Inte bara Northvolt – kris i den gröna omställningen

Marken gungar under Northvolt. Vdn för batterifabriken i Skellefteå meddelade plötsligt sin avgång, efter att 29 procent av personalstyrkan varslades för några veckor sedan. Ett annat dotterbolag gick i konkurs med miljardskulder. På måndagen lyckades moderbolaget i elfte timmen betala en skatteskuld på 287 miljoner kronor med lånade pengar – samtidigt som Norran rapporterar att bolaget har skulder hos Kronofogden på 385 miljoner. Och i fredags avslöjade P4 Västerbotten att 700 moduler på fabriksområdet saknar bygglov, vilket i praktiken gör dem till ett svartbygge.

Men enligt Christian Sandström, docent, kolumnist i Affärsvärlden och författare till Gröna bubblor, är den bara toppen av ett isberg.

– Det rör sig inte längre om isolerade exempel, utan vi börjar se att det här är ett mönster i den gröna omställningsekonomin.

Samtidigt som Northvolts dotterbolag gick i konkurs förra veckan drog den tyska energijätten Uniper i handbromsen för en planerad fabrik för bioflygbränsle i Sollefteå. I augusti skrotades en miljardsatsning på grönt fartygsbränsle i Örnsköldsvik. I september stoppade Vattenfall det havsbaserade vindkraftsprojekt som kommit längst, Svenska Kriegers Flak söder om Trelleborg.

– Men Northvolt har varit flaggskeppet, det projekt som kommit allra längst och som visat att den gröna omställningen verkligen händer. Och när själva flaggskeppet har en mast som står i 45 graders lutning och håller på att sjunka, då säger det en del, säger Sandström.

Han beskriver en dynamik där bubblor uppstår genom att staten pumpar in pengar i en ny grön teknik samtidigt som privata investerare drar sig ur, ofta för att frågetecknen hopar sig och risken blir för stor. Åtminstone för dem som riskerar sina egna pengar. När sedan bubblan spricker, endera genom tekniska misslyckanden eller förändringar i till exempel el- eller oljepriser, landar notan hos skattebetalarna.

Just det mönstret börjar framträda i de största omställningsprojekten. H2 Green Steel och Hybrit, där statliga LKAB och halvstatliga SSAB ingår, har tillsammans fått många miljarder i statliga bidrag, lån och kreditgarantier för att producera så kallat grönt stål. Totalt beräknas LKAB:s omställning kosta 400 miljarder, och SSAB fattade i våras beslutet att spendera 50 miljarder – lika mycket som bolagets börsvärde – på ett grönt stålverk i Luleå.

Samtidigt börjar – precis som i tidigare gröna bubblor – frågetecknen hopas. Handelsbankens analytiker Christian Kopfer säger till DI att SSAB:s satsning rör sig om ”obscent mycket pengar” och riskerar att bli värdeförstörande. Danske Bank bedömer att investeringen i Luleå i kombination med en svag stålmarknad kommer att ha ätit upp hela SSAB:s nettokassa inom två år. Nordea rekommenderar att sälja aktien. Och den tyska konkurrenten Thyssenkrupp ser överväger nu att stoppa bygget av just en sådan grön stålanläggning som SSAB ska bygga, trots att det kan innebära att företaget måste återbetala fem miljarder kronor till den tyska staten.

När kalkylen inte ser ut att gå ihop är det bättre ju tidigare ansvariga makthavare drar i handbromsen, säger Christian Sandström.

– I det första skedet går det inte åt jättemycket kapital, utan det är när man bygger ut produktion i industriell skala som nollorna börjar läggas på beloppen. Det är då det blir tiotals miljarder. Hade till exempel fartygsbränslefabriken i Örnsköldsvik hunnit byggas och det sedan gått åt pipan hade problemen kunnat bli i samma storleksordning som Northvolt.

Men ofta drar ingen i handbromsen i tid. Sandström tror att roten till problemet är att de inblandade ofta inte har tillräckligt mycket att förlora.

– En del av problemet är att man håller på och allokerar någon annans pengar – och det behöver inte nödvändigtvis röra sig om skattepengar utan det kan vara pensionsfonder, stiftelser, fondförvaltare. Det skapar låga incitament att ta ekonomiskt ansvar, säger han.

Han tar upp Harald Mix, riskkapitalisten som har fingrarna i alla möjliga gröna syltburkar, från Northvolt till H2 Green Steel. Kritikerna kallar honom bidragsentreprenör; medan skattebetalarna riskerar många miljarder i hans företag har han själv gått in med försvinnande små summor. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenkas sammanställning i Aftonbladet står Mix bara för några promille av risken, samtidigt som han redan har tjänat över 15 miljarder på pappret.

– Och som jag brukar säga, ingen risk är för stor när någon annan betalar, säger Sandström.

Att besluten fattas av personer som tar en relativt liten personlig risk – ibland ingen alls – är vanligt. Politikerna som blåser upp bubblorna med statliga stöd har helt enkelt inga starka skäl att låta bli, säger Sandström:

– Den gröna omställningen ger politikerna allt de vill ha: möjligheten att lova arbetstillfällen, återindustrialisering, grön tillväxt, världsledande exportteknik, stora lösningar på stora problem. Samma formuleringar återkommer hela tiden – det är ett skript i den politiska logiken som är väldigt svårt att värja sig mot.

Konsekvenserna drabbar i första hand skattebetalarna, dels på riksnivå när staten har gått in med stöd och garantier, men kanske ännu mer kännbart lokalt. Flera Norrlandskommuner har ryckts med i entusiasmen och dragit på sig svindlande skulder för att möta omställningen, i hopp om att de gröna satsningarna ska få nya skattebetalare att strömma dit och hjälpa till att betala av skulden. Bara Luleå, Boden och Skellefteå har på bara några år lånat hundratals miljoner. Misslyckas satsningarna får de nuvarande invånarna bära kostnaden.

Läs även: Skattemiljarder satsas på grönt stål – så här ser riskerna ut

Läs även: Högt pris för grön omställning