Likheten med Karl Staaff

»Detta var de politiska vildarnas finaste tid i riksdagens historia«, skriver Peter Esaiasson i en av biografierna i den stora statsministerbox som Bonniers lanserar nästa vecka. Texten handlar om Karl Staaff och det flummiga liberala partiet vid förra sekelskiftet, men flera meningar skulle lika gärna kunna beskriva miljöpartiets tidiga historia:

»Det var en ganska liten skara på 30 personer som träffades utan tydligt formulerad agenda.«

»Partiet var en sammanslagning av folkpartisterna, stadsvildarna och lands­vildarna.«

I dag är miljöpartiet förstås något annat: småskaligheten försvunnen, tron på lokalsamhället övergiven, inkomstbortfallsprincipen accepterad. Språkröret [[Peter Eriksson]] har fått sin klädkod accepterad; koftorna på väg bort.

Partiet som i helgen håller kongress liknar en staaffsk reformvänster som försvarar fackföreningar inte för arbetar­klassens intressens skull utan för individens rätt att organisera sig fritt, och som till slut får statsråds­poster inte så mycket genom sin egen organisation utan tack vare en stark ledning.

I hård konkurrens kan partiet koras till ett av landets mest toppstyrda. En liten grupp tar de strategiska beslut som de behagar, och belönas för det. Självförtroendet jättelikt. Förra mandatperiodens idédarling – friåret – försvann utan att någon hann bokstavera ordet »arbetstidsförkortning«.

Kanske reser sig ändå något ombud upp och frågar ledningen om partiets interna styrning som Staaff en gång frågade de konservativa:
»Skall konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt råda?«