Herre på högstadietäppan

Politiken äter sina barn, sägs det. Men om alla är barn, eller beter sig som det, hur funkar politiken då? Kanske kan sverigedemokraterna svara på det. Detta 24-åriga parti som, enligt väljarna, fyllde riksdagsmoget i förra valet.

Sedan Jimmie Åkesson skickade det där brevet om att alla kanske inte kunde få vara med i partiet – det skulle vara nolltolerans, ungefär som på drogfria diskon – har det visat sig att några ändå drack och sa dumma saker, muckade med folk på gatan och beväpnade sig med metallrör. Det var ju inte okej. Så vad skulle man göra?

Man tycks ha följt den så kallade högstadieprincipen.

Sverigedemokraterna är ett parti där unga människor leder ännu yngre. Snubbarna i partitoppen är lika gamla som folk var i andra partiers ungdomsförbund förr i tiden. Bosse Ringholm, till exempel, var 30 när han slutade som SSU-bas. Jimmie Åkesson blev partiledare som 25-åring och fyllde 33 i år.

Han och resten av de coola niorna – aka »De fyras gäng« – Mattias, 35, Björn, 36, och Richard, 43, hade precis skolat in åttorna, Erik, 30, och Kent, 31, när dessa gjorde bort sig inför rektorn, eller »PK-media« som högstadiekidsen säger. Frustrationen efter mötet på skolexpeditionen – och irritationen över att behöva klara sig utan sina nya adepter en tid – behövde komma ut. Så niorna gick bort till sjuornas korridor. Där hade Gustav, 25, och William, 20, länge kaxat sig och inte velat vara med och leka den socialkonservativa leken.

Den klassiska högstadielösningen, alltså. Äldre ger sig på de yngre.

Det brukar sluta med att alla får gå om ett år.