Ljuger polisen?
Polisens kommunikatörer ”sätter narrativet” och ”skapar bilden”. Men med sanningen är det inte alltid så noga.
Bild: TT
I september 2021 berömde polisen sin egen rättrådiga insats under ett bombhot i Uddevalla. ”Efter ett välkoordinerat initialt arbete kunde polisen i Uddevalla vid 15-tiden gripa en man i 30-årsåldern i tingsrättens lokaler misstänkt för bombhotet”, hette det på Polismyndighetens hemsida.
Men allt visade sig vara fejk vilket tidningen Bohuslänningen kunde konstatera strax efteråt. I praktiken gjorde polisen inget alls när hotet kom in. Det avfärdades och domstolen fick evakueras utan hjälp eller närvaro från ordningsmakten. Först senare – när den misstänkte självmant återvände till platsen – dök polisen upp och grep personen.
– Polisens skönmålning följer ett mönster. Just den gången råkade polisen ha oturen att bli påkommen av en modig lokaltidning. Men det är mycket ovanligt att lokalpressen vågar vara så kritisk mot polisen, säger Stefan Holgersson, polisforskare vid Linköpings universitet.
Rädda lokalreportrar
Han menar att lokala journalister ofta undviker att ställa de tuffa frågorna. Inte för att man inte vill, utan av oro för konsekvenserna.
– Det finns en rädsla på lokalredaktionerna att stöta sig med polisen. De är ofta helt beroende av Polismyndigheten som källa, och polisen vet att de kan begränsa tillgången till information, säger Holgersson som menar att detta beroendeförhållande är resultatet av en medveten strategi från polisens sida.
Sedan polisradion krypterades har myndigheten fått full kontroll över informationsflödet – en makt som används för att forma narrativet och skapa en bild av myndighetens arbete. Polisen har, enligt Holgersson, blivit ”den viktigaste dörren till nyhetsläget” i många orter.
– Journalister är beroende av myndigheten – och myndigheten vet det. Informationen hanteras som en insats, ungefär som vilken taktisk åtgärd som helst. Det handlar inte bara om att informera – utan mer och mer om att positionera.
I en forskningsstudie som Holgersson genomförde tillsammans med journalisten Ossian Grahn uppger 95 procent av de tillfrågade journalisterna att de inte upplever Polismyndigheten som transparent. Om polisen riskerar att framstå i dålig dager så uteblir intervjuer, journalisternas frågor ignoreras och kommunikationen går genom filter av presstalespersoner utan djupare insyn i det aktuella ärendet. ”Man blir skedmatad med information som paketerats för att passa polisens bild”, som en journalist uttrycker det i studien.
Reportrar litar inte på polisen
Flera journalister beskriver hur de i efterhand upptäckt att presstalespersoner lämnat oriktiga uppgifter. ”Det har gått så långt att när vi ringer polisen litar vi inte längre på att de säger sanningen”, säger en reporter.
Stefan Holgersson har granskat polisens kommunikationsstrategier i flera år och i en av hans rapporter framgår att polisen genomför intern träning i hur man ”äger en intervju”, hur man ”sätter narrativet” – och hur man duckar kritiska frågor. För detta har Polismyndigheten omkring 200 kommunikatörer anställda.
– Man ska inte okritiskt utgå från att polisens kommunikation är objektiv, utan räkna med att mycket handlar om PR. När något går bra är det polisens förtjänst. När något går dåligt lägger man skulden på andra, säger Holgersson.
Chefers språkbruk avslöjande
Detta kom till uttryck i början av året då rikspolischef Petra Lundh intervjuades i flera medier. Januari månad var osedvanligt våldsam med över 30 bombdåd i landet. Det genomgående temat var att polisen har gjort allt den kan, nu måste övriga samhället göra sitt. ”Skola, socialtjänst, föreningsliv och näringsliv måste ta sitt ansvar för att inte 12-åringar ska rekryteras till gängen”, sa hon i P4 den 3 februari. ”Inte minst privatpersoner måste hjälpa till”.
Efter cirka tre veckor lugnade våldsvågen ned sig. Både skjutningar och sprängningar hade avtagit. Och då var detta plötsligt polisens förtjänst.
”Polisen har lyckats avbryta våldsvågen”, sa Lundh i SVT:s morgonstudio och fortsatte: ”Polisens arbete är otroligt viktigt för att avbryta våldsvågen och vad vi kan se i dag så har det lugnat ner sig”. Denna gång nämndes inte allmänheten. Fast senare samma dag sköts en man till döds i Gävle och under veckan som följde sköts ytterligare två personer ihjäl.
Stefan Holgerssons rapport ”Rikspolischefens sätt att svara på frågor – en fallstudie” handlar visserligen om Lundhs företrädare Anders Thornberg, men i den beskrivs en kommunikationsstrategi som tycks vara standard bland polischefer – att skapa en bild av att problemen ligger utanför polisens kontroll.
Två teman framträder tydligt i rapporten – dels andra samhällsaktörers ansvar, dels polisens resursbrist. När det gäller polisens eget arbete används en gärna en målande och abstrakt retorik: ”Vi blåar hela Stockholm”, ”Vi äger geografin”, ”Vi är överallt” och ”Vi griper fler än vi någonsin har gjort”, men utan att konkret och med fakta beskriva vad som har gjorts.
Desinformation spreds under Örebrodådet
Samma mönster kunde noteras efter masskjutningen i Örebro den 4 februari i år. Under dagen rådde ett förlamande informationsvakuum eftersom Polisen inte släppte någon information om vad som hänt. Uppgifter om ”flera döda i skola i Örebro” cirkulerade snabbt i vissa medier – men bekräftelsen från Polismyndigheten dröjde i över fem timmar. Public service och Dagens Nyheter höll tillbaka i väntan på officiella besked, medan sociala medier och skvallersajter som Flashback fyllde tomrummet.
Den långsamma och kontrollerade kommunikationen öppnade med andra ord dörren för rykten, spekulationer – och desinformation. Polisen kommunicerade i efterhand om sina insatser i svepande ordalag – stora resurser hade satts in, en patrull hade varit snabbt på plats, skolor hade säkrats, polisen hade agerat enligt gällande rutiner.
– Det där var ett exempel på när kommunikationsstrategin i första hand handlar om att förmedla ett narrativ. Man vill ha kontroll över bilden, men förlorar därmed information som är viktig för medborgarna. Resultatet blir förvirring och i förlängningen ett minskat förtroende för myndigheten, säger Holgersson.
Polisen ska utredas – av Polismyndigheten själv
Fortfarande råder oklarhet kring vad som egentligen hände från att polisen först var på plats och att mördaren avslutade sitt eget liv. Bland annat finns olika uppgifter om hur många skott som mördaren avlossades vid tillfället. Dessutom har frågor ställts om varför de poliser som var först på plats inte besvarade elden.
När Petra Lundh intervjuades i Söndagsintervjun i P1 den 21 mars ställde programledaren Martin Wicklin frågan huruvida polisens insats under Örebrodådet kommer att utredas. Svaret var ja. Men inte av en extern granskare, utan av Polismyndigheten själv.
”Det är en intern utredning. Vi kan inte tillsätta externa utredningar, det måste regeringen i så fall göra. Vi kommer ha en strategisk polischef från en annan region”, sa Lundh.
På frågan om det inte finns risk att polisen i sin utredning vill skydda sitt eget renommé löd svaret: ”Jag delar inte bilden att vi lägger stor kraft på att skydda oss själva. Vi utreder för att lära oss och bli bättre.”
Enligt Holgersson blir det sällan oberoende granskningar när polisen utreder sina egna insatser – det handlar snarare om kontrollerad självutvärdering. Den som ska utreda en insats eller ett misslyckande väljs oftast av polisen själv.
– Man utser personer som man räknar med är lojala och kommer ge den bild som polisen önskar.
Visselblåsare tystas och avslöjas
Polisen lägger också mycket arbete på att tysta intern kritik, menar Stefan Holgersson. När han själv deltog i utvärderingen av så kallade säkerhetszoner i Norrköping rensades kritiska synpunkter bort, vilket han gjorde en visselblåsaranmälan om i höstas. Där beskrivs hur över två kapitel ströks ur rapporten sedan den ursprungliga versionen hade makulerats från diariet. Kritiska uppgifter raderades: bland annat att personer med utländsk bakgrund visiterades oftare än andra utan att vara kända av polisen, att zonen snabbt tappade kraft och att patrulleringen mest skedde i bil, vilket enligt forskning har liten effekt.
– Det blev tydligt att syftet inte var att lära, utan att kontrollera bilden, säger Stefan Holgersson.
Vid ett annat tillfälle försökte han rapportera ett allvarligt missförhållande inom myndigheten där ett stort antal felaktiga rekryteringar beskrevs, men istället för att ta tag i problembilden sattes Holgersson upp som anmälare till att en person ljugit i sitt CV, vilket inte är ett brott. Eftersom en brottsanmälan inte omfattas av anonymitetsskyddet blev hans namn offentligt.
– Det spelar ingen roll för mig personligen. Men det sänder en signal till alla andra: Var inte för öppen – då blir du uthängd, säger han.
Polisen: ”Vi vill ge kunskap och förtroende för vårt uppdrag”
Polisens biträdande kommunikationsdirektör Johan Kockum har via mejl svarat på Fokus frågor om myndighetens kommunikationsarbete.
I flera fall har Polismyndighetens officiella kommunikation av insatser (som bombhotet i Uddevalla 2021) visat sig avvika kraftigt från vad som faktiskt skedde. Hur ser ni på risken att er kommunikation används för att skönmåla snarare än spegla verkligheten?
– Vår inriktning är alltid att spegla verkligheten. När vi berättar om pågående händelser är det dock alltid initiala och många gånger osäkra uppgifter som vi har att hantera, vilket ju ligger i sakens natur. Det händer att de uppgifterna sedan visar sig vara felaktiga eller delvis felaktiga, vilket har gjort att vi numera alltid är noga med att påpeka att de är just initiala och att de kan komma att ändras. Det skriver vi även på vår hemsida.
Forskaren Stefan Holgersson pekar på att polisen internutbildar i hur man "äger intervjun" och "sätter narrativet". Kan ni beskriva vad syftet är med denna typ av mediaträning, och hur ni säkerställer att kommunikationen samtidigt förblir saklig och transparent?
– Vi från kommunikationsavdelningen erbjuder kommunikationsutbildningar till de chefer och nyckelfunktioner i myndigheten som så önskar (vilket är vanligt förekommande i många större organisationer och myndigheter). Det handlar framför allt om att skapa förståelse för mediernas arbetssätt, våra roller, vad de önskar då de gör en intervju (exempelvis korta, koncisa svar, att man inte använder ”polisspråk” eller utryck som är svårt för tittarna/lyssnarna att förstå). Vi talar också bland annat om vikten av att vara saklig och att själva påtala misstag/saker som inte har fungerat och vad vi avser göra för att det ska bli rätt framåt och inte upprepas.
Vid masskjutningen i Örebro dröjde polisens uttalanden flera timmar. Under tiden spreds obekräftade uppgifter, rykten och desinformation. Hur ser ni på ert ansvar för att snabbt och korrekt fylla informationsvakuumet?
– Vi försöker alltid att vara snabba och korrekta, trots att det många gånger är svårt att ge säkerställd information i det inledande skedet men vi svarade, via presstalespersoner, från första stund och vi hade en pressträff efter bara ett par timmar.
Efter masskjutningen har det sagts att polisen kommer att granska sin egen insats internt. Vad svarar ni på påståenden om att intern granskning saknar trovärdighet och riskerar att urholka allmänhetens förtroende för myndigheten? Hur säkerställer ni oberoende och trovärdighet i sådana fall? Är ni öppna för att framtida granskningar sker externt?
– Det är regeringen som bestämmer om en granskning ska göras av en oberoende part. Den frågan äger inte vi inom polisen. Däremot anser vi att det är viktigt att vara en lärande organisation och att alltid utvärdera och lära oss, oavsett om en oberoende part gör en granskning eller inte.
Journalister vittnar om att intervjuer ofta styrs om till presstalespersoner utan insyn i de aktuella ärendena, vilket gör det svårt att få meningsfulla svar. Hur ser ni på den kritiken?
– Presstalespersoner tar ofta de initiala frågorna i framför allt operativa ärenden/händelser, då det många gånger, av förklarliga skäl, inte finns så mycket som vi kan berätta. De gör med andra ord ett stort och viktigt jobb genom att ge den inledande informationen trots knapphändiga uppgifter. I ett senare skede kan andra ansvariga kopplas in, men i inledningen måste de få lägga fullt fokus på, och arbeta med, själva händelsen.
Vad anser ni är polisens primära syfte med sin kommunikation: att informera medborgarna objektivt – eller att bygga förtroende för myndigheten?
– Vår kommunikation ska bidra till polisens övergripande mål, att minska brottsligheten och att öka tryggheten i Sverige. Vi är en del av brottsbekämpningen och där bidrar även kommunikationen. Det är viktigt att allmänheten känner förtroende för polisen och vår förmåga att förebygga, förhindra och lösa brott för att de exempelvis ska vilja vittna eller ge oss andra uppgifter.
– Vi vill med andra ord ge kunskap och förståelse för vårt uppdrag och vår del i brottsbekämpningen. Det i sin tur kan göra att medborgarnas förtroende för oss är fortsatt högt, avslutar biträdande kommunikationsdirektör Johan Kockum.
***
I september 2021 berömde polisen sin egen rättrådiga insats under ett bombhot i Uddevalla. ”Efter ett välkoordinerat initialt arbete kunde polisen i Uddevalla vid 15-tiden gripa en man i 30-årsåldern i tingsrättens lokaler misstänkt för bombhotet”, hette det på Polismyndighetens hemsida.
Men allt visade sig vara fejk vilket tidningen Bohuslänningen kunde konstatera strax efteråt. I praktiken gjorde polisen inget alls när hotet kom in. Det avfärdades och domstolen fick evakueras utan hjälp eller närvaro från ordningsmakten. Först senare – när den misstänkte självmant återvände till platsen – dök polisen upp och grep personen.
– Polisens skönmålning följer ett mönster. Just den gången råkade polisen ha oturen att bli påkommen av en modig lokaltidning. Men det är mycket ovanligt att lokalpressen vågar vara så kritisk mot polisen, säger Stefan Holgersson, polisforskare vid Linköpings universitet.
Rädda lokalreportrar
Han menar att lokala journalister ofta undviker att ställa de tuffa frågorna. Inte för att man inte vill, utan av oro för konsekvenserna.
– Det finns en rädsla på lokalredaktionerna att stöta sig med polisen. De är ofta helt beroende av Polismyndigheten som källa, och polisen vet att de kan begränsa tillgången till information, säger Holgersson som menar att detta beroendeförhållande är resultatet av en medveten strategi från polisens sida.
Sedan polisradion krypterades har myndigheten fått full kontroll över informationsflödet – en makt som används för att forma narrativet och skapa en bild av myndighetens arbete. Polisen har, enligt Holgersson, blivit ”den viktigaste dörren till nyhetsläget” i många orter.
– Journalister är beroende av myndigheten – och myndigheten vet det. Informationen hanteras som en insats, ungefär som vilken taktisk åtgärd som helst. Det handlar inte bara om att informera – utan mer och mer om att positionera.
I en forskningsstudie som Holgersson genomförde tillsammans med journalisten Ossian Grahn uppger 95 procent av de tillfrågade journalisterna att de inte upplever Polismyndigheten som transparent. Om polisen riskerar att framstå i dålig dager så uteblir intervjuer, journalisternas frågor ignoreras och kommunikationen går genom filter av presstalespersoner utan djupare insyn i det aktuella ärendet. ”Man blir skedmatad med information som paketerats för att passa polisens bild”, som en journalist uttrycker det i studien.
Reportrar litar inte på polisen
Flera journalister beskriver hur de i efterhand upptäckt att presstalespersoner lämnat oriktiga uppgifter. ”Det har gått så långt att när vi ringer polisen litar vi inte längre på att de säger sanningen”, säger en reporter.
Stefan Holgersson har granskat polisens kommunikationsstrategier i flera år och i en av hans rapporter framgår att polisen genomför intern träning i hur man ”äger en intervju”, hur man ”sätter narrativet” – och hur man duckar kritiska frågor. För detta har Polismyndigheten omkring 200 kommunikatörer anställda.
– Man ska inte okritiskt utgå från att polisens kommunikation är objektiv, utan räkna med att mycket handlar om PR. När något går bra är det polisens förtjänst. När något går dåligt lägger man skulden på andra, säger Holgersson.
Chefers språkbruk avslöjande
Detta kom till uttryck i början av året då rikspolischef Petra Lundh intervjuades i flera medier. Januari månad var osedvanligt våldsam med över 30 bombdåd i landet. Det genomgående temat var att polisen har gjort allt den kan, nu måste övriga samhället göra sitt. ”Skola, socialtjänst, föreningsliv och näringsliv måste ta sitt ansvar för att inte 12-åringar ska rekryteras till gängen”, sa hon i P4 den 3 februari. ”Inte minst privatpersoner måste hjälpa till”.
Efter cirka tre veckor lugnade våldsvågen ned sig. Både skjutningar och sprängningar hade avtagit. Och då var detta plötsligt polisens förtjänst.
”Polisen har lyckats avbryta våldsvågen”, sa Lundh i SVT:s morgonstudio och fortsatte: ”Polisens arbete är otroligt viktigt för att avbryta våldsvågen och vad vi kan se i dag så har det lugnat ner sig”. Denna gång nämndes inte allmänheten. Fast senare samma dag sköts en man till döds i Gävle och under veckan som följde sköts ytterligare två personer ihjäl.
Stefan Holgerssons rapport ”Rikspolischefens sätt att svara på frågor – en fallstudie” handlar visserligen om Lundhs företrädare Anders Thornberg, men i den beskrivs en kommunikationsstrategi som tycks vara standard bland polischefer – att skapa en bild av att problemen ligger utanför polisens kontroll.
Två teman framträder tydligt i rapporten – dels andra samhällsaktörers ansvar, dels polisens resursbrist. När det gäller polisens eget arbete används en gärna en målande och abstrakt retorik: ”Vi blåar hela Stockholm”, ”Vi äger geografin”, ”Vi är överallt” och ”Vi griper fler än vi någonsin har gjort”, men utan att konkret och med fakta beskriva vad som har gjorts.
Desinformation spreds under Örebrodådet
Samma mönster kunde noteras efter masskjutningen i Örebro den 4 februari i år. Under dagen rådde ett förlamande informationsvakuum eftersom Polisen inte släppte någon information om vad som hänt. Uppgifter om ”flera döda i skola i Örebro” cirkulerade snabbt i vissa medier – men bekräftelsen från Polismyndigheten dröjde i över fem timmar. Public service och Dagens Nyheter höll tillbaka i väntan på officiella besked, medan sociala medier och skvallersajter som Flashback fyllde tomrummet.
Den långsamma och kontrollerade kommunikationen öppnade med andra ord dörren för rykten, spekulationer – och desinformation. Polisen kommunicerade i efterhand om sina insatser i svepande ordalag – stora resurser hade satts in, en patrull hade varit snabbt på plats, skolor hade säkrats, polisen hade agerat enligt gällande rutiner.
– Det där var ett exempel på när kommunikationsstrategin i första hand handlar om att förmedla ett narrativ. Man vill ha kontroll över bilden, men förlorar därmed information som är viktig för medborgarna. Resultatet blir förvirring och i förlängningen ett minskat förtroende för myndigheten, säger Holgersson.
Polisen ska utredas – av Polismyndigheten själv
Fortfarande råder oklarhet kring vad som egentligen hände från att polisen först var på plats och att mördaren avslutade sitt eget liv. Bland annat finns olika uppgifter om hur många skott som mördaren avlossades vid tillfället. Dessutom har frågor ställts om varför de poliser som var först på plats inte besvarade elden.
När Petra Lundh intervjuades i Söndagsintervjun i P1 den 21 mars ställde programledaren Martin Wicklin frågan huruvida polisens insats under Örebrodådet kommer att utredas. Svaret var ja. Men inte av en extern granskare, utan av Polismyndigheten själv.
”Det är en intern utredning. Vi kan inte tillsätta externa utredningar, det måste regeringen i så fall göra. Vi kommer ha en strategisk polischef från en annan region”, sa Lundh.
På frågan om det inte finns risk att polisen i sin utredning vill skydda sitt eget renommé löd svaret: ”Jag delar inte bilden att vi lägger stor kraft på att skydda oss själva. Vi utreder för att lära oss och bli bättre.”
Enligt Holgersson blir det sällan oberoende granskningar när polisen utreder sina egna insatser – det handlar snarare om kontrollerad självutvärdering. Den som ska utreda en insats eller ett misslyckande väljs oftast av polisen själv.
– Man utser personer som man räknar med är lojala och kommer ge den bild som polisen önskar.
Visselblåsare tystas och avslöjas
Polisen lägger också mycket arbete på att tysta intern kritik, menar Stefan Holgersson. När han själv deltog i utvärderingen av så kallade säkerhetszoner i Norrköping rensades kritiska synpunkter bort, vilket han gjorde en visselblåsaranmälan om i höstas. Där beskrivs hur över två kapitel ströks ur rapporten sedan den ursprungliga versionen hade makulerats från diariet. Kritiska uppgifter raderades: bland annat att personer med utländsk bakgrund visiterades oftare än andra utan att vara kända av polisen, att zonen snabbt tappade kraft och att patrulleringen mest skedde i bil, vilket enligt forskning har liten effekt.
– Det blev tydligt att syftet inte var att lära, utan att kontrollera bilden, säger Stefan Holgersson.
Vid ett annat tillfälle försökte han rapportera ett allvarligt missförhållande inom myndigheten där ett stort antal felaktiga rekryteringar beskrevs, men istället för att ta tag i problembilden sattes Holgersson upp som anmälare till att en person ljugit i sitt CV, vilket inte är ett brott. Eftersom en brottsanmälan inte omfattas av anonymitetsskyddet blev hans namn offentligt.
– Det spelar ingen roll för mig personligen. Men det sänder en signal till alla andra: Var inte för öppen – då blir du uthängd, säger han.
Polisen: ”Vi vill ge kunskap och förtroende för vårt uppdrag”
Polisens biträdande kommunikationsdirektör Johan Kockum har via mejl svarat på Fokus frågor om myndighetens kommunikationsarbete.
I flera fall har Polismyndighetens officiella kommunikation av insatser (som bombhotet i Uddevalla 2021) visat sig avvika kraftigt från vad som faktiskt skedde. Hur ser ni på risken att er kommunikation används för att skönmåla snarare än spegla verkligheten?
– Vår inriktning är alltid att spegla verkligheten. När vi berättar om pågående händelser är det dock alltid initiala och många gånger osäkra uppgifter som vi har att hantera, vilket ju ligger i sakens natur. Det händer att de uppgifterna sedan visar sig vara felaktiga eller delvis felaktiga, vilket har gjort att vi numera alltid är noga med att påpeka att de är just initiala och att de kan komma att ändras. Det skriver vi även på vår hemsida.
Forskaren Stefan Holgersson pekar på att polisen internutbildar i hur man ”äger intervjun” och ”sätter narrativet”. Kan ni beskriva vad syftet är med denna typ av mediaträning, och hur ni säkerställer att kommunikationen samtidigt förblir saklig och transparent?
– Vi från kommunikationsavdelningen erbjuder kommunikationsutbildningar till de chefer och nyckelfunktioner i myndigheten som så önskar (vilket är vanligt förekommande i många större organisationer och myndigheter). Det handlar framför allt om att skapa förståelse för mediernas arbetssätt, våra roller, vad de önskar då de gör en intervju (exempelvis korta, koncisa svar, att man inte använder ”polisspråk” eller utryck som är svårt för tittarna/lyssnarna att förstå). Vi talar också bland annat om vikten av att vara saklig och att själva påtala misstag/saker som inte har fungerat och vad vi avser göra för att det ska bli rätt framåt och inte upprepas.
Vid masskjutningen i Örebro dröjde polisens uttalanden flera timmar. Under tiden spreds obekräftade uppgifter, rykten och desinformation. Hur ser ni på ert ansvar för att snabbt och korrekt fylla informationsvakuumet?
– Vi försöker alltid att vara snabba och korrekta, trots att det många gånger är svårt att ge säkerställd information i det inledande skedet men vi svarade, via presstalespersoner, från första stund och vi hade en pressträff efter bara ett par timmar.
Efter masskjutningen har det sagts att polisen kommer att granska sin egen insats internt. Vad svarar ni på påståenden om att intern granskning saknar trovärdighet och riskerar att urholka allmänhetens förtroende för myndigheten? Hur säkerställer ni oberoende och trovärdighet i sådana fall? Är ni öppna för att framtida granskningar sker externt?
– Det är regeringen som bestämmer om en granskning ska göras av en oberoende part. Den frågan äger inte vi inom polisen. Däremot anser vi att det är viktigt att vara en lärande organisation och att alltid utvärdera och lära oss, oavsett om en oberoende part gör en granskning eller inte.
Journalister vittnar om att intervjuer ofta styrs om till presstalespersoner utan insyn i de aktuella ärendena, vilket gör det svårt att få meningsfulla svar. Hur ser ni på den kritiken?
– Presstalespersoner tar ofta de initiala frågorna i framför allt operativa ärenden/händelser, då det många gånger, av förklarliga skäl, inte finns så mycket som vi kan berätta. De gör med andra ord ett stort och viktigt jobb genom att ge den inledande informationen trots knapphändiga uppgifter. I ett senare skede kan andra ansvariga kopplas in, men i inledningen måste de få lägga fullt fokus på, och arbeta med, själva händelsen.
Vad anser ni är polisens primära syfte med sin kommunikation: att informera medborgarna objektivt – eller att bygga förtroende för myndigheten?
– Vår kommunikation ska bidra till polisens övergripande mål, att minska brottsligheten och att öka tryggheten i Sverige. Vi är en del av brottsbekämpningen och där bidrar även kommunikationen. Det är viktigt att allmänheten känner förtroende för polisen och vår förmåga att förebygga, förhindra och lösa brott för att de exempelvis ska vilja vittna eller ge oss andra uppgifter.
– Vi vill med andra ord ge kunskap och förståelse för vårt uppdrag och vår del i brottsbekämpningen. Det i sin tur kan göra att medborgarnas förtroende för oss är fortsatt högt, avslutar biträdande kommunikationsdirektör Johan Kockum.
***
