Hotet mot Öland

”År 2000 skrevs Södra Ölands odlingslandskap in på Unescos världsarvslista. Det öländska världsarvet är ett kulturarv inom kategorin levande kulturlandskap och är ett av Sveriges 15 världsarv. Lantbruket är en förutsättning för att det unika odlingslandskapet ska kunna bevaras och fortleva. I och med denna utnämning har svenska staten förbundit sig att upprätthålla odlingslandskapets värden på södra Öland för all framtid.” (Från Länsstyrelsen Kalmar, min kursivering.)

Men nu har EU-kommissionen slagit fast att Sverige inte nog har tagit hänsyn till dess nätverk Natura 2000 och pekat ut bland annat östra Ölands kust och hav. Fågellivet måste skyddas, Länsstyrelsen skyndsamt agera. Allt till synes på kollisionskurs med Unescos och statens löften om odlings- och kulturlandskap.

Östra sidans lantbrukare, markägare och besöksnäring oroar sig inte bara, de rasar. En av dem är Stefan Ottosson på Petgärde gård som enligt Ölandsbladet (17/6–22) hävdar att ”Natura 2000-området förlamar utvecklingsmöjligheterna för bönder, markägare och alla de näringar som skapar en levande landsbygd.” Och ”Man skapar inte en levande landsbygd genom att lamslå den.” Samt: ”Fram tills vi ser detta förslag nedlagt pausar vi samtliga ytterligare investeringar.”

Kommunalråden Ilko Corkovic (S) och Matilda Wärenfalk (S), skrev tillsammans med två centerpartister i slutet av juni till regeringen och varnade för en ”död hand” över östra Öland. Och: ”Lantbruket på Öland och i Sverige behöver mer stöd än någonsin och tål inte fler begränsningar. Redan idag finns utökat strandskydd, biotopskydd med stenmurar, fornminnen, artskydd med mera som begränsar möjligheterna att bruka jorden rationellt.”

Men de har såvitt känt ännu inte fått svar, och jag har inte fått tag i kommunalråden. Efter att jag frågat Ölandsbladets chefredaktör Peter Boström svarar han i mejl att det är ”Uselt och för jävligt rent ut sagt. Total nonchalans i en för Öland så viktig fråga.”

Därtill har jag pratat med Eivon Gustafsson, ordförande för Företagarna Öland, som i Ölandsbladet (21/6–22) under rubriken ”Natura 2000 – för vem?” har skrivit att fåglarna ”som häckar längst strandlinjen är mest rädda för att rävarna ska ta deras ägg eller att de ska bli jagade av rovfåglar. Det är inte människorna som finns i byarna eller sommarstugorna som stör dem. Flyttfåglarna som flyger längs kustlinjen under 2 veckor under vår och höst kommer inte ägna en tanke åt EU:s fågeldirektiv.” Till mig säger han:

– EU-byråkraterna förklarar inte något i detalj annat än att de värnar om fåglarna. Och här föreligger en konflikt mellan Länsstyrelsens konservativa syn och kommunernas expansiva syn och vilja till utveckling av bygden.

– Om det här går igenom kommer det att krävas krångliga tillstånd med långa handläggningstider för allt. Att till exempel bygga en damm eller bevattningsanläggning kräver då en både långdragen och kostsam utredning. Det blir tungrott och komplicerat att bedriva vilken som helst verksamhet. Något som drabbar även camping- och badplatser och fastighetsägare.

Ännu en Gustafsson är Roger, lantbrukare i Gräsgård och ordförande för regionstyrelsen, LRF Sydost:

– Det finns en samlad, gemensam åsikt bland markägare och olika företagsformer att detta skulle bli en hämsko för utvecklingen. Länsstyrelsen informerade oss i våras under en hektisk majmånad för oss bönder. Med en mycket kort remisstid, som efter protesterna och oron har förlängts i flera månader.

– Markerna har skötts bra i generationer, folk är stolta över detta. Man borde agera proaktivt och utgå från att bönderna vill verka för ett hållbart lantbruk. Ingen har något emot fåglarna, och det gynnar ingen om strandängarna växer igen. Lantbrukarna är navet i hela landskapet. Om lantbruket inte finns kvar så har vi inte längre ett världsarv, några öppna landskap och biologisk mångfald.

Roger Gustafsson förespråkar en ”livsmedelsstrategi 2.0”:

– Livsmedelsproduktionen måste få ett högre berättigande. Inte minst i skuggan av kriget i Ukraina, liksom energikris, torka och klimat. Det är svårt att sia vad som händer om tio eller 20 år. Vi behöver hjälp från politiken och dessutom förstå vad det egentligen står i direktiven från Bryssel.

Vågar du ändå vara optimistisk, finns det någonting positivt i det här?

– Det är väl att länsstyrelsen har förlängt remisstiden gång på gång, senast till 25 september, och att vi har haft flera viktiga dialogmöten både på Öland och i Kalmar. Vi försöker tydliggöra det hela och uppmana alla till att skriva svarsyttranden, ju fler desto bättre.

På Ölands sydvästra sida protesterar fastighetsägare mot vindkraftsplanerna i Kalmarsunds Nya utgrunden, med långt högre verk än dem redan befintliga – kanske 17 stycken upp till 274 meter och inte mer än fem kilometer ut i sundet. Har du åsikter om det också?

– Nej, där är jag neutral. Men jag ser en oro för vår energiförsörjning. Men rent allmänt tycker jag att det finns tillräckligt med förordningar på Öland, svarar Roger Gustafsson och ger exempel på krångliga regler som gäller för solkraft.

Frågan om vindkraft går vidare till Eva Hansson Törngren, eldsjälsprisad ordförande i Södra Möcklebys sockenförening som var med på ett möte med representanterna för vindkraftbyggarna Marcon Windpower AB i mars.

– Jag är i grunden positiv till vindkraft, men så många väldigt höga verk mitt i ett sund så nära land blir inte bra. Man lockar med arbetstillfällen, men de lär hamna på fastlandet och inte hos oss.

De protesterar inte endast för att de befarar lägre fastighetspriser, buller och förlorade estetiska värden – utsikterna, de fria horisonterna – som kan skrämma bort turister. Det hänvisas också till risker för fåglar och det marina djurlivet.

– Djurlivet oroar jag mig inte så mycket för, säger Hansson Törngren. Även om man ibland kan tro att det värnas mer om djur än om människor. Innan Ölandsbron byggdes varnades det för att fåglarna skulle vända, fast de vande sig ju snabbt. Men om vi förlorar viktiga naturvärden så kommer inkomstkällorna från den rörliga turismen och fritidsboendet att minska.

Många svåra omständigheter sammanfaller här. De höga råvarupriserna, på el, bensin och diesel. Återkommande vattenbrist, liksom den på konstgödsel, halvledare och en del metaller. Ovissheten på Öland är stor.

Eva Hansson Törngren sammanfattar det drastiskt:

– Om vi inte kan driva annan verksamhet än vandringar och naturstudier på Alvaret så återstår väl vägrenarna längs 136-an som sista alternativ.

***

Läs även: När insekterna tystnar

Läs även: Nina Solomin: Lägg ner alla djurparker