Konsten att baxa ett vinstförbud
Den 30 juni 1983 presenterade den ännu inte årsgamla socialdemokratiska regeringen en departementspromemoria. Innehållet var dynamit. Det var ett konkret förslag till löntagarfonder, en del av ett företags vinst skulle sättas av till personalstyrda fonder.
En chockvåg gick genom näringslivet. Frågan hade debatterats ända sedan mitten av sjuttiotalet. Men många trodde att den hade dött under valrörelsen. Att det politiska nu petade i bolagets själva fundament var att gå över en principiell gräns. Samma höst samlades mellan 50 000 och 100 000 företrädare för näringslivet i Stockholm för att demonstrera. Höga och låga, alla slöt de upp den där tisdagen den 4 oktober.
Trots demonstrationen infördes förslaget. Fonderna startade ett krig mellan socialdemokraterna och näringslivet, som inte avslutades förrän på nittiotalet. Beslutet fick dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt att dikta om fonderna som »ett jävla skit«.
Klipp till 6 oktober 2014. Frågan om vinst i välfärden debatterades i valrörelsen, men få trodde på något vinstförbud. Hårdare krav, visst. Begränsningar för riskkapitalbolag, okej. Men formuleringarna som presenterades i måndags upplevdes som något annat. Ett korsande av samma sorts principgräns som för 30 år sedan.
»Nu är det krig«, skrev Karin Svanborg-Sjövall på Timbro och hånades av vänstern.
Men den som känner sin historia ska nog inte underskatta kraften i mobiliseringen. Frågan är om det blir demonstration denna gång. Och om den näringslivsvänliga Löfven vet vad han gör. Vilka dikter månne formuleras denna gång?
