I huvudet på en skolskjutare

I psykologiska lathundar över enslingar som iscensätter blodbad, kombinerat med självmord, framträder ett återkommande drag: många gärningsmän har hämtat inspiration från en tidigare masskjutning. Gemensamt för flera av dessa dräpare är också att de under lång tid har varit mobbade och isolerat sig. 

Så var fallet i staden Rauma på den finländska sydvästkusten, där en 14-årig pojke i januari 1989 sköt ihjäl två klasskamrater med en pistol som tillhörde hans pappa. Mördaren greps och hävdade att han länge varit utsatt för mobbning av en grupp elever på skolan, ett påstående som bekräftades av skolpersonal och lärare, som förgäves hade uppmanat kamratförtryckarna att sluta. 14-åringens ringa ålder gjorde att han inte ställdes inför rätta för morden. 

Tre månader efter den finska skolskjutningen, som uppmärksammades i hela världen, sköt två pojkar, 17 respektive 18 år, ihjäl tolv elever och en lärare och till slut även sig själva på gymnasieskolan Columbine i småstaden Littleton i Colorado i USA.  

Dådet i Columbine åberopades som inspirationskälla av 18-årige Pekka-Eric Auvinen åtta år senare när han i november 2007 sköt ihjäl sex klasskamrater, en lärare och skolsköterskan i Jokela i Nyland i södra Finland. Även denne attentatsman hade behandlats för psykisk ohälsa och var socialt isolerad. Auvinens liv utspelade sig till stora delar i en virtuell värld. På nätet lade han ut videor och berättade om sina mordiska avsikter och att han hämtade inspiration från tidigare skolskjutningar. Auvinen var tydlig med att han ville sporra andra att göra samma sak.   

Tio månader efter massakern i Jokela, i september 2008, mördade Matti Juhani Saari tio skolkamrater och skadade ytterligare en i Kauhajoki i södra Österbotten. Även Saari led av psykisk ohälsa och var socialt isolerad. Hans mor berättade att han mobbades regelbundet. Saari lade ut filmer på Youtube där han sköt med vapen. Han inspirerades av Columbine, men i ännu högre utsträckning av masskjutningen i Jokela. 

Benämningen på enslingar som begår mord eller massmord utan att tillhöra någon organiserad grupp varierar: ensamangripare, ensamterrorister, ensamvargar. Oavsett epitet lever de oftast isolerade liv, till skillnad från organiserade våldsgrupper, vilket gör dem till en mycket svår nöt för brottsförebyggande myndigheter. Bland annat därför att attackerna upplevs och beskrivs som spontana och impulsiva, vilket de dock sällan är.  

När forskare definierar ensammördaren är det just avsaknaden av ”uppmaning från någon organisation eller ens några band till någon” som är avgörande. Enligt Katie Cohen, som för Totalförsvarets forskningsinstitut år 2012 skrev rapporten Who will be a lone wolf terrorist? Mechanisms of self radicalisation and the possibility and detecting lone attackers threats on the internet” blir karaktäristiken av dessa gärningsmän mer komplex och mångfacetterad för varje nytt fall. Cohen pekar på vissa mönster: en individ träder in i en självradikaliseringsprocess, där internet spelar en avgörande roll, och glider gradvis in i ett tillstånd av beredskap att använda våld för att hävda en ideologisk ståndpunkt. Vissa beteenden kan enligt Cohen syfta till att varsla omgivningen om vad som är på gång: gärningsmannen kan informera en tredje part om sin förestående handling. En fixering ligger ofta bakom, en extrem upptagenhet med en person eller en sakfråga, liksom en ”självbild präglad av krigar- och hjältefantasier, och/eller ett starkt intresse för vapen eller militära medel och strategier, liksom identifikation med andra radikala tänkare eller tidigare ensamvargsterrorister.”  

I juli 2024 publicerade de japanska forskarna, professor Yoshikazu Hamagu och doktor Mana Yamamato en omfattande översikt av fenomenet. Utgångspunkten var utvecklingen i Japan. Landet har en av de lägsta brottsfrekvenserna i världen, låg gängbrottslighet och ringa organiserat politiskt eller religiöst motiverat våld. De grova våldsdåd som begås är nästan uteslutande ensamvargsattacker.   

Särskilt uppmärksammat blev detta den 8 juli 2022 när landets premiärminister Shinzo Abe sköts ihjäl på ett kampanjmöte med en pistol som mördaren hade tillverkat hemma. Attentatsmannen tillhörde ingen politisk gruppering. Som yngling växte han upp i ett välbärgat hem, men efter att modern börjat donera stora summor pengar till en kyrka, kollapsade familjen. Fadern och brodern begick självmord och modern försatte sig kort därpå i konkurs. Sonen gled in i fattigdom, tog en del ströjobb och började planera mordet på toppolitikern. Hamagu och Yamamato skriver: ”En ensam angripare som använder ett hemmagjort skjutvapen belyser sårbarheten för sådana våldshandlingar... (Händelsen) markerar en bredare global trend av ensamma angripare som utan direkt anknytning till extremistgrupper eller tydliga ideologiska motiv lyckas utföra våldsamma handlingar med stor inverkan.” 

De japanska forskarna pekar på att gemensamt för ensamvargar som begår massmord är dålig privatekonomi, låg självuppskattning, lever isolerade, har inte byggt upp en stark egen identitet utan i stället odlat en offermentalitet och anklagat andra för sina misslyckanden i livet. I många fall har de även uttryckligen betraktat sitt förestående massmord som ett ”utvidgat självmord”. 

Beslutet om detta har oftast, enligt Hamago och Yamamatu, föregåtts av en radikaliseringsprocess, som består av fem faser:  

Steg 1: Personlig ångest, självtvivel och ilska över politisk och social orättvisa. 

För att skydda sin självkänsla förlägger ensamvargsmördaren ansvaret för sitt eget prekära läge utanför sig själv och börjar aktivt söka efter ”bevis” på att den analysen är riktig.   

Steg 2: Narrativbyggande. Man letar efter och finner en berättelse om samhället som stödjer den föreställningen och lättar på ens trauma och på internet finner man likasinnade som delar den bilden, och vars tankar man kan följa och knyta an till känslomässigt.  

Steg 3: Radikalisering. I den nya grupptillhörigheten börjar man betrakta resten av samhället och dess individer som ”lägre stående”, ett första steg i en ”avhumanisering” som är nödvändig för att senare kunna utföra de urskillningslösa gärningar man ännu inte nödvändigtvis har börjat planera. 

Steg 4: Ett förebud, ett offentliggörande av de mordiska planerna, i syfte att få stöd för desamma, är vanligt. 

Steg 5: En utlösande faktor, ofta en känsla av förlust, en händelse som väcker känslan av att de sista banden till samhället är avklippta och att det är dags att agera. 

Med utgångspunkt i den forskning som genomförts om fenomenet klassade år 2016 utredare inom den amerikanska regeringen ensamagerande våldsverkare i fyra undergrupper, grundade på två personlighetsdimensioner: ideologiskt oberoende (det vill säga i vilken utsträckning de delade sin ideologi med andra) och social kompetens (i vilken utsträckning sociala svårigheter bidrog till att de blivit isolerade).  

Av dessa fyra typer beskrivs Ensamvargen med kännetecken som låg social kompetens och ideologisk isolering, med få och svaga sociala band, en historik av att ha blivit utstött från olika grupper och endast sporadiska insatser i arbetslivet. Sådana förövare planerar attacken under lång tid, ett typexempel är den österrikiske brevbombsmördaren Frans Fuchs, som mellan 1993 och 1995 dödade fyra människor och skadade 12. Offren var dels invandrare och personer tillhörande minoritetsgrupper, dels personer och organisationer som engagerat sig för invandrare och flyktingar 

Även typen Den ensamme följeslagaren kännetecknas av låg social kompetens, men också av en längtan efter martyrskap, och är ofta jihadkonvertit. Som representant för typen nämns Anis Amri, som i Berlin 2016 körde en lastbil in i en folkmassa på en julmarknad i en raid som dödade 12 personer och skadade lika många.  

Den ensamme frontsoldaten kännetecknas i sin tur av ett stabilt psyke, hög social kompetens, högerextrema åsikter, ett begränsat umgänge och en i detalj välplanerad attack. Norrmannen Anders Behring Breivik beskrivs som modell för kategorin. 

Den ensamme soldaten har samma egenskaper som frontsoldaten men är i mindre utsträckning ideologisk. Soldaten kan läcka sina avsikter och känner oro i kroppen. Islamisten Muhammed Bouyeri, som år 2004 mördade den nederländske filmregissören Theo van Gogh, personifierar denna kategori av ensamagerande våldsverkare.  

Efter massmorden i Jokela 2007 och informationen om att mördaren varit mobbad under hela sin skoltid, drog Finland igång ett ambitiöst forskningsbaserat antimobbingprogram i landets samtliga skolor. Ett viktigt syfte var att arbeta förebyggande mot skolskjutningar. Skolpersonal och elever utbildar sig i vaksamhet och sensitivitet, med hjälp av rollspel både online och i verkliga livet för att fånga upp och motarbeta fenomenet. Terapin har visat sig effektiv på såväl mobbare och mobboffer, enligt en stor granskning som publicerades i höstas. 

***

Läs även: Massmordets år

Läs även: De passiva åskådarna uppmuntrar våldet