Hur ska bönderna ha råd med den gröna omställningen?

I flera år har bönder på kontinenten bränt halmbalar, dumpat gödsel utanför regeringsbyggnader och blockerat städer med milslånga traktorkonvojer. I Sverige höll sig bönderna däremot länge hemma. Men nu börjar även deras tålamod att tryta.

”Man trampar på en hel näring, som kommer att dö ut”, sa bonden Anders Andersson till DN (25/3) när han anslöt till en traktordemonstration i Kristianstad.

Hittills har de svenska demonstrationerna varit lugna och relativt små. Men det betyder inte att de underliggande problemen är mindre här – tvärtom står Sveriges jordbruk inför samma problem som resten av Europa. Den gröna omställningen kommer med en hög prislapp, och i en bransch präglad av stigande kostnader och sparsamma kunder är pengar en bristvara.

– Vi vet att vi behöver göra en grön omställning för att nå EU:s och Sveriges klimatlagar. Det finns åtgärder vi kan göra. Men de kostar pengar, och Sveriges lantbrukare har under lång tid levt med små marginaler och pressad ekonomi, säger Palle Borgström, ordförande för Lantbrukarnas riksförbund (LRF).

För de flesta andra delar av samhället handlar den gröna omställningen om en sak: att minska utsläppen av växthusgaser, framför allt genom att dra ner på fossila bränslen. Men för jordbruket handlar det om mycket mer. Bönderna behöver inte bara dra ner på utsläppen utan samtidigt skydda miljön, bevara naturen och återställa den biologiska mångfalden.

Ibland sammanfaller dessa ambitioner naturligt med böndernas verksamhet. Stora åkrar med en enda gröda och mycket insektsmedel har en negativ inverkan på naturen, men betesmark har så hög biologisk mångfald att den kan jämföras med regnskogar. Billigt är det dock inte.

Och ibland är målen inte bara högt satta, utan riskerar att krocka med varandra. Till exempel innebär kravet på minskade utsläpp att bönderna måste byta ut diesel mot surrogatbränsle. Eldrivna jordbruksmaskiner finns inte ens på innovationsstadiet, säger Borgström – tung jordbearbetning kräver mer effekt under längre tid än dagens elmotorer och batterier kan leverera. Däremot kan surrogatbränslen som HVO användas i befintliga maskiner, men de tillverkas av skogs- eller jordbruksprodukter. Man kan använda sig av restprodukter och slakteriavfall, men om efterfrågan på HVO blir tillräckligt hög är risken att mer mark behöver tas i anspråk för att odla råvaran – och det krockar med ambitionen att skydda mer natur.

Åtgärderna kommer dessutom med en saftig prislapp. Enligt LRF:s beräkningar kommer den gröna omställningen att kosta svindlande 20 miljarder om året, om man räknar både investeringskostnader och ökade utgifter. Som jämförelse omsätter det svenska jordbruket 80 miljarder kronor om året. Bönderna skulle behöva spendera en fjärdedel av sin omsättning på att ställa om, vilket kräver marginaler som i princip ingen av dem har.

– För att det ska vara genomförbart behövs finansiering från tre olika håll. Konsumenterna kommer att behöva stå för en del av kostnaden. En del behöver lantbrukarna själva täcka. Och en del förändringar som görs för hela samhällets skull är det högst rimligt att staten hjälper till att finansiera, säger Borgström.

Att döma av reaktionerna på förra årets prisstegringar är högre matpriser inte populärt bland konsumenterna. Borgström tror att lösningen ligger i leveranskedjan.

– Vi har tillsammans med Lantmännen räknat på vad det skulle kosta att göra en limpa bröd fossilfri. Det blir ungefär 50 och 75 öre. Men om varje led i kedjan ska lägga på sin marginal, och sen staten lägger på moms, blir det fem kronor dyrare för konsumenten. Där finns förändringspotential.

Även om kostnaden delas av bönder, konsumenter och stat är 20 miljarder om året en stor summa. Men statliga bolag planerar att investera 400 miljarder kronor i grön omställning av stålproduktionen fram till 2045, och Energiföretagen beräknar att en biljon kronor behöver investeras i elnätet under samma tidsperiod för att hantera den växande efterfrågan på el.

– Visst är 20 miljarder jättemycket pengar, men jämfört med vad samhället satsar på grön omställning i andra branscher är det en högst rimlig summa. Jämfört med stålindustrin kan man till och med säga att omställningen av jordbruket är billig. Åtminstone väldigt kostnadseffektiv.

De demonstrerande bönderna är oroliga för att stödet ska vara för litet, för sent. Men det är inte bara den ekonomiska situationen som sätter press på dem. Strategin för att uppnå klimat- och miljömål är i dag att sätta upp en mängd olika mål och sedan kräva omfattande rapportering och kontroller. ”Vi behöver göra något åt miljön. Men det hjälper inte att man punktmarkerar oss”, sa en av dem vid demonstrationen i Kristianstad. Och risken är att byråkratin blir värre när omställningen går upp i tempo.

– Den gröna omställningen får inte leda till att det blir ännu mer byråkrati. Tvärtom behöver vi vända utvecklingen, både för bönderna och i resten av samhället. Det blir allt fler regelverk, allt fler som jobbar med att kontrollera, och allt färre som faktiskt producerar någonting och skapar värde. Den växande byråkratin är inte bara ett problem för bönderna utan ett samhällsproblem, säger Borgström.

Ändå är han optimist, när det kommer till kritan.

– Det blir fel när man lagstiftar om förändringar och inte kan lösa hur de ska finansieras. Men jag tycker vi ser en växande politisk insikt att vi behöver jobba på ett annat sätt än vi har gjort de senaste åren, både i EU och i svensk politik.

En cyniker skulle invända att sådana omsvängningar inte är helt ovanliga när det är valår, men att de inte nödvändigtvis håller i sig efter valet.

– Visst är det så att politiker alltid verkar ha mer pengar att röra sig med när det drar ihop sig till val, och oppositionen verkar alltid ha mer pengar att röra sig med än de som sitter vid makten. Men jag tror ändå att allt det här inte bara är valfläsk utan att det finns en politisk insikt bakom, säger Borgström.

***

Läs även: Bonderevolt i Europa

Läs även: Högt pris för grön omställning