Kraften sitter i håret
Nasirerna, sägs det, varken drack eller klippte håret. Relationen däremellan är oklar, men om detta berättar fjärde Mosebok. Simson var nasir, men också domare i tjugo år i Israel, och skiljde med sitt långa hårs hjälp rätt från fel och slog ihjäl tusen filistéer med ett käkben från en åsna. Så långt fakta.
Nu till det allvarliga: Vi lever i de hårsvagas tid. Politiskt.
Det löfvenska barret, lanserat i »Agenda« i veckan, sitter där som hjälm på hjässa, men signalerar det någon kraft? Gör Fridolins cendré det? Eller Hägglunds begynnande bakhuvudsflint? Sjöstedts och Björklunds tvåmilahårfästen?
Lööf och Romson, replikerar ni säkert, och då, i ett ögonblick, vill jag hålla mig för god för att nämna Reinfeldt.
Sedan gör jag det.
Bibelns Delila har gått runt i svenska partiledares nattsängar och skurit av dem håret. Därav det allmänna dödläget. Alla väntar på att kraften ska växa till sig.
Nervösa stabschefer kan finna tips i »Järnladyn«, filmen som på diffusa grunder ägnar två långa scener åt Margaret Thatchers volumiösa lockar. Lång historia kort: Köp en jävla massa sprej!
Alternativt drar man i gång rekryteringstombolan igen. Byter partiledare. Och tänker rätt. Genetiskt.
I veckan dök de första bilderna upp på en baby vars morsa heter Beyoncé och farsa kallas Jay-Z. Barnet har redan gudabenådat burr, fylligt och glänsande. Elaka röster säger peruk, men låter er icke luras.
Ett anspråkslöst förslag till partikanslier: Slå en signal över Atlanten, fråga om sångarföräldrarna inte har lust att ingå i det svenska musikundret, ge barnet medborgarskap och vips om trettio år har ni en partiledare som kan konsten att med åsnekäkar få tyst på alla motståndare.
