Maria Malmer Stenergard: ”Vi behöver paradigmskiftet”

Som migrationspolitisk talesperson för Moderaterna var Maria Malmer Stenergard en tuff kritiker av den socialdemokratiskt ledda invandringspolitiken. I dag är hon själv migrationsminister i en regering som proklamerat de kanske största förändringarna på området någonsin, med kraftig reducering av invandringen som ledstjärna.

– Ett paradigmskifte, säger hon om den nya migrationspolitik som nu ska rullas ut.

Men vad är det hon vill åstadkomma konkret? Och hur? Fokus träffar henne i regeringskvarteren på Norrmalm.

Den förra regeringen talade ofta om att den stramat åt. Beramad är presskonferensen med statsminister Stefan Löfven tillsammans med ett gråtande språkrör, Åsa Romson (MP), när det under migrationsrisen 2015 kungjordes att kursen lagts om. Men sedan dess har Sverige beviljat ytterligare 700 000 uppehållstillstånd. Antalet nya uppehållstillstånd har rentav accelererat sista tiden. Invandringen från Ukraina är bara en delförklaring. Av de drygt 130 000 uppehållstillstånden i år är det endast 44 687 som beviljats enligt massflyktingsdirektivet. Åtstramningen blev helt enkelt inte särskilt … stram.

– Detta är anledningen till att vi behöver paradigmskiftet. Precis som du säger så har flödet fortsatt även om sammansättningen på invandringen har skiftat.

En av de första förändringarna hon vill genomföra enligt Tidöavtalet är att skärpa kraven vid anhöriginvandring till alternativt skyddsbehövande. Tillräckligt hög inkomst och tillräckligt stor bostad måste kunna erbjudas från dag ett, i stället för efter tre månader efter beviljat uppehållstillstånd. Hon menar att det krävs för att komma tillrätta med "det brutala utanförskapet". 

Under många år var den asylrelaterade invandringen den som stod i fokus. Numera är det arbetskraftsinvandrare och deras anhöriga som utgör den största delen.

– Vi ska lägga oss på EU:s miniminivå när det gäller asyl. Men även arbetskraftsinvandringen måste skärpas. Jag kan inte förstå varför människor från andra sidan jorden ska komma och arbeta som diskare, tidningsbärare och snabbmatslagning, när hundratusentals går arbetslösa, säger Malmer Stenergard.

Hon menar att det måste gå att bättre matcha arbetskraftsbehovet med dem som redan bor här.

– Individer mår mycket bättre om de lär sig språket och blir självförsörjande. Även samhället mår bättre av det.

Sverige har en av världens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring. Minimilönen har varit 13 000 kronor i månaden för en arbetsgivare att erbjuda arbetskraftsinvandraren. Arbetstagaren har även rätt att medta nära anhöriga (make/maka, sambo, barn). Fram till förra året fanns inga försörjningskrav på de anhöriga. De hade möjlighet att från dag ett ta del av socialförsäkringarna.

Fusk med arbetsgivarintyg och människohandel har förekommit där oseriösa arbetsgivare har lockat sina landsmän till Sverige med löften om jobb.

– Det är ett helt vedervärdigt utnyttjande och det har utökat skuggsamhället. Redan utsatta människor försätts i livslång skuld. Ett högre lönekrav kan delvis lösa problemet.

Malmer Stenergard vill höja inkomstgränsen markant för att endast locka till de yrken Sverige är i stort behov av. Enligt henne närmare medianlönen på runt 33 000 kronor i månaden. Den högkvalificerade arbetskraftsinvandringen, menar hon, är nödvändig för att Sverige ska hänga  med i den globala konkurrensen. 

– Jag träffade Volvo förra veckan som är beroende av spetskompetens, som inte finns att tillgå här i landet, för att utvecklas. Det är den typen av arbetskraftsinvandring vi behöver.

Även det så kallade skuggsamhället ligger på Malmer Stenergards bord. Ett växande problem. Fokus besökte tidigare i år det särskilt utsatta området Tjärna Ängar, en stadsdel i Borlänge. Folkbokföringen anger en befolkning på drygt tretusen personer i stadsdelen. Men polisen har uppgifter om att där bor det tredubbla. Beräkningar på avloppshantering och vattenförbrukning ger stöd för de uppgifterna.

Skatteverket uppskattade våren 2020 att det nationellt finns uppemot 200 000 felaktiga adresser i folkbokföringen. Och bara under 2021 hade över 10 000 personer som skulle utvisas gått under jorden. Antalet personer som vistas illegalt i Sverige finns av naturliga skäl ingen siffra på, men för att ge en fingervisning så har Polismyndigheten sedan 2012 haft i uppdrag att verkställa över 100 000 utvisningar.

Vid 2019 hade endast omkring 35 000 av dem verkställts. Migrationsverkets prognos från juli 2019 visade därtill att 40 000 personer kunde förväntas avvika de följande tre åren.

Så var ska Malmer Stenergard börja?

– När det gäller folkbokföringsfrågan är det finansdepartementet som är ansvarigt, men vi har i Tidöavtalet angett att vi ska genomföra en ny folkräkning och vi ska upparbeta metoder för det, säger hon.

Hon betonar framför allt vikten av att myndigheter och kommuner blir bättre på att dela med sig av information till varandra, avseende de människor de kommer i kontakt med.

– Myndigheter och kommuner sitter på mängder av information om vilka som befinner sig här illegalt. Det finns till och med kommuner, som till exempel Malmö stad, som betalar ut bidrag till människor de vet befinner sig i landet illegalt. De motarbetar därmed beslut fattade av myndigheter och domstol.

I Tidöavtalet föranstaltas informationskrav när myndigheter får kännedom om personer som befinner sig här illegalt. Men förslaget har redan väckt oro. I ett inslag i Sveriges Radio den 15 november sa bland annat läraren Maria Wiman att hon hellre säger upp sig än anmäler "papperslösa barn". Inställningen misstänks finnas även på socialkontor och myndigheter.

– Som tjänsteman bör man bredda perspektivet om man vill hjälpa människor i behov av skydd. De som har fått avslag har redan genomgått en rättssäker prövning där det bedömts att de inte har skyddsbehov. Besluten behöver verkställas så vi kan hjälpa dem med störst behov, säger Malmer Stenergard.

Just verkställigheten av utvisningar blir ytterligare en stor utmaning. Riksrevisionen gav 2020 Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården stark kritik för att återvändarverksamheten inte fungerar effektivt.

För att tala klarspråk – många som fått utvisningsbeslut blir kvar i landet. En viktig anledning är att flera av de länder dit de flesta blir utvisade vägrar ta emot sina egna medborgare vilket omöjliggör utvisning. Det gäller framför allt Eritrea, Somalia, Iran, Irak och Afghanistan.

Enligt Malmer Stenergard är det bara drygt hälften som lämnar landet frivilligt.

– Resten ska utvisas med tvång men det fungerar undermåligt. Och det stämmer att de länder du nämner vägrar ta emot sina egna medborgare trots att de har en folkrättslig förpliktelse att göra det. Och här måste vi jobba med diplomati.

Vad kan diplomatin bestå i gentemot dessa länder?

– Det sticker många i ögonen att länder tar emot mycket bistånd, men vägrar samarbeta med oss som givarland. Ett verktyg skulle därför vara att arbeta med bistånd som påtryckningsmedel. Man kan hota med att strypa biståndet.

Fokus har undersökt hur mycket bistånd som i själva verket går till dessa länder. Summan som går direkt till själva staterna är låg. Svenska staten skänker till exempel inte pengar till talibanregimen, utan biståndet går genom humanitära organisationer, vars ambition är att fördela pengarna direkt till behövande. Men även mot bakgrund av detta handlar det om relativt lite pengar. Iran fick 2021 14 miljoner kronor och Eritrea 10 miljoner. Somalia och Afghanistan fick dock cirka en miljard var och Irak 388 miljoner. Det täcker in bistånd som går via Sida såväl som via UD och andra svenska myndigheter.

Så är inte detta ett ganska svagt påtryckningsmedel?

– Det är mycket riktigt så att vi har stora länder där vi har problem med återtagande och som inte är några stora biståndsmottagare och då får man naturligtvis jobba med andra diplomatiska metoder, att jobba upp en relation där de inser värdet av att samarbeta med Sverige.

Storbritannien har försökt åtgärda problemet med återvändandet genom att skriva avtal med Rwanda. Dåvarande premiärminister Boris Johnson annonserade i april i år att asylsökande som kommer till Storbritannien över Engelska kanalen i stället ska skickas till Rwanda och söka asyl därifrån, oavsett vilket land de kommer från. Avtalet har väckt reaktioner och kritikerna kallar det ett "dumparland". Andra har välkomnat förslaget då det skiljer ut dem som verkligen är i behov av skydd gentemot de som enbart kommer av ekonomiska skäl.

Är det möjligt att införa samma typ av avtal i Sverige med exempelvis Rwanda?

– Det vet jag inte och jag har inte studerat omständigheterna kring Storbritanniens avtal närmare. Det primära, som vi slår fast i Tidöavtalet, är att staterna ska ta emot sina egna medborgare.

Men oviljan hos hemländerna är inte den enda anledningen till verkställighetshindren. Vi har tidigare nämnt att många avviker från förvaren och går under jord. Men även på legal väg blir människor kvar i Sverige år efter år, trots utvisningsbeslut.

Fokus har tagit del av fall där utvisningsbeslut togs för över tolv år sedan men som ännu inte har kunnat verkställas på grund av upprepade överklaganden, samt "samarbetssvårigheter" då polisen ska utvisa personen. Många hittar även andra vägar in under de långa handläggningstiderna av asylansökan, till exempel via arbetstillstånd – så kallat spårbyte. Ytterligare verkställighetshinder är då personen riskerar tortyr eller liknande i sitt hemland.

Redan förra regeringen aviserade att Migrationsverket skulle fokusera på återvändarproblematiken, men Riksrevisionen har i en rapport gett underbetyg till berörda myndigheter , inklusive Migrationsverket.

– Migrationsverkets, liksom andra myndigheters verksamheter, måste löpande utvärderas. Jag tycker att det finns en överdriven tilltro till lagstiftningen här. Det pratas för lite om ledning och styrning inom myndigheter. Man kan göra oerhört mycket för att få till en bättre offentlig sektor utan att ändra lagen, till exempel att förtydliga regleringsbreven, säger Malmer Stenergard.

Tycker du att Migrationsverket är en väl fungerande myndighet?

– Jag har precis hamnat i den här positionen och en av mina prioriterade frågor är att just gå igenom hur arbetet på Migrationsverket fungerar och vilka åtgärder som kan vidtas på de områden där man kan se förbättringsbehov. Det har funnits fog för den kritik som har kommit från olika håll att man inte har prioriterat återvändandeverksamhet tillräckligt.

Tycker du att ledningen för Migrationsverket har brustit?

– Det har funnits kritik från Riksrevisionen vad gäller arbetet med återvändande.

Mikael Ribbenviks förordnande går ut i juni nästa år men han har sagt att han vill fortsätta. Har du fortsatt förtroende för honom?

– Jag har förtroende tills du hör något annat.

Nu står vi på tröskeln till vintern och kriget rasar i östra Europa. Flera bedömare menar att vi har att vänta oss en ny flyktingvåg från Ukraina. Nyligen beviljade regeringen ett vinterpaket innehållande militärt och humanitärt stöd samt stöd för rehabilitering av kritisk infrastruktur.

– Det är oerhört svårt att sia om hur stort ansvar vi kan komma att behöva ta. Men jag bedömer att vi har beredskap och det finns en stor vilja hos svenska folket att hjälpa.

Att det skulle bli en liknande situation som hösten 2015 tror hon inte. Det så kall­ade massflyktingsdirektivet ger helt andra förutsättningar.

– Under 2015 stack Sverige ut då vi beviljade permanenta uppehållstillstånd direkt. Detta plus andra tilldragningsfaktorer gjorde att människor tog sig genom hela Europa för att komma hit. Det har också visat sig att ukrainare som kommer hit snabbt kommer i arbete.

Läs även: 2022 kan bli ett rekordår för invandringen

Läs även: Markus Allard: "Därför är jag populist"