Könskriget på Twitter

Sociala medier har inte existerat särskilt länge. Men under sin korta livstid har de sett enorma förändringar, både i förmåga och räckvidd, och även i hur vi ser på deras funktion och potential.

Facebook öppnades för allmänheten under sista hälften av nollnoll-talet, och under den första hälften av tiotalet var det många som hyllade framför allt Facebooks och Twitters potential som verktyg för en global demokratisk revolution. 

Den arabiska våren sågs som den första "sociala medier-revolutionen", och mer generellt ansågs dessa teknologier och plattformar vara ett naturligt utfall av "slutet på historien", Francis Fukuyamas berömda tes om att den västerländska liberala demokratin besegrat alla konkurrenter och att det därmed utgjorde en tidsfråga innan resten av världen skulle anamma denna politiska modell.  

Blott tio år senare finns det nästan ingen entusiasm eller framtidstro kvar. Sociala medier har gått från något nytt och spännande till något tråkigt, problematiskt, eller rent av hotfullt. 

Facebook har stagnerat och sett allt fler yngre människor fly till andra plattformar. Instagram har utpekats bland annat av den amerikanska psykologen Jonathan Haidt som en drivande faktor bakom det senaste årtiondets allt mer dystra siffror över tonårsflickors mentala hälsa. Tiktok ägs av Kina och dess användande bland ungdomar är hårt reglerat där, samtidigt som plattformen tillåts verka utan restriktioner i väst. 

De potentiella sociala och till och med säkerhetspolitiska konsekvenserna av Tiktok står i dag högt på agendan framför allt i USA; några spår av framtidsoptimism eller hopp om att plattformen för något gott med sig går knappast att hitta. 

Mitt i allt detta hittar vi Twitter, den minsta av de stora sociala medieplattformarna men på sätt och vis också den mest skandalomsusade. Twitter är en plattform vars nisch till stor del består i att den används av journalister, tjänstemän, och diverse medarbetare på olika företag och biståndsorganisationer. Om Tiktok domineras av tonåringar, Instagram av kvinnor och Facebook av äldre, så domineras Twitter av det som den amerikanska sociologen Barbara Ehrenreich kallade för "the PMC" – the professional managerial classes.

Därmed är vad som händer på Twitter en angelägenhet värd att hålla ögonen på. Vanliga människor må inte ha överdrivet stort utbyte av det som pågår på plattformen, men i den mån de läser tidningen eller kollar på tv har de ändå en sorts kontakt med denna värld, om än indirekt. För den "tjattrande klassen" är Twitter den egna hembygden, och det är en hembygd som i samband med tech-miljardären Elon Musks övertagande nu befinner sig under attack.

Elon Musks köp av Twitter är på många sätt en händelse som är mycket större än den verkar vid första anblicken. Det var vid företagsköpet redan vida känt att Twitter förlorade pengar löpande, och att plattformen hade strukturella problem med tillväxt och lönsamhet. Att Musk antagligen skulle försöka göra något åt företagets långsiktiga problem var inte direkt en hög-oddsare, men få människor tycks ha varit beredda på just hur radikala hans lösningar skulle vara. 

Ungefär en månad efter Musks övertagande har företaget uppskattningsvis förlorat uppemot tre fjärdedelar av sin arbetskraft. Vissa människor har slutat självmant, andra har valt att hoppa av när de fått höra om ändrade (och mycket hårdare) arbetsförhållanden. Men hela avdelningar inom koncernen har helt enkelt fått sparken i en brutal reduktion av människor som den nya företagsledningen ansetts som överflödiga.

Detta utfall den brutal personalpolitik kan låta som en liten och begränsad händelse, men det är det inte. Twitter var snarare först och störst ut i en våg av brutala personalnedskärningar som nu drabbar hela den amerikanska tech-sektorn. Dessa nedskärningar är inte heller "blinda", utan de drabbar framför allt kvinnodominerade, "mjuka" sektorer av näringslivet.

På Musks Twitter (men även Zuckerbergs Facebook eller Bezos Amazon) är det i dag allt mer kvinnorna med titlar som "product manager" eller jobb på HR-avdelningen som får gå, medan de mer mansdominerande delarna av företaget blir kvar.

Antagligen är inte detta ett utslag av någon sorts sexism, utan det är en sorts naturlig kulminering på en samhällsutveckling vi talat länge om: universitet i dag (med undantag för så kallade STEM-områden, Science, Technology, Engineering, Math-ematics) domineras i allt högre grad av kvinnor. När tiderna varit goda har många företag plockat på sig stora arbetsstyrkor av välutbildade människor ovanpå själva produktutvecklingen, och nu när tiderna är hårda är det dessa perifera arbetare som tvingas gå. 

För twitters del illustrerades detta ganska väl av ett bildpar som cirkulerade bland journalister och före detta arbetare på plattformen: i den första bilden ser vi ett arbetslag på Twitter innan Musks övertagande. Bilden ger intrycket av en progressiv, modern arbetsplats, och mer än hälften av de leende medarbetarna är kvinnor. Den andra bilden är från ett hastigt inkallat sent arbetsmöte på Twitter efter övertagandet. Elon Musk står i t-shirt och gör tummen upp, omgiven av en grupp nördiga män klädda i kepsar, t-shirts och luvtröjor. Intrycket är att i princip bara nördarna är kvar i företaget; resten har fått sparken eller lämnat självmant.

Är utrensningen på Twitter ett tecken på att en ny front i könskriget håller på att öppna sig? I någon mån är svaret nog ja, även om detta krig – som alltid – till stor del handlar om ekonomi. Under tiotalet var det populärt att tala om "globaliseringens förlorare", särskilt efter högerpopulismens stora framgångar. 

Globaliseringens förlorare var lågutbildade män i bruksorter, män som inte hade utbildning och socialt kapital nog att få plats på apputvecklarföretaget i Stockholm – det var där som framtiden fanns. Kaoset på Twitter och omvälvningarna i den bredare tech-sektorn visar dock på att denna era nu är över, och den framtid som utlovades kanske håller på att utgå ur sortimentet. 

Om 10-talet var en berättelse om den lågutbildade mannen som uttryckte missnöje över att han inte längre hade en självklar plats i ekonomin, kan mycket väl tjugotalet bli en saga om den högutbildade, urbana kvinnan vars stol ryckts ifrån henne. 

Läs även: Så blir Elon Musks Twitter

Läs även: Sociala medier är som surströmming