I flumpolitikens förlovade land

Skolväsendet får verkligen inte en lugn stund i dessa dagar. Är det inte finans-ministern som baktalar lärarnas pedagogik på bankseminarier eller kontroversiella skolbesök från sverigedemokrater så är det Pisa-rapporter som drar ned stämningen. Som den i förra veckan, vars resultat visar att de svenska elevernas problemlösningsförmåga ligger under OECD-snittet, och att en fjärdedel rentav anses vara lågpresterande när det kommer till att mer fritt reflektera över en uppgift.

Lite ironiskt, eftersom svenska elevers tillkortakommanden i internationella jämförelser inte sällan har viftats bort med att det är större att tänka fritt än rätt, att korvstoppning dödar kreativiteten. »Vi kanske inte kan rabbla multiplikationstabellen snabbast i världen, men vi är mer påhittiga«, ungefär.

Så väl är det alltså inte.

»Flumskolans försvarare har haft fel, kunskaper och problemlösning hänger ihop«, kommenterade utbildningsminister Jan Björklund rapporten och passade i nästa andetag på att påminna om sin egen initiativrikedom: betyg från årskurs 4, mer katederundervisning och mindre klasser. Se där ett kreativt sätt att vända ett olöst pussel som legat på skrivbordet de senaste sju åren till någonting positivt.

Ett valår är överhuvudtaget ett fint tillfälle att observera uppfinningsrik politisk problemlösning. Argumentera för att behålla skattesänkningar som man tidigare varit emot? Inga problem. Föreslå sänkt studiebidrag och sedan ta tillbaka det? Redan gjort. Svenska politiker besitter helt klart förmågan att anpassa situationer till nya förhållanden. Vem vet – kanske hamnar de till och med över OECD-snittet.

Läs mer:
Politiker värre än murvlar
Mellan tummen och pekfingret
Fokus samlade rapportering om utbildning