Historisk vändpunkt när Tyskland markerar mot Ryssland

Berlin. Det blev ett bryskt uppvaknande. Tre dagar efter det ryska anfallet på Ukraina hade den tyska regeringen slutgiltigt satt punkt för dogmer och föreställningar som härskat i decennier – vapen skulle levereras till konfliktområdet Ukraina, handeln med Ryssland skulle i det närmaste upphöra och det egna försvaret skulle rustas upp massivt.

Det kan sägas vara oerhört i ett land som genomsyrats av efterkrigstidens pacifism och tron att handel till sist överbryggar alla motsättningar, ett land där det dessutom vimlat av Putin-versteher.

Putin-versteher blev ett begrepp och skällsord 2014, i kölvattnet av den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i östra Ukraina. Nästan varje kväll i tysk TV pågår en politisk talk-show och i nästan varje debatt fanns det någon som sa något i stil med att ”Nato är inte ett dugg bättre än Ryssland, ta bara insatsen i Kosovo och bombningarna av Belgrad”.

På fackspråk kallas det för ”whataboutism”, kålsuparteorin på svenska.

Samma höst undertecknade 60 prominenta tyskar – en före detta kristdemokratisk president, en av Helmut Kohls närmaste medarbetare under återföreningen, kända skådespelare som Hanna Schygulla och regissörer som Wim Wenders – en appell till regeringen om en annan Rysslands-politik. Tyskland hade, hette det, ett särskilt ansvar för freden och Ryssland fick inte trängas ut ur Europa. Appellen riktade sig också till medierna, de måste rapportera ”fördomsfritt” och förstå vilken oro det skapat hos ryssarna när Georgien och Ukraina erbjudits att komma med i Nato.

En av undertecknarna var förstås ex-kanslern och Putin-kramaren Gerhard Schröder. Hans röd-gröna regering hade öppnat portarna för rysk naturgas, som ett klimatvänligare alternativ till kol och olja.

Bara några veckor efter att Schröder förlorat valet mot Angela Merkel så skrev Schröder under för sin nyvunne vän Vladimir Putin – ex-kanslern skulle leda det konsortium som skulle bygga gaspipelinen Nord Stream genom Östersjön. I konsortiet ingick flera stora tyska företag, störst var ändå ryska Gazprom.

Ledningen invigdes 2011 med att Angela Merkel och den tillfällige ryske presidenten Medvedev gemensamt öppnade ventilen.

Schröder-konsortiet nöjde sig inte utan började några år senare bygget av en tvilling-pipeline – Nord Stream 2.

Den var kontroversiellare eftersom den skulle förstärka beroendet av rysk naturgas och dessutom kunna ersätta ledningen som går genom Ukraina och Polen.

Angela Merkel ingrep aldrig, utan framhärdade i att gasledningen i första hand var en angelägenhet för konsortiet. Hennes efterträdare som förbundskansler, socialdemokraten Olaf Scholz, höll fast vid den linjen ända till tisdagen 22 februari – två dagar före det ryska anfallet och dagen efter att Putin erkänt de så kallade folkrepublikerna i östra Ukraina.

På dagen för anfallet reagerade Gerhard Schröder och skrev i ett uttalande att bägge sidor har begått fel, men ”Rysslands säkerhetsintressen rättfärdigar ändå inte insatsen med militära medel”.

Återstår att se om den ryske presidenten har överseende med kritiken, Schröder är den ryska oljejättens Rosnefts styrelseordförande och nominerad som styrelseledamot i Gazprom.

På hemmaplan vänder dock partivännerna till sist ryggen åt Schröder.

–Rosneft och Gazprom utgör ett blodigt angreppskrigs infrastruktur. Schröder skadar Tysklands och socialdemokratins anseende, sade partiordföranden Saskia Esken dagarna efter anfallet.

Den idag 77-årige Schröder hör till den politikergeneration som gick under namnet ”Willy Brandts barnbarn”.

Brandt var först borgmästare i Västberlin för att 1969 bli västtysk förbundskansler – den första socialdemokraten på posten efter kriget.

Två år senare fick Brandt Nobels fredspris för sin avspänningspolitik gentemot öst. Hans formel Wandel durch Annäherung (förändring genom närmande) hade kommit till i början av 1960-talet när Berlin-muren byggts och läget föreföll totalt låst. Brandt såg ingen möjlighet att störta eller bojkotta de förhatliga regimerna på andra sidan järnridån, vägen till förändring måste gå via utbyte av varor och tjänster.

Östpolitiken passade den pacifistiska och anti-militaristiska hållningen hos den västtyska efterkrigsgenerationen. Fredsrörelsen växte sig oerhört stark på 1980-talet när Nato och Warszawa-pakten kapprustade på ömse sidor om den tyska gränsen.

Bilder från den tiden visar hur den långhårige fredsaktivisten och ungsocialisten Olaf Scholz gör livet surt för Brandts socialdemokratiske efterträdare Helmut Schmidt.

Scholz kallade Nato för ”imperalistiskt” medan Schmidt för allt i världen inte ville ge Warszawa-pakten ett militärt övertag.

40 år har gått, Olaf Scholz är sedan länge Nato-vän, pacifismen har ändå varit fortsatt stark i hans parti. Alla visste också att om det verkligen knep fanns USA redo att ingripa.

USA tröttnade till sist, då med Barack Obama i ledningen. 2014 kom Nato-beslutet att varje medlem skulle avsätta två procent av sin bruttonationalprodukt till försvaret. Angela Merkel nickade bifall, att driva frågan hårt och konsekvent på hemmaplan var dock ungefär lika politiskt oklokt som att verka för hastighetsbegränsningar på Autobahn.

Ännu mer uttalad var pacifismen förstås hos De gröna, ett parti som föddes ur freds- och anti-kärnkraftsrörelsen.

I våras var språkröret Robert Habeck, idag näringslivsminister, på resa i östra Ukraina. Efteråt sa han att det knappast gick att förvägra Ukraina defensiva vapen. Han blev omedelbart satt på plats av partiets nestor och största auktoritet Jürgen Trittin, som sade att defensiva vapen lätt kan bli offensiva.

Ungefär samtidigt gav partiets andra språkrör Annalena Baerbock, dagens utrikesminister, sin första intervju som kanslerkandidat.  Frågan om Natos två-procentmål avfärdade hon som passé, åtta år hade gått sedan 2014.

– Sedan dess har jorden snurrat vidare, sade Baerbock.

På morgonen efter det ryska anfallet satte hon ord på det som skett.

­–Vi vaknade upp i en annan värld.

***

Läs även: Alice Teodorescu Måwe: Lyxen av långvarig fred har gjort svensken naiv

Läs även: Johan Hakelius: Och om Putin vet vad han gör?

Läs även: Rysslandsexpert: Putin är inte galen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Läs även: Hakelius: Vem ska stoppa ryssen?

Läs även: Draken och björnen – fiendens fiende

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.