Med rätt att rasa
»Att ställa krav i skolan är att bry sig.« Den 26 maj 2003 är Jan Björklund fortfarande oppositionsborgarråd i Stockholm och den här dagen får han (ännu) en artikel publicerad på DN Debatt. Han är ofta arg då han skriver där. Denna gång påstår han att tiotusentals elever i årskurs nio godkänns utan att kunna skriva. Jan Björklund hittar förklaringarna i 1968 års vänstervåg och ilskan löddrar mellan raderna över det han ser som den kravlösa skolan. Tre år senare, sommaren före valet då alliansen vann, kräver han i en annan DN Debatt-artikel att ett ordningsomdöme införs i terminsbetygen. Redan 1997, på samma spaltutrymme, härsknade han till över »elever som systematiskt stör/…/, som medvetet provocerar genom att konsekvent komma för sent, sitta med fötterna på bordet och vara oförskämda«.
Det är lite så han rullar skolfrågan, Jan Björklund. Inget daltande.
Så när han häromdagen »välkomnade« Anders Borgs utspel om att riskkapitalister ska stoppas som ägare till skolor borde inget friskolebolag tagits på sängen, om man säger så. Eller när han i veckans »Uppdrag granskning« var »förbannad« på de friskolor som nekar barn med särskilda behov plats.
Han hänger i, Björklund. Är konsekvent. Inget daltande. I decennier har han med varierande framgång försökt få ordning och reda på eleverna, nästan alltid med en uppskattande opinion i ryggen. Nu känner han klart och tydligt vart det blåser: få kramar ett riskkapitalbolag i dag.
Så då får det bli mer av samma, men måltavlan denna gång finns inte i klassrummen, snarare i skatteparadisen.
