”Många nämndemän har en politisk agenda”

När brottmål eller familjetvister tas upp i tingsrätten, möter den åtalade normalt sett fyra domare. En av dessa har juridisk utbildning. De tre andra sitter där för att ett politiskt parti nominerat dem; och det kan märkas.

Fokus pratar med en tingsrättsdomare – den juridiskt utbildade sorten – i Stockholmsområdet:

– Vi får ju inte veta nämndemännens politiska tillhörighet. Men i många fall förstår man på hur nämndemännen resonerar vad de har för partitillhörighet.

Sverige har haft nämndemän – domare utan formell utbildning – sedan medeltiden. Långt innan det fanns några politiska partier, med andra ord. Men numera är det partierna i kommunfullmäktige som nominerar nämndemän, och med få undantag innebär det att partimedlemmar nomineras. Kommunfullmäktige röstar sedan om nämndemännen, som genomgår en grundläggande bakgrundskontroll och snabbutbildning. Sedan sitter de där i (minst) fyra år.

Idén har likheter med tanken bakom det amerikanska jurysystemet: man ska dömas av sina likar. Professionella jurister ska inte sitta i ensamt majestät och döma på slentrian, utan ”folket” ska ha sitt att säga till om. Eller åtminstone lite insyn.

Men hur fungerar det i praktiken?

Under avdelningen juridiska pinsamheter hittar vi skandaldomen i Solna 2018, där två centerpartistiska nämndemän friade en misshandelsåtalad man för att vederbörande var från ”god familj” medan kvinnan hade valt att ringa polisen, och inte till mannens familj. 

Fler exempel: Ett par år tidigare skickade en nämndeman i Göteborg ett beundrarmejl till en utredare, med följden att en stor rättegång om grovt mutbrott fick tas om. 2019 somnade en nämndeman i Nacka under pågående rättegång om mordförsök och misshandel. När rättegången gjordes om fick en av de dömda sitt straff halverat. Och i rättegången mot asylaktivisten Elin Ersson, som genom att vägra sätta sig ner i ett flygplan förhindrade utvisningen av en kriminell man till Afghanistan, deltog en nämndeman som redan före rättegången hade kallat henne ”brottsling” på Facebook.

2016 twittrade en nämndeman i en omfattande mordrättegång i Göteborg ironiskt om den åtalade: ”Flera olika identiteter, jamen tjena.” Hovrättspresidenten Ralf G Larsson, som skickade tillbaka fallet till tingsrätten, var inte road:

– Det håller inte. Kan de inte bara vara tysta? Det verkar som att man rensar längst ner i byrålådan för att hitta nämndemän, sa han till Aftonbladet.

Alla Fokus har talat med är tydliga: De flesta nämndemän tar sitt uppdrag på allvar, agerar professionellt och följer domstolens regler. Men de säger också alla att det finns undantag.

– Det finns dåliga nämndemän en masse. Därmed inte sagt att samtliga juristdomare skulle vara perfekta, men andelen olämpliga nämndemän kan på skäliga grunder antas vara mycket större, säger Krister Thelin, jurist och tidigare domare. (Han har även skrivit om nämndemannasystemets historia i Festskrift till Håkan Hydén, 2019.)

Thelin ger exempel från rättegångar där han själv varit domare. Nämndemän som sagt saker i stil med att ”Vi kan ju inte styrka att han gjort det just den här gången, men han har säkert gjort det någon gång, så jag vill fälla honom”. Eller, i en rättegång där den åtalade hade invandrarbakgrund: ”Det vet man väl hur dom är.”

Oron för att den sortens fördomar skulle få genomslag ökade när SD började erövra kommunfullmäktigeplatser och sverigedemokrater alltså började nomineras till nämndemän. Även om det är kommunfullmäktige som utser tingsrättens nämndemän måste man bli nominerad av ett parti för att vara valbar. Tekniskt sett måste man inte vara partimedlem, men i den absoluta majoriteten av fallen nominerar partierna sina egna medlemmar – och det hör till undantagen att kommunfullmäktige invänder mot förslagen.

Håkan Welin är kansliansvarig på Nämndemännens riksförbund och har själv varit nämndeman i över ett decennium. Han berättar att nästan alla partier kräver att den som vill bli nämndeman går med i partiet; enbart Miljöpartiet har fattat beslut om att nominera ickemedlemmar. I praktiken är nämndemän utan partibok en sällsynthet – vilket rimmar illa med att ett av de främsta argumenten för nämndemannasystemet är allmänhetens insyn, när mindre än tre procent av Sveriges befolkning är medlemmar i ett parti.

Och så är det förstås ett problem om politiska åsikter skiner igenom i domarna.

Nämndemännen ska förstås följa lagen. Den är ofta tydlig med vad som räknas som ett brott och hur påföljden ska se ut. Men domarna måste fortfarande bedöma trovärdigheten i vittnesmål och överväga om en åtalads skuld är ställd bortom rimligt tvivel. Dessa överläggningar sker bakom stängda dörrar. Allmänheten får inte veta vilka argument som presenteras där, om de inte anges i själva domen.

Den anonyma domare Fokus har pratat med, berättar att det är just under överläggningarna som politiska åsikter tenderar att komma fram.

– Det kan vara saker som sägs som man häpnar över, men som inte tar sig vidare i processen och uttrycks i domen eller framkommer i en skiljaktig mening. Och det som sägs under en enskild överläggning är hemligt, så det är väldigt svårt för en domare att gå till sin domstolschef och lyfta problemet. 

Thelin menar att partiernas nomineringsmakt är roten till problemet.

– Genom att nämndemännen nomineras av ett parti ges de i någon mån en politisk beteckning. De är inte bärare av ett politiskt mandat, men däremot upplever de säkert ofta själva att de är det, säger han.

– Och för en sverigedemokrat ligger det nog nära att vara stenhård i migrationsärenden – på samma sätt som det ligger nära för en vänsterpartist att vara överseende i brottmål.

Med dessa risker är frågan varför vi över huvud taget har nämndemän. Två argument väger tungt: De ska representera det allmänna rättsmedvetandet i domstolen, och de ska skapa demokratisk insyn i rättsväsendet.

Det allmänna rättsmedvetandet skiljer sig ofta från lagen. När det gäller brottsbalken tenderar allmänhetens syn på brott och straff att vara strängare än lagboken, något som framkom i årets valrörelse – men också i otaliga studier. Samtidigt har vi inte nämndemän i domstolarna för att skärpa straffen. Det är riksdagens uppgift, om den så vill.

Och den demokratiska insynen? Det som sker i överläggningarna är ju inte menat att nå utanför rättssalen, vilket innebär att insynen begränsas till nämndemännen själva. Visserligen finns omkring 10 000 sådana i Sverige, men de kommer i huvudsak från den lilla skärva av befolkningen som är medlem i ett politiskt parti. Därtill är de äldre än befolkningen i allmänhet. Det är svårt att påstå att den breda allmänheten har någon insyn i domstolsväsendet.

– Det är en perverterad syn på demokratin att nämndemän ger större demokratisk legitimitet. Konstitutionell demokrati bygger ju på maktdelning. Den dömande makten blir inte mer demokratiskt legitim för att det sitter lekmän i den, säger Thelin.

– De behöver inte vara tre för att uppnå insyn och demokratisk funktion, tillägger Fokus anonyma källa. Vederbörande menar att en nämndeman skulle räcka.

Balansen mellan nämndemän och juristdomare har inte alltid sett ut som i dag. Fram till 1971 hade Sverige två domstolssystem: rådhusrätter i städerna och häradsrätter på landet. I städerna var nämndemän ett relativt nytt påfund. På landet, där de hade långa anor, var de ursprungligen tolv per mål, och hade kollektiv rösträtt. Med andra ord: alla tolv behövde vara överens för att kunna köra över häradshövdingen. 

Utvecklingen har i modern tid gått mot allt färre nämndemän, men med allt tyngre individuell röst. I dag har nämndemännen och juristdomaren en röst var, och blir det lika vinner i brottmål de som har den mildaste linjen. Det innebär att två eller tre av nämndemännen tillsammans kan köra över juristdomaren – en så kallad nämndemannadom.

Det är dock relativt ovanligt. Welin hänvisar till en studie från 2012, då den juridiska nyhetstjänsten Karnov Nyheter granskade närmare 6 400 överklagade tingsrättsdomar och konstaterade att omkring en procent av fallen var nämndemannadomar. När dessa kom upp i hovrätten gick hovrätten på juristdomarens linje i sex fall av tio.

Ingen Fokus har talat med vill avskaffa nämndemannasystemet. Vanliga förslag är däremot att avskaffa nämndemän i överrätten (hovrätt och kammarrätt) och skifta balansen mellan juristdomare och nämndemän. Men den allra mest återkommande kritiken gäller de politiska nomineringarna.

– Ett sådant system kan göra att allmänheten får misstankar om att nämndemän och därmed också domstolarna tar politisk hänsyn. Och det finns anledning för sådana misstankar. Jag kan se att många av de nämndemän som jag stött på har en egen politisk agenda som de försöker driva igenom. Det är ett hot mot rättsväsendets förtroende, säger den anonyma domaren.

En grundläggande princip är att domare inte får vara jäviga. Termen för tankarna till släktband och finansiella intressen, men det finns också en annan sorts jäv: när vissa omständigheter kan få exempelvis en domare att framstå som jävig, oavsett om vederbörande faktiskt är det. Det kallas delikatessjäv. Det som räknas är hur saken uppfattas, hur förtroendet påverkas. 

I teorin skulle en nämndemans partitillhörighet kunna vara en sådan omständighet som undergräver förtroendet. Advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg sa det rakt ut efter valet 2014, apropå sverigedemokratiska nämndemän i migrationsdomstolar: ”Det riskerar faktiskt att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.”

I praktiken räknas inte partitillhörigheten som delikatessjäv, av det enkla skälet att lagen som säger att nämndemännen ska nomineras av politiska partier rent tekniskt går före jävsbestämmelserna.

– Men det kan mycket riktigt ge intrycket att det finns politiska motiv bakom en nämndemans agerande i domstolen, säger Thelin.

Kritiken innebär dock inte att nämndemannasystemet är hotat, ens i sin nuvarande utformning. Genom åren har flera förslag lagts fram om att frikoppla utnämnandet av nämndemän från partipolitiken. Den senaste statliga utredningen presenterades 2013, men det blev inget av det. Motioner om förändring röstas ner.

– Alla riksdagspartier är nöjda med nuvarande ordning. Skälet till detta är att man ser det som ett utmärkt system med billiga belöningar till dem som inte får andra uppdrag i kommunen – man kan hålla dem på gott humör. Där har du ett intresse som förenar alla partierna, säger Thelin.

Läs även: Ska vi hellre fälla än fria?

Läs även: Byråkrater – de nya aktivisterna