I Nederländerna demonstrerar arbetare mot ”mejl-klassen”

Sommaren har sett en våg av protester som lamslagit delar av Nederländerna. Bönder, arga över nya föreslagna regler (inklusive ett försök att halvera landets boskapsantal) har blockerat vägar, hamnar, flygplatser och olika offentliga byggnader. I vissa fall har våldsamma konfrontationer med polisen skett; i början av juni blev en 16-åring nästan dödad när polisen öppnade eld mot den traktor han befann sig i.

Dessa bondeprotester är egentligen inte ett nytt fenomen, de har pågått i någon form sedan 2019. I sommar har dock en markant radikalisering skett, efter att den holländska regeringen lanserat ett reformpaket ämnat att eliminera en stor del av landets boskapsskötsel. Regeringen uppskattar själv att uppemot trettio procent av landets gårdar som inriktar sig på boskap kan tvingas stänga på grund av de ändrade lagarna. En dramatisk konfrontation med landets bönder blev därmed i princip oundviklig. Frågan är om regeringen förväntade sig hur allvarlig ilskan skulle bli.

Ur ett fågelperspektiv följer dessa protester ett alltmer bekant politiskt mönster i västvärlden. Olika former av organiserade, ofta dramatiska politiska protester med någon form av arbetarprägel har utbrutit på flera håll, med Frankrikes gilets jaunes ("gula västar") som en av de första rörelserna i denna våg. Därefter har vi bland annat sett många piloter i USA gå ut i en sorts inofficiell strejk över så kallade vaccinmandat, och en dramatisk ockupation i Kanada, där lastbilschaufförer belägrade Toronto och tvingade landets premiärminister, Justin Trudeau, att utropa undantagstillstånd för att få bukt med problemet.

Även lastbilschaufförer i Spanien och Irland har formerat sig kring politiska krav. Till dessa olika spontana eller nya former av protester växer hoten om mer familjära former av arbetarmilitans: I skrivande stund är allvarliga järnvägsstrejker i både USA och Storbritannien ett reellt hot.

Det går i dagsläget att ställa upp åtminstone två gemensamma nämnare kring dessa nya proteströrelser. Den första är att de samlar och organiserar människor som inte har vad vi för enkelhetens skull kan kalla för "abstrakta" jobb. Vi talar alltså om arbetare som tillverkar, förädlar eller fraktar fysiska varor, människor vars jobb går ut på arbeta med händerna snarare än enbart med huvudet.

Den kanadensiska lastbilschauffören Gord Magill, en av de aktiva i protesterna i Toronto, populariserade termen "the email-caste" i en essä där han ställde frågan hur nödvändiga olika arbetskategorier faktiskt är. Om Magill slutade att leverera propan med sin lastbil skulle hans kunder i de norra delarna av USA raskt frysa ihjäl. Om däremot en person i "mejl-kasten", säg en kommunikatör på en frivilligorganisation i New York, helt enkelt valde att sluta svara på sina mejl och inte gå på några planeringsmöten, hur lång tid skulle det egentligen ta innan allmänheten skulle lägga märke till att vederbörande övergett sin post?

Magills tämligen korta artikel, "How Essential Are the 'Email Job' Caste?" finns i dag att läsa gratis hos den amerikanska tankesmedjan American Compass. Det är i dagsläget nyttig läsning, därför att Magill tycks ta de första stegen mot att formulera en ny sorts politiskt medvetande. Han gör nämligen inte bara en observation om att lastbilschaufförer, flygplansmekaniker, bönder och piloter utför nödvändiga arbeten av ett annat slag än människor som fränt uttryckt mest skriver och svarar på mejl hela dagarna. Magill insinuerar även att det finns en växande ekonomisk och politisk konflikt mellan dessa två grupper, och att det är hög tid för människorna på hans sida i kampen att börja kräva sin rätt.

Detta leder oss in på den andra gemensamma nämnaren för denna protestvåg i väst; aktörerna är i princip utan undantag avskydda av dagens vänster. Om året där­emot vore, säg, 2002 hade själva förekomsten av stora protester eller vilda strejker organiserade av riktiga arbetare antagligen setts som något mycket positivt bara i sig självt, ett tecken på att folk äntligen började vakna upp och forma ett politiskt medvetande.

Mycket har dock hänt sedan dess, och i någon mån är det just det faktum att folk nu håller på att bli mer politiskt medvetna som är själva problemet.

För att uttrycka det något gammalmodigt: Vänstern i väst har i dag en klassbas som består till förkrossande del av människor i Magills "mejl-kast". I den mån de har en relation till arbetare är det ofta som kommissarier i en allt mer syntetisk arbetarrörelse, där unga människor går direkt från progressiva universitet till diverse jobb inom organisationer/myndigheter/frivilligorganisationer tänkta att "representera" olika grupper i samhället. Därmed blir det allt mer regel snarare än undantag att folk kan lyfta lön som "aktivist" och "organiserare" av exempelvis lastbilschaufförer, trots att de egentligen har noll direkt relation till chaufförerna – och kanske rentav saknar körkort till och med för bil.

Skilsmässan mellan arbetarna och aktivisterna har således blivit mycket bitter, mycket snabbt. Ända sedan Labours dåvarande partiledare Corbyn förlorade valet i Storbritannien 2019 på grund av att han blev övergiven av arbetarklassväljare har det knappt funnits en allians mellan vänstern och arbetare ens på papperet, och vi ser i dag i populariseringen av termer såsom "mejl-kasten" en allt mer allmän förståelse för idén att det finns en genuin ekonomisk konflikt mellan dessa två samhällsskikt. Magills skriverier på området kan mycket väl visa sig profetiska för den som vill förstå 20-talets politiska utveckling.

Allt tyder i dag på att vi faktiskt bara har sett början på en mycket stor våg av protester, strejker och upplopp här i väst. Inflationen i många av våra länder nosar nu på hela tio procent, och i stora delar av Europa väntas energikris denna vinter. Priset på nödvändiga varor såsom mat och bensin fortsätter att öka, medan reallönerna sjunker. En allvarlig recession kan mycket väl vara i vardande.

Vi kan således vänta oss fler protester som de som just nu pågår i Nederländerna. De allt mer bittra konflikterna mellan folk som fraktar propan och folk som skriver mejl ser just nu ut att i väst kunna bli en av de politiska företeelser som djupast kommer att definiera 20-talet.

***

Läs även: När arbetarrörelsen blev ersatt i Ådalen

Läs även: Så är den gula revolten mot Emmanuel Macron