”Lägenheten var fylld av tung rök – vår yngsta son skrek”

Morgonen den tjugosjätte februari var inte bra för de boende i höghuset vid Lobanovsky-avenyn 6a i Kyiv. En rysk missil träffade den nittonde våningen. Dessutom förstördes över- och underliggande våningar. Boende tvingades lämna sina hem. Attacken var en av de första där civila drabbades i den ukrainska huvudstaden och blev en tidig symbol i Rysslands krig i Ukraina. Attacken har synts i media. Bakom bilderna i det globala nyhetsflödet förtjänar de dussintals drabbade familjernas öde att bli uppmärksammade.

”Utegångsförbudet upphörde sju på morgonen. Min man Dmytro och jag tillbringade natten i bilen på parkeringen. Vi gömde oss där eftersom hundar och katter inte tillåts vara i skyddsrummet. Det var obekvämt att sova i bilen så vi kom hem dödströtta och gick till sängs. Nästan omedelbart ljöd sirenen och jag sa till min man att gå till skyddsrummet men han var trött och ville inte gå någonstans. En halvtimme senare, vid halv nio, vaknade vi av en kraftig explosion – en raket hade träffat vårt hus. Vi bor på tjugotredje våningen och raketen förstörde lägenheterna från den sextonde till den tjugonde våningen.

Vi tog oss genom bråte och stoft och nedför trappan. Andra försökte också ta sig ner. Bland dem minns jag en gammal kvinna. Nu tänker jag att jag borde ha hjälpt henne, men då tog rädslan mig vidare. Krispersoner, brandmän och andra var snabbt på plats. På marken låg barns tillhörigheter, leksaker och foton.

Nu bor vi utanför staden och jag känner mig trygg. Tidigare var jag beredd att göra vad som helst för att undvika bomberna. Men efter att ha gått igenom detta är rädslan borta. De trodde de kunde skrämma oss på detta vis, men misslyckades.”

”Dagen innan gick flyglarmet, så vi sov i korridoren. Vi går inte till skyddsrummen, de är undermåliga. Vi söker istället skydd längs väggarna i korridoren hemma.

Dagen innan dess hade jag haft ett gräl med min fru. Jag ville sova i sovrummet, i sängen, och hon drog mig tårfylld till korridoren. Vi tillbringade natten där. Natten var lugn. Vid kvart över åtta började min fru laga frukost. Vårt barn vaknade och ville vara i hennes rum. Jag gick till vardagsrummet, slog på teven. Sen kände vi en kraftig explosion. Jag slängdes iväg några meter. Väggar slets bort av tryckvågen. Barnens rum var förstörda. Som tur var hade vår dotter gått ut därifrån, av ett lyckligt sammanträffande lekte hon i tamburen.

Krishjälpare satte in stödstrukturer i huset, det fanns risk att det skulle fall ihop. Det är inte beboligt. Nu bor jag hos min mamma. Jag klagar inte på att jag förlorat allt. Med Guds hjälp kommer jag få pengar till en annan lägenhet. Huvudsaken är nu att få slut på kriget. Det är nödvändigt att trycka på Ryssland både ekonomiskt och militärt. Med hela världen. Ryssarna är blinda, många tror verkligen på den ´särskilda operationen´ mot nazism i Ukraina. Ryssarna måste gå ut på gatorna. Det finns sådana försök, men de är ju blinda. Vår byggnad uppmärksammades i medier i Ryssland, de sa att det var en gasläcka eller en ukrainsk missil och så vidare.

Jag planerar inte att lämna Kyiv. Jag skickade mina släktingar ut ur staden, men jag stannar. Här har jag en pappa, en mamma och en bror. Vi kommer vara tillsammans, det blir lättare för oss när vi är ihop. Jag tänker skriva in mig i armén.”

”Vi kom hem från skyddsrummen i källaren på kvällen och var hemma hela natten. Vi var fyra vuxna och ett barn: jag, min man, min tjugonioåriga dotter, min mans bror och hans son. Vi var alla i olika rum. Min dotter sov, min brorson sov. När raketen kom sprang vi ner i trapporna. Vi tog ingenting med oss. Två timmar därefter gick vi upp och tog med vad vi behövde. (…)

Jag är nu på tåget. Jag åker med min familj till Lviv, där jag hoppas kunna hitta boende. Jag vet inte var vi kommer bo härnäst. Mitt känslomässiga tillstånd är dåligt. Varje gång tåget skakar skräms jag."

Detta är inte första gången som Oksana är flykting. 2014 blev hon tvungen att fly från Luhansk till Kyiv, när Ryssland iscensatte ett krig i Donbass. Hon kom då att hyra en lägenhet på Lodanovsky-avenyn.

”Vi var inte hemma på kvällen för vi hälsade på mina föräldrar. Natten innan hade de bott hos oss. Missilen träffade nittonde våningen, mycket nära oss. Vår lägenhet är som tur är på andra sidan av byggnaden.

Några grannar berättade för oss vad som hade hänt. Vi hade åkt bort för natten och hade nästan ingenting med oss. Vi kom till huset, men fick inte gå in. Vi fick inte gå upp förrän senare. Fönstren i lägenheten var sönder, mycket var förstört, dammet låg tungt.

Huruvida vårt hus kommer återuppbyggas är oklart. Hittills har huset förstärkts från nionde till tjugotredje våningen så att det inte kollapsar. Vi flyttade till Chernivtsi igår kväll. IT-företaget som jag jobbar för ordnade det. Jag vet inte vad jag kan göra nu. Jag försöker hjälpa folk som förlorat sina jobb på grund av den ryska aggressionen.

Det är oklart varför Europa inte täcker och försvarar himlen. Om ryska missiler inte flyger över Ukraina så kommer vi strida mot ryssarna på marken”.

Det var Maxyms lägenhet som träffades av missilen, och hans familj drabbades hårdast. Han har en fru och två söner, nitton och tio år gamla.

”Vi tillbringade natten på parkeringen, där vi sökt skydd. På morgonen tog vi oss upp till lägenheten men först köpte vi vatten och mat. Vi var hemma vid åtta. Vi var inte påklädda och hade inte gjort i ordning frukost, men planerade att steka en omelett och dricka kaffe. Jag kallade på mina söner.”

”Mitt nästa minne är att lägenheten var fylld av mycket tung rök. Vår yngsta son skrek. Vi såg ingenting men jag grabbade tag i honom och gick ut i korridoren. Sen gick jag tillbaka till min fru. Bråte nådde upp till knäna på henne. Jag drog ut henne också och gick tillbaka till min äldste son och började dra ut honom ur rasmassorna. Han hade mycket ont. Det tog lång tid att gräva ut honom. Jag bad grannen att hjälpa honom ner. I trappuppgången skrek en man: ´Gå ner fort, det finns risk att huset kollapsar. Jag tog min fru på axeln, gick nerför trapporna och föll utpumpad ihop tio våningar nedanför.”

”Sen förstod jag att missilen hade träffat vår våning och vår lägenhet. Det var rena turen att vi överlevde. Jag hade kallat på barnen för att äta frukost bara en minut tidigare. Om de hade stannat i sina rum hade de dött. Min yngsta son är oskadd för att han hade stått vid en vägg. Min fru och äldsta son hade stått vid ett valv i hallen. Min fru har ett skadat ben, en kompressfraktur i ryggraden och en hjärnskakning. Ingen dödades, varken i vår lägenhet eller i grannlägenheterna, av en lycklig slump. På tjugonde våningen, över oss, hade folk evakuerats tidigare.”

”Nu har vi ingenstans att bo. Jag är på sjukhuset med min fru och äldste son. Mitt mål är att ta hand om dem. Den yngste sonen är med avlägsna bekanta. Många människor har dött och vi har tur att vara i livet. Varje natt när jag somnar en timme eller två drömmer jag om ett välmående land, ett fridfullt liv. När jag vaknar och återvänder till verkligheten vill jag vråla. Gör våra röster hörda i världen”.

***

Läs även: Tyska vapen till Ukraina "obrukbara"

Läs även: Ukraina bad om vapen – fick 5 000 hjälmar

Läs även: 6 av 10 beredda att försvara Sverige

Läs även: Historisk vändpunkt när Tyskland markerar mot Ryssland

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.