visar med önskvärd tydlighet att varje konflikt har en X-faktor [något oförväntat som kan få en avgörande betydelse i ett händelseförlopp, reds anm]. I fallet Ukraina är X-faktorn den extrema kämpaglöd och kampvilja som det ukrainska folket uppvisar just. Jag vill mena att den grundplåten finns även i Sverige.

Men Sverige är, till skillnad från Ukraina, ett kulturellt och etniskt segregerat land sedan några decennier. En segregation som väldigt snabbt har vuxit sig stark. 20 procent av Sveriges befolkning är födda utomlands, främst i utomeuropeiska länder. I städer som Malmö består en majoritet av befolkningen av människor med utländsk bakgrund. Kan detta vara ett problem i enandet av en befolkning vid ett krigsutbrott?

– Bristande integration, som Sverige dras och kämpar med, är ett problem för väldigt många områden, inte specifikt för civilt försvar. Hanteringen av migrationen och integrationen har legat för fäfot under föregående regeringar. Det är klart att det skapar problem på alla politikområden och civilförsvaret är inget undantag.

– Därför var det viktigt att Sverige fick en ny regering, tillägger han efter en kort paus.

Försvarsviljan hos vår befolkning blev föremål för diskussion under våren strax efter krigsutbrottet och delade landet i olika läger. När mediepersonligheten Calle Schulman i Morgonpasset i P3 (SR, 10/3), hävdade att det inte fanns något att stå upp för i Sverige och att "det finns massa andra länder och värderingar som är bättre än våra" blossade debatten upp rejält. En av Fokus mest lästa texter under året blev Alice Teodorescus krönika med rubriken "Schulman kanske kommer förstå – när det är för sent".

Bara en vecka tidigare hade Fokus låtit undersöka, med hjälp av Novus, hur stor försvarsviljan egentligen var bland svenskarna. Det visade sig att 60 procent av svenskarna är beredda att aktivt försvara sig själva och Sverige vid en invasion av utländsk makt. Det var främst män som skulle ta till vapen för att försvara Sverige. 74 procent av männen svarade ja. Bland kvinnorna var det 45 procent som var beredda att försvara Sverige.

Viljan att försvara Sverige var störst i åldrarna 50–64 år. Där var 66 procent beredda att försvara Sverige. Bland yngre, i åldrarna 18–29, var stödet som lägst, 44 procent.

Något som fick stor uppmärksamhet var att försvarsviljan var påtagligt högre bland högerväljare, framför allt Sverigedemokrater, än bland vänstersympatisörer. 73 procent av SD-väljarna var beredda att försvara Sverige, medan bara varannan av S-, V- och MP-väljarna svarade jakande på Novus fråga.

Hur ser du på den skillnaden? Att anhängare av ditt parti verkar mer benägna än andra att ställa upp för Sverige i krig?

– Det vore oklokt av mig att resonera kring hur olika grupper tänker. Min uppgift är att ena och samla Sverige kring de här frågorna. Det gäller även segregationsfrågorna. Jag är säker på att de flesta utrikes födda är besjälade av Sverige, att de ser det som sitt land och därmed vill försvara det.  

– Jag uppfattar också att den allmänna viljan att ställa upp är god. Vi har själva undersökt frågan och noterat att den är växande i det försämrade omvärldsläget. Det är mycket positivt – i nöden prövas vännen.

* * *

Läs även: Försvarsmakten har problem att behålla personal

Läs även: Schulman kommer kanske förstå - när det är för sent

Läs även: 6 av 10 beredda att försvara Sverige