Ingen att ta rygg på

Insiderhandel. Ordet får det att vattnas i munnen hos murvlar och oppositionspolitiker. Någon kanske ser Michael Douglas i kostym av åttiotalssnitt, luren mot örat, när han hör orden: »Blue horseshoe loves Annacott Steel.«

Därför är det inte konstigt att Tobias Billströms aktieköp i två gruvföretag nu letat sig ända upp i konstitutionsutskottet. Miljöpartiet och socialdemokraterna har gjort enad front mot regeringens egen Martha Stewart.

Det finns bara en liten spricka i storyn. Och om den tiger samtliga inblandade: journalisterna, oppositionen och inte minst Billström själv.

För migrationsministern må ha haft en misstänkt tajming för sina köp, han må ha varit nära det beslut i statliga LKAB som avgjorde ödet för Northland Resources. Okej, men hur mycket pengar tjänade Skånepågen då?

Enligt Fokus beräkningar ligger avkastningen på investeringen i Northland nu på minus 96 procent. Garvade börsproffs skulle – om de försökte – ha svårt att slå det.

Varför reportrarna talar tyst om den detaljen är lätt att förstå. Avslöjandet blir då lika intressant som att Stefan Löfven inte har vunnit på Stryktipset sedan 1978.

Men varför talar Billström själv inte ut? »Alltså, jag förlorade pengarna, hur mycket insiderhandel kan det vara?«

Kanske för att många saker är värre än att vara insiderhandlare. Att vara korkad till exempel. Om detaljerna blev allmänt kända skulle han få svårt att sitta kvar i en bostadsrättsstyrelse.

Möjligen är det Northland Resources som lidit mest skada av historien. Ministerns ägande verkar ha utlöst en säljsignal, lite som den gamla Wall Street-devisen om att det är dags att sälja aktier när din bartender ger dig aktietips.

Och det är klart. När en skåning köper in sig i ett norrländskt gruvföretag måste det verkligen vara kört.