Kvinnor som slår män

De senaste decennierna har mäns våld mot kvinnor uppmärksammats frekvent. Det har beskrivits som ”en ständigt pågående pandemi”, och regeringar har satsat miljarder och lagt flera åtgärdspaket för att hjälpa och skydda utsatta kvinnor. År 2015 tog exempelvis regeringen Löfven fram en tioårig nationell strategi för att motarbeta problemet. I dag finns därför ett utbyggt stödnät för våldsutsatta kvinnor. Runt om i landet finns också omkring 200 tjej- och kvinnojourer, runt 280 skyddande boenden samt en stor rörelse som synliggör och debatterar det våld som drabbar kvinnor. 

Mindre känt är att män är nästan lika utsatta för relationsvåld som kvinnor, men där finns inte samma hjälp att få för de som drabbas. Nyligen visade Brottsförebyggande rådet, Brå, i en rapport att nästan 12 procent av svenska män har utsatts för våld i en nära relation. Det är inte så långt ifrån andelen kvinnor (15 procent) som uppger att de har utsatts. När det kommer till ekonomiskt våld, kontrollerande beteende, och grov misshandel är de drabbade männen fler än kvinnorna. Resultaten ligger i linje med tidigare undersökningar, säger Sverker Sikström, professor i psykologi vid Lunds universitet.   

– I media får man väldigt ofta bilden av att kvinnor alltid är offer och män alltid förövare i nära relationer, men jag menar att den kommunikationen är selektiv, säger Sikström.  

Han lyfter fram studier både i och utanför Sverige som visar att våldet i intima relationer är relativt ”jämställt”. När Brå belyste frågan 2012 uppgav 7 procent av kvinnorna och 7 procent av männen att de utsatts det senaste året. Våldet som riktar sig mot kvinnor är ofta grövre rent fysiskt, även om i snitt tre män brukar dödas i en nära relation årligen.

När Caroline Hansén, doktorand vid Linnéuniversitetet, kom i kontakt med våld i nära relationer runt 2010 fanns i princip inga studier om kvinnors våld mot män. Men i dagarna lägger hon fram en avhandling om våldsutsatta män i nära relationer där hon har djupintervjuat 21 män om deras erfarenheter av att ha levt med en våldsam kvinna. Under arbetet med avhandlingen har hon ofta mötts av skepsis. 

– Det är många som ifrågasatt valet av ämne och tyckt att jag är en ”nyttig idiot” för männen. Att jag tar fokus från det riktiga våldet som är mäns våld mot kvinnor, säger hon.  

Männen som intervjuats i avhandlingen beskriver systematiska trakasserier och olika former av misshandel. En man berättar att hans fru klippte sönder hans kläder, isolerade honom från familj och vänner, och hotade med att anmäla honom för sexuella övergrepp mot hans dotter. Andra beskriver grovt våld, ”hon klöste mig, sparkade mig”, och även misshandel med tillhyggen som köksknivar.  Männen berättar också om att de blir misstänkliggjorda, förlöjligade eller avvisade om de söker hjälp. Johan Rylander levde i 25 år med en kvinna som misshandlade honom psykiskt och fysiskt. Fyra gånger gick han till socialtjänsten för att få hjälp, varje gång avfärdades han.  

– De uppmanade mig att gå hem och hålla låg profil, inte hamna i bråk och att jag kanske kunde laga en middag så skulle hon nog bli på bättre humör, säger han.   

När han gick till polisen för att anmäla misshandeln möttes han omedelbart av motfrågan: ”Och vad hade du gjort först?”.  

Enligt Brå är anmälningsbenägenheten påtagligt lägre för män än för kvinnor. När frågan väl blir ett polisärende är också uppklaringsprocenten lägre – 2016 var siffran enligt Brå hälften så låg om målsäganden var en man jämfört med om det var en kvinna. Det går i linje med en studie av Sverker Sikström från 2021 som visar att våld i nära relationer av utomstående uppfattas som betydligt mindre allvarligt om offret är en man snarare än en kvinna. 

För Johan Rylander dröjde det till 2018 innan han lämnade den våldsamma relationen. Då fick han komma till ett skyddsboende för kvinnor, eftersom det inte fanns några som riktade sig till män. I dag är han ordförande i den ideella mansjouren Akillesförbundet dit våldsutsatta män kan vända sig. Han är bedrövad över att Sveriges väluppbyggda hjälpapparat för våldsutsatta inte kommer alla till del, och tycker att man från politiskt håll har blundat för att också män kan fara illa.  

Magnus Falkman, författare till boken Varför minskar inte våldet i nära relationer? är också engagerad i Akillesförbundet. Han har följt frågan sedan nittiotalet och menar att arbetet mot relationsvåld har genomsyrats av ett feministisk narrativ. 

– I princip allt politiskt arbete mot relationsvåldet har grundat sig på feministiska idéer om en könsmaktsordning som säger att män slår för att de vill befästa sin överordning och makt över kvinnor. På det sättet har våld i nära relationer blivit det yttersta beviset på att det finns ett patriarkat.  

– Om man börjar prata om att våld också drabbar män så faller ideologin. Det är därför frågan är så känslig, säger han.  

Oviljan att se de våldsutsatta männen märks på flera sätt, menar Falkman . Till exempel på begreppet ”mäns våld mot kvinnor” som i över 20 år har fungerat som ett paraplybegrepp för alla former av relationsvåld – även kvinnors våld mot män. När den könsbaserade termen infördes 2005 som ett av Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål var det ett sätt att förtydliga att relationsvåldet är ett ”uttryck för den maktordning som råder mellan kvinnor och män”. 

Sedan dess är det perspektivet förankrat i den hjälpapparat som möter våldsutsatta. Det genomsyrar yrkesutbildningar på svenska lärosäten, men också arbetet på Jämställdhetsmyndigheten, Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) och Socialstyrelsen – tre myndigheter med regeringsuppdrag att arbeta med frågan. När Socialstyrelsen 2024 delade ut drygt 150 miljoner kronor till stödjourer gick 5 procent av pengarna till en organisation som stöttar män – men det arbetet riktar sig i princip inte till våldsutsatta män, utan till män som slår.  

– Detta gör att samhällets hjälpinstanser får en felaktig bild av hur våldet i nära relationer ser ut. Inom polis, socialtjänst och inom vården är en utbredd missuppfattning att våld i nära relationer nästan bara drabbar kvinnor, säger Magnus Falkman. 

Men det senaste året kan ett perspektivskifte ändå skönjas. I början av 2023 fick NCK ett regeringsuppdrag att öppna en nationell stödlinje för våldsutsatta män. I samma veva fick Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att kartlägga mäns utsatthet för våld och kort därpå tillsatte jämställdhetsminister Paulina Brandberg en utredning för att ta fram en mer inkluderande term än ”mäns våld mot kvinnor”.  

Den nya inriktningen har dock mött kritik. Bland annat av 31 kvinnoorganisationer som i ett gemensamt uppror anklagade jämställdhetsministern för att vara ”könsblind” och osynliggöra mäns våld mot kvinnor. 

– Jag tycker det är väldigt olyckligt, för det arbetet jag bedriver syftar inte att förminska det enorma samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor innebär, utan om att synliggöra fler grupper, säger Paulina Brandberg.  

Hon tycker att det finns omfattande brister i stödet till män.  

– Det är min bestämda uppfattning att våld i samkönade relationer och kvinnors våld mot män blir osynliggjort när man använder mäns våld mot kvinnor som ett paraplybegrepp, säger hon.

***

Läs även: Ska vi hellre fälla än fria?

Läs även: Polariseringen går ända in i sängkammaren