Många frågor kvar kring svenska biståndet till Gaza

1997 fick docent Sune Persson, på den tiden en av Sveriges ledande experter på Mellanöstern, i uppdrag av biståndsorganet Sida att utreda hur den palestinska myndigheten fungerade. Den var mottagare av det svenska biståndet och det var Yassir Arafat som var president. Persson var skoningslös i sin kritik. ”Nedskärning bör ske i det svenska biståndet till Västbanken och Gaza”, skrev han. ”Inga pengar bör ges till den korrumperade Palestinska myndigheten.”

Han skrev att det svenska biståndet främjade tillkomsten av en ny polisstat och att Arafats byggande av luxuösa villor och införskaffande av en mångfald tjänstebilar bara syftade till att stötta en ny politisk elit uppbackad av säkerhetstjänsten. Sune Persson gjorde alltså samma iakttagelser som många andra hade gjort.

Sida hemligstämplade genast rapporten och fortsatte att betala ut biståndet. 200 miljoner kronor om året, enligt Expressen. Tidningen skrev om den hemligstämplade rapporten, som blev offentlig 2004, och intervjuade Sune Persson som i dag inte längre lever.

Persson sa: ”Att min rapport hemligstämplades gjorde mig kraftfullt besviken men inte särskilt förvånad. Jag visste ju att det jag skrev var politiskt inkorrekt.”

Expressen frågade Jan Bjerninger, dåvarande chef för Sidas Asienavdelning, varför Perssons rapport hade hemligstämplats. ”Jag vet inte, jag har inget svar”, sa denne.

Den mest rimliga förklaringen till hemligstämplandet är att Sverige var månt om att bevara och utveckla de goda relationerna till den palestinska ledningen under Yassir Arafat. Detta trots att Göran Persson var statsminister 1997 och hade en betydligt mer Israelvänlig hållning än tidigare socialdemokratiska regeringschefer. Det är känt att Göran Perssons syn på Israel vållade en djup splittring inom det socialdemokratiska partiet där många sedan lång tid var aktiva i Svensk-Palestinska vänskapsförbundet. Det bestod av riksdagsledamöter som var kritiska till den israeliska ockupationspolitiken. Flera av dem hade viktiga positioner i riksdagens utskott.

Svensk-Palestinska vänskapsförbundet var en klubb i riksdagen i nära samarbete med den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen som sedan dess har bytt namn till Tro & Solidaritet. Syftet med det namnbytet var att attrahera muslimer i Sverige, enligt den socialdemokratiske riksdagsledamoten Evert Svensson som under lång tid var drivande inom såväl Broderskapsrörelsen som Svensk-Palestinska vänskapsförbundet. Svensson medgav att namnbytet inte hade haft önskad effekt.

Evert Svensson hade också en mycket nära kontakt med Olof Palme som redan 1974 etablerade en personlig relation till Yassir Arafat.

Det finns alltså sedan mycket lång tid en koppling mellan svenska kristna rörelser och Palestinavänliga socialdemokrater. Som exempel kan nämnas hur tidigare ärkebiskopen Anders Wejryd besökte Gaza 2014 och samtalade med Hamasledaren Ismael Haniye. Det skedde mot bakgrund av det krig som utspelade sig det året. Kriget utlöstes av att Hamas och Islamiska Jihad hade avfyrat raketer mot Israel. Wejryd uttalade sin sympati för det palestinska motståndet mot det han kallade israelisk ockupation.

Wejryds företrädare KG Hammar hade några år tidigare vägrat framträda som talare på Förintelsedagen, med hänvisning till att krig pågick i Gaza även då. Hans vägran sågs som ovilja att hedra Förintelsens offer, och ett indirekt ifrågasättande av Israels rätt att försvara sig mot raketattacker.

För att förstå den svenska officiella hållningen till den israelisk-palestinska konflikten är det viktigt att känna till det starka engagemanget för palestinierna hos framträdande politiker. Det engagemanget gav sig till känna 2014 när svenska regeringen beslutade att erkänna staten Palestina. Det var utrikesminister Margot Wallström som var ansvarig för det beslutet.

I ett försök att begripliggöra erkännandet skrev Wallström en debattartikel i Dagens Nyheter där hon resonerade kring de fastlagda kriterierna för att ge diplomatiskt erkännande till en stat. Kriterierna handlar om att staten ifråga skall ha ett avgränsat territorium, en fast befolkning och en regering som kontrollerar territoriet. Wallström påpekar att den svenska regeringen i fallet Palestina anser att dessa kriterier är uppfyllda, och fortsätter:

”Det finns ett territorium, om än med icke fastställda gränser. Samma situation gäller även för Israel. Det finns också en befolkning. Och det finns en regering med möjlighet att uppvisa inre och yttre kontroll.”

Lite senare i texten skrev hon något urskuldande: ”Den Palestinska myndigheten har förvisso inte full kontroll över Palestina, vare sig på Västbanken eller i Gaza.”

Det var en underdrift som hette duga, men svenska regeringen har trots det inte velat återkalla erkännandet, som många anser var ett felaktigt diplomatiskt beslut.

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas gladdes åt det svenska erkännandet. Så till den grad att dåvarande socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist året därpå, 2015, fick ta emot medaljen Order of Merit direkt ur Abbas hand då denne besökte Sverige. Hultqvist fick medaljen för sina exceptionella insatser och hängivenhet för den palestinska saken. Han förklarade sig mycket hedrad av utmärkelsen och klandrade Israel för de misslyckade fredsförhandlingarna under senare decennier.

Inte bara Mahmoud Abbas gladde sig åt Wallströms beslut. I samband med att president Donald Trump 2017 meddelade att USA skulle flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem bröt demonstrationer ut på flera platser i Sverige. I exempelvis Stockholm skanderade demonstranterna ”häng judarna” och ”länge leve Margot Wallström”. Prisandet av henne kom sig av det svenska diplomatiska erkännandet, men inte bara det. Wallström hade tidigare fördömt den israeliska polisens ingripande mot palestinier som knivhugger judiska israeler på öppen gata. Att skjuta ihjäl en knivbeväpnad mördare i en offentlig miljö där mördaren mycket väl skulle kunna mörda fler människor, vilket israeliska poliser vid några tillfällen lyckats göra, fördömdes av Wallström som en utomrättslig avrättning. Det fick Simon Wiesenthalcentret, som jagar nazistiska krigsförbrytare, att sätta upp Margot Wallströms uttalande på listan över det årets värsta antisemitiska händelser. Wallström gjorde sig oanträffbar och hennes pressekreterare avfärdade listan som oseriös.

Under loppet av decennier har det svenska biståndet ökat till den palestinska myndigheten och till FN-organisationen UNRWA, som bistår statslösa palestinier med humanitär hjälp. Det är först med den nuvarande regeringen som en viss åtstramning har aviserats. Problemet med att utvärdera och utföra revision av biståndet är konstant. Under många år har Sida förvägrats utföra revision och utvärdering på plats i Gaza, det har även bedömts som alltför riskfyllt. I stället samarbetar svenska Riksrevisionen med en palestinsk motsvarighet.

Det lämnar utrymme för många frågetecken. 1994, strax efter tillkomsten av PA, den palestinska myndigheten, deklarerade Yassir Arafat att han aldrig skulle acceptera några villkor för biståndet. ”Jag vägrar fullständigt att gå med på att någon ska kontrollera den palestinska självständigheten, utom palestinierna själva. Vi gjorde oss inte av med militärockupation för att underkasta oss ekonomisk ockupation”, fastslog han enligt tidningen Washington Post.

Biståndet från EU var från 1993 behäftat med krav på utvärdering och revision. Risken att pengar skulle gå till terroristverksamhet bedömdes vara stor. ”Alla vet sedan länge att pengar har hamnat i fel händer”, sa en EU-diplomat till den nederländska tidningen NRC Handelsblad.

EU hävdade att den internationella valutafonden IMF kontrollerade biståndsflödet till PA, men det motsades av IMF själv som skrev 2002 att ”fonden har inte övervakat hur pengar används i [den palestinska] budgeten och kan inte heller slå fast huruvida pengar har använts för det uppgivna ändamålet.”

Revision av biståndsmedel är den svåraste typ av revision man kan föreställa sig. Som i fallet Gaza tvingas ofta biståndsgivaren att förlita sig på den part som mest sannolikt skulle kunna göra sig skyldig till förskingring. Man tvingas sätta bocken till trädgårdsmästare, som uttrycket lyder. Det här blir extra svårt i en situation där en stark opinion kräver pengaöverföringar till en nödlidande befolkning, och där indraget bistånd betraktas som ett moraliskt svek.

Det väckte därför starka reaktioner då den ungerske EU-kommisionären Olivér Várhelyi den 9 oktober beordrade ett stopp på EU:s biståndsutbetalningar till de palestinska områdena, med anledning av Hamas attack mot Israel. EU är den största biståndsgivaren till Gaza och Västbanken med 1,18 miljarder euro mellan 2021 och 2024. En stor del av pengarna går till statsanställdas löner och pensioner, och det säger sig självt att det är väldigt svårt för EU att veta var de pengarna hamnar i slutänden. Inget hindrar en statsanställd eller pensionär att skänka pengarna vidare. Anklagelserna om att stora summor biståndspengar flyter in i den palestinska Martyrfonden hörs ständigt. Martyrfonden belönar palestinier som har begått brott i den palestinska nationalismens namn, exempelvis mord på israeler.

Várhelyi blev omedelbart tagen i örat av EU:s utrikesdiplomat Josep Borell som tillsatte en snabbutredning av redovisningsfunktionen i den palestinska myndigheten. Utredningen konstaterade att det inte fanns någon koppling mellan EU:s bistånd och Hamas. EU lät meddela att man nu skulle tredubbla det humanitära biståndet till Gaza, från 25 miljoner Euro till 75 miljoner.

Svenska UD beslöt den 11 oktober att frysa biståndet till Palestina, utom det humanitära. Det motiverades på följande sätt:

”Regeringen uppdrar åt Sida att genomföra en granskning av biståndet till Palestina för att säkerställa att inga svenska medel går till aktörer som inte förbehållslöst fördömer Hamas, som utövar våld, hotar eller uppmuntrar våld mot staten Israel eller dess befolkning, eller driver en antisemitisk agenda, inte heller till människor associerade med sådana aktörer.”

Man kan naturligtvis fråga sig varför en sådan granskning inte har gjorts tidigare. Har UD anat att biståndsmedel har gått till Hamas, eller Hamasvänliga aktörer, utan att agera?

Den 1 december presenterade Sida sin genomgång som visade att inga biståndspengar har hamnat fel. Hur ett sådant kategoriskt besked kunde lämnas efter endast 20 dagar väcker frågor. Hur gick granskningen till? Hur opartisk var den? Regeringen lät genom biståndsminister Johan Forsell meddela att den ska analysera och utvärdera Sidas översyn innan nästa beslut i frågan fattas.

Som var och en förstår blir det väldigt svårt för den enskilde svenska skattebetalaren att veta hur pengarna används. Sverige styr sin egen biståndspolitik, men vi är också med och finansierar EU:s bistånd, samt Världsbankens och IMF:s. Dessa biståndsgivare har ofta olika policy vilket blir tydligt i frågan om biståndet till de palestinska områdena.

Tidigare i år intervjuade Fokus biståndsminister Johan Forsell.

– Jag är inte intresserad av att fortsätta med misslyckad socialdemokratisk biståndspolitik, vi vill tänka nytt och förbättra, sa Forsell då.

– Det handlar också om transparens, att skattebetalarna ska vet hur deras pengar används. Svenska skattebetalare ska veta vad deras pengar går till. Det är ett kärnvärde.

Den ambitionen känns nu mer angelägen än någonsin, med tanke på risken för terrorfinansiering via skattsedeln.

Bengt G Nilsson är författare till boken "Israel och hennes fiender".

***

Läs mer: "Hellre ett skyddsrum i Tel Aviv än en gata i Malmö"

Läs mer: Haaretz – älskad, hatad och respekterad av alla