Kreml tystar folket med våld och pepparkaka
Våld och konsumism är det som håller det ryska folket passivt, skriver Rysslandskännaren Per Enerud.
Bild: Grigory Sysoyev / AP
Ryssar beskrivs ibland som ”obenägna att protestera” och liknöjda, kanske till och med entusiastiska inför diktaturen och kriget. Men det är ogrundade påståenden. Ryssarna tiger inte om kriget.
Det finns ett motstånd; det är organiserat, omfattande och inte sällan våldsamt. Sedan Putin angrep Ukraina har mönstringskontor och militära objekt i Ryssland bränts ner, sabotage har utförts mot militärtransporter, anti-krigsflygblad sprids, klotter i gångtunnlar vittnar om motstånd. Feministiska motståndsgrupper delar helt öppet detaljerade instruktioner om hur man ska gå till väga vid aktioner. Etniska minoriteter formulerar motstånd mot den ryska kolonialmakten samtidigt som hundratusentals unga män ”röstar med fötterna” och flyr landet för att slippa mobilisering.
Våld är förstahandsvalet för Kreml
Kreml använder huvudsakligen två metoder för att få bukt med motståndet: våld och konsumism. Piska och morot. Det ryska uttrycket skiljer sig på ett intressant sätt från det svenska: om ”piska och morot” manar fram en bild av en motsträvig åsna, så är ryskans knut i prjanik – knutpiska och pepparkaka – tydligare kopplat till en mänsklig erfarenhet. Knutpiskan är inget man driver åsnor med, och pepparkaka är en gammal benämning på olika slags belöningar – på finlandssvenska kallas än i dag medaljer för pränikor, av just ryskans ord för pepparkaka.
Förstahandsvalet är våldet. Våld segrar alltid. Varje protestaktion i Ryssland möts av skoningslöst våld. Skoningslöst och slumpartat. Myndigheterna ser till att maximera skräcken, men samtidigt upprätthålla en illusion av att det bara är några enstaka, västvurmande virrpannor som protesterar.
De ryska makthavarna är övertygade om våldets lämplighet. På nittiotalet kunde politiker i Ryssland ofta tala med beundran om Pinochet, som med ”lite blodsutgjutelse” – maloj krovi – kunde undvika en statskollaps i Chile, och med förakt om kejsar Nikolaj II som inte vågade riskera ”lite blodsutgjutelse” för att få bukt med bolsjevikerna.
Putins retorik
Putin kan personligen ha tagit intryck från sin tid i DDR. Han tjänstgjorde där när en kraftfull proteströrelse bröt ut i östra Tyskland. De östtyska myndigheterna lyckades inte mobilisera tillräckligt med våld för att tysta demonstranterna. Ett par år senare hände samma sak i själva Ryssland. Kremls våld var otillräckligt för att stoppa självständighetsrörelserna i Baltikum och Kaukasus. Gorbatjov vågade inte sätta in våld på allvar.
Jeltsin, däremot, vågade. Hösten 1993 utmanades han av Högsta Sovjet och Ryssland störtade in i en akut politisk kris. Ett parlament från Sovjettiden, utformat för att garantera kommunistpartiets maktmonopol, revolterade mot den demokratiskt valde Jeltsin. Konflikten slutade med att Jeltsin satte in tungt militärt våld mot det olydiga parlamentet. Våldet segrade. Kanske segrade även demokratin, men det var likväl våldet, och inte det demokratiska samtalet, som ledde till Jeltsins seger. Boris Jeltsins goda erfarenheter av våldet fick honom att ta till samma grepp för att få bukt med självständighetsrörelsen i Tjetjenien 1994. Kanske noterade Putin att våldet där var otillräckligt. Ska man slå, ska man slå hårt.
Men bara våld räcker inte. Makten måste också vifta med en pepparkaka för att piskan ska fungera i längden. Dagens Ryssland ligger närmare Aldous Huxleys Du sköna nya värld än George Orwells 1984. Rysslands statsideologi är konsumtion. Makthavarna i Kreml anstränger sig till det yttersta för att beskriva kriget mot Ukraina som något som inte berör vanligt folk. Det är en ”militär specialoperation”, en ambition om att med ”lite blodsutgjutelse” bringa de förvirrade ukrainarna till sans. Hela statspropagandan går ut på att övertyga medborgarna om att de kan fortsätta konsumera, shoppa, resa… Det pågår inget krig; det är bara ”lite blodsutgjutelse” för att skapa ordning och trygghet.
Risk för upptrappning
Kreml gör allt för att den ryska storstadsmedelklassen inte ska beröras. Den ”partiella mobiliseringen” ska bara drabba periferierna. Etniska minoriteter, fattig landsortsbefolkning. Putin har personligen kritiserat militären för att ”av misstag” ha råka kalla in värnpliktiga som studerar vid högskolor. Han har nu utfärdat ett dekret som undantar studenter från militärtjänstgöring.
Och detta är rätt listigt: studenter som deltar i protester kan mista sin högskoleplats, gripas och bli av med frisedeln. De som är tysta och tittar bort kan däremot fortsätta åtnjuta de privilegier staten delar ut. Våldet drabbar ett fåtal; skräcken härskar hos alla. Belöningar ges till dem som blundar.
Möjligen har mobiliseringen satt balansen ur spel. Möjligen kan Putins pepparkakor kännas otillräckliga. Möjligen kan Putin också inse att han måste öka våldet för att bevara sin makt. Pepparkakan är inte längre lika lockande; piskan inte lika avskräckande.
***
Läs även: En mans kamp mot Kreml
