Maffiajägaren vi borde lära oss av
I dag är Sverige Europas gangster-Mecka. För trettio år sedan var det Italien. Det finns lärdomar att hämta därifrån.
Bild: Johan Nilsson / TT
Den 23 maj 1992 dödades den 53-årige åklagaren Giovanni Falcone tillsammans med sin hustru och tre poliser, av en 600 kilo tung bomb som den sicilianska maffian, Cosa Nostra, hade placerat vid motorvägen från Palermos flygplats där sällskapet färdades. Två månader senare mördades även hans kollega Paolo Borsellino i ett liknande attentat.
Dåden var hämnden för att åklagarna 1987 hade fått 338 maffiamedlemmar dömda till långa fängelsestraff, men också kulmen på årtionden av attacker mot det italienska rättsväsendet med mord på politiker, jurister och poliser. För att återta kontrollen över Palermo tvingades regeringen till slut att sätta in 7 000 soldater.
Falcone var Italiens mest kända maffiajägare och under 80-talet utkom till och med en serietidning med honom som hjälte. Hans dramatiska död gjorde honom också berömd utanför landet. Uppvuxen i Palermo spenderade han sin barndom i maffians närhet och som jurist ägnade han större delen av sitt yrkesliv åt att bekämpa den organiserade brottsligheten. När Falcone började arbeta med maffiabekämpning på 70-talet var Cosa Nostra sannolikt världens mäktigaste brottssyndikat. Maffian dominerade världshandeln av heroin och utövade på Sicilien, liksom i andra delar av Italien, betydande inflytande över politik, rättsväsende och näringsliv. Ett imperium byggt på våld, skräck och profit, som bara åren 1981–83 mördade över 1 000 personer på Sicilien.
Ännu påminner inte situationen i dagens Sverige om den sicilianska på Falcones tid. Samtidigt är vi i dag det land i Europa där pojkar och unga män löper störst risk att skjutas ihjäl (Brå, 2021) och i media möts vi ständigt av rapporter om den organiserade brottslighetens härjningar – nu senast under påsken där stenkastare, med nära band till kriminella gäng enligt rikspolischefen, aktivt gick in för att döda poliser.
Flera svenska syndikat beskrivs också utförligt i tre nya reportageböcker: Familjen (Johanna Bäckström Lerneby), Gangsterparadiset (Lasse Wierup) och Tills alla dör (Diamant Salihu) Sammantaget ger dessa källor en mörk bild av svenska förortsområden där människor lever i rädsla för gäng som med hot om våld utövar kontroll över gator, bostadshus och näringsliv, varför det ändå finns skäl att fråga sig vad vi kan lära av maffians främste fiende.
I biografin Cosa Nostra: mannen som utmanade maffian (Giovanni Falcone, Marcelle Padovani, översättning: Leif Janzon, Modernista, 2018) beskriver Falcone sitt arbete mot maffian. Ursprunget till den organiserade brottsligheten på Sicilien finner han i den unga italienska staten som då bara var drygt 130 år. En svag och decentraliserad stat som ännu bestod av provinser och socknar, oförmögen att upprätthålla våldsmonopolet på ön. Sicilianarna framställs som en etnisk grupp skild från folket på fastlandet, vars bild av statsmakten i Rom är den av en främmande ockupant. En perfekt grogrund för en maffia – en parallell samhällsordning som i ett territorium erbjuder beskydd, arbete och rättskipning för dem som betalar, och straffar dem som vägrar.
Sverige är däremot sedan länge en väl fungerande enhetsstat utan stora regionala skillnader. Här har i stället en rad nya skiljelinjer, utöver klass, uppstått i spåren av invandringen: svenskar och invandrare, vita och icke-vita, kristna och muslimer, sekulära och traditionella, insiders och outsiders, stat och klan. Skiljelinjer som alla bidrar till ett samhälle där många, likt sicilianarna, inte känner tillit till staten och dess institutioner.
Maffians uppkomst dateras i boken till 1800-talet och familjerna som utgjorde rörelsen på 1980-talet var ofta mycket gamla. Svenska förortsnätverk beskrivs tvärtom av polisen som flyktiga och oorganiserade. För att bli mer bestående krävs kontakter högre upp i samhället som politiker, jurister och revisorer, skriver Diamant Salihu i Tills alla dör (Mondial, 2021), med tydlig oro för att några av dem som överlever gängkrigen i Stockholmsförorten Rinkeby en dag ska lyckas ”skapa något större”. Någonting i stil med vad mc-gängen har åstadkommit, kanske, fast med starkare förankring i de egna lokalsamhällena.
Falcones föräldrar var katoliker och konservativa, men själv identifierade han sig som kommunist. Trots det delade han inte den i Sverige förhärskande idén om att organiserad brottslighet i grunden enbart kan bekämpas med förebyggande socioekonomiska insatser. En föreställning han menade lätt blev ett alibi för dem som gett upp kampen eller hade band till maffian. Falcones motto var i stället ”bekämpning först” med juridiska och polisiära medel, för om rättsstaten backar blir de kriminella bara mer självsäkra.
Under 80-talet antog Italien lagar som gjorde det möjligt dels för medlemmar att vittna mot maffian mot löfte om beskydd och strafflättnader, dels att döma människor till fängelse enbart för att de tillhörde rörelsen. Lagar som Falcone beskriver som viktiga i den framgångsrika rättegången 1987. Det är många förhärdade mafiosis, med mängder av liv på sina samveten och fruktansvärda hot riktade mot sina familjer, som man genom åren fått att samarbeta med det italienska rättsväsendet. Med tanke på det kan det tyckas märkligt att svenska kriminologer anser det omöjligt att få våra, ofta mycket unga, nätverkskriminella att bli kronvittnen, eftersom det strider mot deras subkultur och är farligt (Jerzy Sarnecki i Dagens Nyheter, 28/1 2022).
Att samröre med maffian gjordes olagligt var avgörande för att juridiskt kunna angripa metoder som skrämsel och krav på tystnad som är vanliga vid utkrävandet av beskyddaravgift från näringsidkare. Ett förfarande som enligt Lasse Wierups bok Gangsterparadiset (Forum, 2020) numera är utbrett även i Sverige, där gäng med bara sitt rykte pressar företagare på pengar i Malmö såväl som i Kalmar.
Falcone anses allmänt ha varit en pionjär i arbetet med att samordna olika instanser i kampen mot den organiserade brottsligheten, som banker och andra länders rättsväsenden, och i biografin skissar han på en framtida myndighet med ett samordnande ansvar. Dels för att kunna arbeta mer effektivt på flera fronter, dels för att fördela ansvaret för brottsbekämpningen och göra det svårare för maffian att angripa enskilda myndighetsutövare.
Utmaningar som tycks finnas även hos oss. I boken Familjen (Mondial, 2020) beskriver Johanna Bäckström Lerneby hur polis, skola, socialtjänst och bostadsbolag i Angered norr om Göteborg var och en för sig försöker bekämpa en brottsaktiv storfamilj i området, men ständigt fastnar i ett slags organisatoriska mellanrum, utan någon som kan få de olika instanserna att arbeta tillsammans. Att gängkriminella ofta hotar myndighetspersoner är likaså väl belagt i åtskilliga källor.
I dag är den sicilianska maffian världsberömd och arketypen för all organiserad brottslighet. Mycket av Falcones arbete gick dock inledningsvis ut på att få omvärlden att acceptera att rörelsen faktiskt existerade. Särskilt på Sicilien hette det att maffian var ett påhitt av mäktiga norditalienska mediebolag. Även om nästan alla svenska riksdagspartier nu tampas om att vara tuffast mot förortsgängen, är det lätt att glömma hur svårt det länge var att benämna dem av rädsla för anklagelser om alarmism och rasism. För polisen har till exempel klanbrottslighet som den i Angered varit känd sedan 90-talet, men för allmänheten först nu.
Mellan åren 2014–19 skedde bara ett maffiamord i Palermo, samtidigt som svenska städer plågas av de högsta nivåerna av skjutvapenvåld i hela Europa och betydande problem med organiserad brottslighet. Ett förhållande mellan länderna som tett sig helt osannolikt på Falcones tid. Och detta trots att Sverige i jämförelse med Italien har små klasskillnader, utvecklad välfärd, god förmåga att absorbera invandrare, starka antidiskrimineringslagar och en befolkning med positiv attityd till minoriteter..
Cosa Nostra finns fortfarande kvar på Sicilien, men enligt den italienske experten Salvatore Lupo (i The Guardian den 22 september 2019) är den svagare än någonsin: ”det juridiska trycket från staten har gett resultat utan motstycke i mapen mot organisationen”. Precis som Falcone förutspådde. Kort sagt finns det således tre uppenbara slutsatser att dra av hans arbete för svenskt vidkommande:
För det första att juridiska och polisiära metoder kan vara framgångsrika i sig själva i kampen mot organiserad brottslighet. För det andra vikten av att i arbetet mot den samordna många olika samhällsinstanser. För det tredje att en organisation som förmår att detonera 600 kilo sprängmedel på en högtrafikerad motorväg aldrig bara är en social konstruktion i huvudet på människor med makt och fördomar, lika lite som de grupper vilka på löpande band avrättar barn och unga män i svenska förorter är det. Insisterar vi på motsatsen kan vi innan vi vet av det befinna oss i en situation som påminner om den på Sicilien för trettio år sedan, med ett rättsväsende under väpnad attack.
***
