Kungligheter i laglöst land

Kvällstidningarnas avslöjande i måndags att kung Carl Gustaf har varit i Saudiarabien och gett scoutmedaljen Bronsvargen till landets diktator, kung Abdullah, följdes av väntad indignation.

»Brunej, inte igen!« löd den fyndiga rubriken på Lena Mellins krönika i Aftonbladet. I samma tidning krävde författaren till »Den motvillige monarken«, Thomas Sjöberg, att hovet skulle privatiseras. Gången känns igen. Ett pikant avslöjande, kritikerstorm och sedan svar från hovet att de bara följer lagen.

Som utomstående kan man lätt tro att kungen har en uppsättning regler, som kritikerna angriper. Det bisarra, och kärnan i alla dessa mediestormar, är tvärtom den nästan totala avsaknaden av lag om vad kungen och hovet ska och får göra.

Om kungen håller sig »underrättad om rikets angelägenheter«, »samråder med statsministern« när han reser utomlands och »när det behövs« sammanträder med regeringen i konselj – kan han ägna sig åt i princip vad han vill. Utöver det finns praxis som är just bara praxis.

Politikerna hade nyligen, i grundlagsutredningen, en chans att underlätta statschefens arbete genom att mer tydligt specificera hans arbetsuppgifter. Men där tolkades direktiven att inte ändra de grundläggande principerna för statsskicket och »förhållandet att Sverige är en monarki«, till att knappt ändra någonting alls om statschefen i regeringsformen.

Åtminstone några formuleringar om kungens roll som privatperson och statschef hade nog kunnat undanröja en hel del av pajkastningen vid den här typen av händelser. Och varit välkommet av såväl republikaner som kungahuset självt.