Hein de Haas: ”Visumtvång kommer bara öka invandringen”

Sociologen Hein de Haas, född 1969, är en av världens främsta migrationsforskare. Han var co-director vid International Migration Institute vid Oxford University, innan han år 2015 blev professor vid Amsterdams universitet, UvA. Sedan tidiga nittiotalet bedriver han fältforskning framför allt i Marocko och i andra länder I Nord- och Västafrika. År 2023 publicerade han boken How Migration Really Works (Viking Press), som hittills översatts till tretton språk. För några veckor sedan kom boken ut i uppdaterad pocketutgåva. Thomas Steinfeld mötte honom för ett samtal om migrationens myter. 

TS: Nyligen framträdde ni i nederländsk tv, i den populära pratshowen Vaandag Inside. Där förklarade ni att invandringen till Nederländerna och andra europeiska stater visserligen kunde leda till problem på lokal nivå, men att migrationen inte alls blivit okontrollerad. Den är inte heller ett hot, sade ni. Hur tyckte ni det gick att tala om sådant i ett underhållningsprogram? 

HdH: Utmärkt. Jag fick tala i nästan tjugo minuter. Det skrattades. Efteråt fick jag många reaktioner. 

TS: Varför skrattades det? 

HdH: Om man vill reducera invandringen på ett drastiskt sätt, sade jag, finns det bara en möjlighet: man måste köra ekonomin i botten. Folk tyckte att förklaringen var rolig. Men den är sann: efterfrågan på arbetskraft är invandringens främsta drivkraft, alla andra motiv kommer mycket längre ned på listan. 

TS: I Tyskland återinfördes nyligen gränskontrollerna.  

HdH: Som en reaktion på migrationskriserna har flera europeiska länder återinfört gränskontrollerna under de senaste årtiondena. Somliga har gjort det flera gånger om. Efter en viss tid brukar man upphäva sådana regleringar. Deras värde är mest symboliskt. Att försöka begränsa invandringen med hjälp av visumtvång, eller staket, eller på andra sätt, kan till och med främja migrationen, i alla fall så länge migrationens orsaker kvarstår, och de orsakerna är framför allt behovet av arbetskraft och våld i ursprungsländerna. 

TS: Hur kommer det sig att hinder kan öka migrationen? 

HdH: Så länge gränserna är öppna pendlar många migranter mellan ursprungs- och målländerna. Många flyttar hem efter några år i utlandet. Men om de fruktar att inte få komma tillbaka stannar de i invandringslandet. Det finns flera undersökningar som visar att statliga försök att begränsa invandringen bryter migrationens så kallade ”cirkularitet”. De tvingar fram en permanent bosättning, med följden att släktingarna hämtas efter. Det låter som en paradox, men strängare gränskontroller kan öka antalet migranter inom landet, i stället för att minska det. 

TS: Betyder det inte också att gränserna i verkligheten aldrig stängs? 

HdH: Med mitt team i Oxford har jag undersökt invandringspolitiken inom de västliga länderna under de gångna årtiondena. Resultaten visar att politiken blev alltmer flexibel. Det finns en stor och växande klyfta mellan en sträng retorik och den politiska realiteten. 

TS: Varför betyder gränskontrollerna så lite för invandringen? 

HdH: Bara en liten del av migranterna förflyttar sig illegalt. Bland dem som lämnar Afrika, på väg mot Europa eller någon annanstans, är det bara runt tio procent som lämnar hemlandet utan de nödvändiga papperna. De flesta illegala invandrare har kommit in legalt i respektive land. Efteråt går deras visa ut och de stannar. Inte ens en hermetisk mur vid gränsen kunde förhindra denna form av invandring. 

TS: Och myndigheterna gör ganska lite åt det? 

HdH: En stor del av invandringen är faktiskt välkommen. Eller den är åtminstone bekväm, eftersom arbetskraften behövs. Det gäller också den ”illegala” invandringen. Om man verkligen skulle vilja göra någonting åt den illegala invandringen, borde man systematiskt gå igenom lantbruken, byggarbetsplatserna och restaurangerna, men också de privata hushållen. Sådant sker sällan. 

TS: Ungefär tjugo procent av alla människor som bor i Sverige är utlandsfödda. De flesta arbetar, och inte alls enbart i låglönesektorn. 

HdH: Som sagt, de stora migrationsrörelserna under de gångna årtiondena motiveras framför allt av arbete, samt genom att familjerna följer arbetsmigranterna. De asylsökande är visserligen en signifikant, men dock underordnad, grupp. Konjunkturcyklerna och invandringsnivåer är tätt förknippade. Under de gångna åren har arbetskraftsbristen nått hittills osedda nivåer, av flera skäl, bland dessa en åldrande befolkning och låg fertilitet. 

TS: Ni beskyller politiken för hyckleri? 

HdH: Å ena sidan hävdar politiken att den vill stoppa den illegala migrationen och utnyttjandet av arbetsmigranter. Å andra sidan blundar den för illegalt arbetande migranter. Det bästa exemplet på att verkligheten är annorlunda beskaffad än vad politikerna påstår är Storbritannien. Syftet med Brexit var bland annat att invandringen skulle minska. Motsatsen inträffade. Efter utträdet ur EU kom nästan fyra gånger så många invandrare än innan. Visserligen avbröts den fria migrationen från Östeuropa, men bristen på arbetskraft blev bestående. 

TS: Det hävdas ofta att den stora tillströmningen av migranter började år 2015, med flykten från Syrien till Europa och Angela Merkels paroll ”Wir schaffen das”, ”vi klarar det”, som öppnade gränserna för alla flyktingar. 

HdH: Våra data motsäger sådana påståenden. Invandringen av syriska flyktingar hade faktiskt nått sin toppnotering redan innan ”Wir schaffen das”. Dessutom är tillströmningen av flyktingar sällan ett kontinuerligt förlopp. Den är oberäknelig. Den följer krig och våld, den kan plötsligt stiga, för att sedan snabbt gå tillbaka. Arbetskraftsinvandringen sker på ett jämnare sätt. 

TS: Migrationen har ändrat riktning. Fram till början av 1900-talet gick den från Europa till andra kontinenter, framför allt till Amerika. Efter andra världskriget gick den åt andra hållet, till Europa, men också till de arabiska Gulfstaterna, och självklart fortsatt till USA och till Kanada. 

HdH: I min bok kallar jag denna utveckling för ”reverse migration”. Mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet flyttade runt 150 miljoner människor från en kontinent till en annan. Siffran motsvarar nio procent av världens befolkning år 1900. Mer än en tredjedel kom från Europa. Efter andra världskriget slutade européerna att flytta till den nya världen. I stället blev Västeuropa ett av migrationens viktigaste mål. Migrationskvoten ligger sedan flera decennier på ungefär tre procent av världens befolkning, utan större förändringar. För de västeuropeiska länderna var dock ”reverse migration” en ny och oväntad upplevelse. Det överraskar inte att den orsakar oro och intensiva politiska debatter. 

TS: Låt oss tala om sådana begrepp som ”folkvandring” eller ”flöden”. Innebär inte sådana termer att migranterna betraktas som oförmögna att agera medvetet och planlagt? 

HdH: Det är inte de fattigaste och mest obildade som vill ta sig till Europa. De fattigaste stannar där de är. Och om eländet blir för stort, går de kanske till grannbyn, till närmaste stad, eller som mest till grannstaten. De fattigaste saknar resurserna att migrera. De flesta migranter kommer från tröskelländer: inte från de fattigaste staterna som Madagaskar eller Sydsudan, utan snarare från Mexiko, Marocko, Turkiet eller från Indien, Kina eller Filippinerna. Migranter måste betala transporter, de behöver visa, intyg och mellanhänder. Kanske är pengarna lånade, kanske har hela släkten lagt ihop, men dessa människor kan betala. Och de agerar planlagt, de räknar på riskerna, också om de innefattar en farlig resa över Medelhavet. Migrationens realitet är någonting annat än klyschorna om en förtvivlad flykt från ett absolut elände. 

TS: Det sägs ofta att man måste stödja de fattiga länderna, så att folk stannar hemma. 

HdH: Tvärtom, utvandringen blir större, om ursprungsländerna blir rikare. För det första beror det på att migration kräver resurser, för det andra på att utbildning och tillgång till information ändrar människors livsinställning, bort från den traditionella, agrara tillvaron. Den mest meningsfulla formen av bistånd bedrivs förresten av migranterna själva. De skickar en del av sina inkomster till hemländerna och med dessa pengar byggs det hus, grundas företag eller betalas utbildningar – utan mellanhänder och för det mesta utan korruption. Runt år 1990 skickades knappt trettio miljarder dollar av utländsk inkomst till migranternas hemländer. År 2020 var det mer än 500 miljarder dollar, två och en halv gånger mer än den globala statliga u-hjälpen. 

TS: Varför är politisk retorik som betraktar invandring som ett rov på den inhemska befolkningens liv och själ så framgångsrik? 

HdH: Sådana fördomar har en lång historia. I USA tyckte man ännu under första hälften av 1900-talet att syditalienare och irländare var oförmögna att integrera sig i samhället. Vem som skall tillhöra ”oss” och vem som inte ska göra det är en fråga som får olika svar i varje historisk situation. På lång sikt brukar dock ”de” i allmänhet bli ”vi”. 

***

Läs även: Migrationsfrågan flammar åter upp i EU

Läs även: Därför kommer inte återvandringsbidraget att funka