Migrationsverkets GD: ”Pinnjakten är en död fråga nu”

Ett eldprov väntar Migrationsverket. Svenska folket har valt en riksdagsmajoritet som inte bara vill begränsa invandringen till ett minimum, utan även – som  migrationsminister Maria Malmer Stenergard berättade i förrförra numret av Fokus – kommer att lägga stora resurser på att förbättra verkställigheten beträffande utvisningar. Ett område myndigheten tidigare fått Riksrevisionskritik för. Dessutom var ministern tydlig med att hon vill utrota skuggsamhället.

I våras fick nyheten om en kvinna utan arbetstillstånd som städat hemma hos Magdalena Andersson (S) debatten att åter blossa upp om detta skuggsamhälle. Det framkom då att bara året innan hade 10 124 personer som skulle utvisas gått under jorden.

Trots att även förra regeringen sa sig vilja strama åt invandringen efter migrationskrisen 2015, är det svårt att skönja tecken på att någon åtstramning verkligen skett. Nu närmar vi oss åter gamla rekordnivåer, med 134 700 beviljade uppehållstillstånd till och med november i år. (Rekordåret 2016  beviljades 150 000).

Och beträffande skuggsamhället så rapporterade Dagens Nyheter att 873 000 personer har tilldelats ett så kallat samordningsnummer sedan millennieskiftet – men ingen vet hur många av dessa som befinner sig i landet. Uppskattningsvis rör det sig om flera hundra tusen.

Migrationsverket är den myndighet som har det operativa ansvaret för migrationen och dess högsta chef är Mikael Ribbenvik. Vad anser han om förslagen i Tidöavtalet?

– Jag ska genomföra den lagstiftning som finns. Och kommer det ny lagstiftning ska jag genomföra den, sammanfattar han sin roll.  

Men det var just en sådan inställning som Malmer Stenergard kritiserade i Fokus-intervjun: ”Migrationsverkets, liksom andra myndigheters verksamheter, måste löpande utvärderas. Jag tycker att det finns en överdriven tilltro till lagstiftningen här. Det pratas för lite om ledning och styrning inom myndigheter. Man kan göra oerhört mycket för att få till en bättre offentlig sektor utan att ändra lagen”.

– Politiska förslag får kommenteras av andra politiker och inte av tjänstemän, och jag är tjänsteman, säger Ribbenvik och fortsätter:

– Vi har genomfört det som förra regeringen lagstiftade om. Regeringen stramade åt flyktingpolitiken och ville sänka antalet asylsökande. Vi har genomfört de åtgärder som den lagstiftningen innehöll.

Antalet personer som beviljats asyl har mycket riktigt sjunkit från 2017 och framåt. År 2017 var siffran 36 607, 2020 låg den på 10 471. I år har 52 558 beviljats asyl fram till och med november. Men då är de flesta ukrainare (enligt EU:s massflyktingsdirektiv). Dem borträknat handlar det om 6 313 beviljanden.

Beträffande det stora inflödet 2022 anger Ribbenvik flera olika beviljandegrunder, förutom kriget.

– De övriga uppehållstillstånden är av skiftande slag. Här finns studerande, arbetstagande och anknytningsärenden.

Studerande till högre studier är en mindre andel, cirka 8 000. Det stora talen gäller som sagt arbetskraftsinvandrare och anknytningsärenden. Just dessa har varit mycket omdebatterade genom åren.

Många asylsökande har under sin prövningsperiod – i regel lång då i princip alla nekande beslut överklagas – växlat spår till att söka som arbetskraft. Grundkravet för att bli arbetskraftsinvandrare var att en arbetsgivare erbjöd 13 000 kronor i månaden. Då hade man även möjlighet få med sig anhöriga. För dessa gällde inga försörjningskrav alls, och fick automatiskt tillträde till det svenska bidragssystemet.

Regeringen vill genom Tidöavtalet skärpa reglerna. Minimilönen ska ligga på medianlönen, kring 33 000 kronor i månaden. Detta för att undvika missbruk med arbetstillstånd, ett missbruk som också i förekommande fall lett till människohandel.

– Detta är ett politiskt beslut och vi kommenterar inte politiska beslut. Det får riksdagsmajoriteten så småningom avgöra. Men ja, det finns ett missbruk. Vårt jobb är att säga ja eller nej till ansökningar och vi har branscher där vi gör utökade kontroller. Missbruk beivrar vi och vårt verktyg är bland annat att ge avslag på arbetstillståndet, eller avslag på förlängning, säger Ribbenvik.

Malmer Stenergard kritiserade också att många utvisningar icke verkställs. Polisen har sedan 2012 haft i uppdrag att utvisa över 100 000 personer. 2019 hade endast omkring 35 000 verkligen blivit utvisade. Migrationsverkets prognos från juli 2019 visade därtill att 40 000 personer kunde förväntas avvika de följande tre åren.

Det är visserligen Polisens uppgift att verkställa de utvisningar som måste ske med tvång. Men personerna har stått under Migrationsverkets hantering fram till och med utvisningsbeslutet, samt uppehåller sig i många fall i Migrationsverkets förvarsverksamhet.

Riksrevisionen har kommit med liknande kritik för bristande effektivitet mot de inblandade myndigheterna: "Det finns skäl för regeringen att fundera över myndighetsorganisationen och ansvarsfördelningen", har Riksrevisionens projektledare Tommi Teljosuo till SR.

Ribbenvik bemöter kritiken med att framföra att Migrationsverket endast ansvarar för dem som frivilligt återvänder – vilka utgör drygt hälften.

– Migrationsverket ansvarar för självmant återvändande, alltså människor som återvänder för egen maskin. De som försvinner ur processen eller vägrar åka hem är polisens ansvar. Den stora problematiken är att det finns länder som vägrar ta emot sina medborgare. Det innebär då att det inte går att genomföra återvändande med tvång.

Till de länder som vägrar ta emot egna medborgare hör Eritrea, Somalia, Iran, Irak och Afghanistan.

– Grundpremissen är att länderna är skyldiga att ta emot sina egna medborgare. Lyckas inte det så är det mest verkningsfulla att EU lyckas få tillstånd återvändaravtal med de aktuella länderna. I andra hand kan Sverige försöka få till bilaterala avtal med andra stater, men EU är starkare än enskilda stater.

Ribbenvik betonar återigen att det är Polisens ansvar att tillse att utvisningar sker med tvång om personen inte samarbetar.

– Migrationsverket jobbar med att förklara och motivera, med återetableringsstöd och andra incitament. Men vi kan inte tvinga någon. Det är inte vårt uppdrag utan Polisens, men de kan ju inte heller tvinga någon när landet inte själva tar emot dem.

Storbritannien har ett avtal med Rwanda, dit man skickar migranter för att söka asyl därifrån oavsett vilket land personen ursprungligen kommer från. Är det ett förslag som Migrationsverket har studerat?

– Det är till hundra procent en politisk fråga, och den ger jag mig absolut inte in i. Migrationsverket kan inte på egen hand ingå avtal med stater.

Migrationsverket har i en internrapport 2019 kritiserat sin egen förvarsverksamhet. Enligt den sätts mycket sällan människor i väntan på utvisning i förvar, trots att tydliga förvarsskäl finns. Personalen verkar enligt rapporten inte ens tycka att det är mödan värt – eftersom deras arbete ändå inte leder till förvarstagande.

I stället släpps de ut i frihet med risk för att de avviker och håller sig undan utvisning  – vilket innebär att de vistas här illegalt.

I rapporten står: "Förvarsbeslut fattas numera sällan i Migrationsverkets återvändandearbete". Samt: "I mottagnings- och återvändandeenheterna finns uppfattningen att det inte är någon idé att fatta förvarsbeslut eftersom man behöver viss framförhållning och det är osäkert om det finns någon plats när förvarsbeslutet väl ska verkställas."

– Vi hade mycket färre förvarsplatser tidigare. Problematiken från 2019 är inte kvar. Vi har i stort sett fördubblat antalet förvarsplatser de senaste åren. När det var fullt prioriterades Polismyndighetens ärenden eftersom de var mest akuta. Nu är det inte fullt längre så det är old news, säger Ribbenvik.

Det har genom åren även rapporterats om en rymningsproblematik från förvaren. Men även där menar Ribbenvik att man fått bukt med problemen.

– Det verkar finnas en uppfattning om att människor flyr från förvaren i stor omfattning. Det stämmer inte. Vi hade ett problem med det tidigare. 2011 rymde 66 personer från förvaren. Förra året var det tre.

I Aftonbladet den 26 oktober framkom att det "uppstod bråk" på Migrationsverket när ledningen skulle presentera Tidöavtalets innehåll på intranätet. "Om allt som föreslagits blir verklighet tror jag att den del som arbetar nära de asylsökande kommer att se sig om efter andra arbeten" och "Vart tog empati, solidaritet och medmänsklighet vägen?", stod det bland annat. Stadsjuristen föreslog att kommentarsfältet skulle stängas ner.

Det väckte frågor dels om det finns någon form av aktivism bland personalen gällande att bevilja uppehållstillstånd, dels om nedtystning på myndigheten.

– För det första är det en falsk premiss. Vi är cirka 6 000 anställda. Och vi har ett intranät. På det intranätet skrev vi om de stora förändringarna Tidöavtalet kan komma att innebära för oss. Sedan var det cirka tio personer som kommenterade. Fyra har uttalat något som kan uppfattas som kritik mot avtalet. En sa att den går i pension.

Så det är en marginalföreteelse?

– Det kan inte jag veta. Det kan vara massvis som är emot Tidöavtalet och massvis som är för. Jag är inte heller intresserad av att veta det. Vi åsiktsregistrerar inte. Det var en person som sa "då går jag i pension". Det får man väl tycka? Är det aktivism att tycka så? Och kan man dra slutsatsen att hela myndigheten är aktivistisk? Att sedan en annan person ville stänga ner kommentarerna är ju också något man får tycka.

Men andra former av interna problem har funnits tidigare på Migrationsverket. Bland annat, vad gäller ärendehantering och rättssäkerheten. Riksrevisionen gav myndigheten hård kritik 2021 angående rättssäkerheten i anknytningsärenden. Myndigheten har brustit i arbetet med att klarlägga de sökandes identitet.

"När ärendet flyttas över till Migrationsverket i Sverige utgår handläggarna i regel från att den sökandes identitet är klarlagd. Därmed är det ingen som i praktiken säkerställer vem personen är", framhöll Anders Berg, projektledare för granskningen, i pressmeddelandet.

Han noterade även att det har förekommit en pinnjakt på avslutade ärenden hos den handläggande personalen. Till Bulletin sa han den 18 augusti 2021: "Vi har i våra granskningar inte försökt att mäta antalet fel, utan vi pekar snarare på risker. Och där har vi kunnat notera en kultur av pinnjakt på avslutade ärenden utifrån de intervjuer vi har gjort. Många har upplevt, och upplever fortfarande, att det finns en pinnjakt på avslutade ärenden".

Fokus har också intervjuat flera källor på Migrationsverket som kan intyga att denna pinnjakt har pågått länge. "Det har varit en vansinnig pinnjakt på avslutade ärenden, inte bara för de anställda individerna, utan för hela avdelningar. Chefer och teamledare behövde visa upp för ledningen hur många ärenden de hade klarat av".

Ribbenvik menar att när det gäller frågan om id-kontroller har myndigheten redan genomfört åtgärder. 

– Vi har satt ID-experter ute på våra ambassader och vi har infört nya rutiner angående att uppvisa pass i original.

Men hur ligger det till med pinnjakten? Finns det någon sanning i det?

– Det är en evig gammal fråga, men jag anser att det är en död fråga just nu. Det är viktigt att vi håller handläggningstiderna så korta som möjligt och precis som andra myndigheter försöker vi effektivisera våra processer. Sedan finns det nog någon som känner sig pressad att göra mer än vad man klarar. Men det finns ingen instruktion om att till exempel ta snabba ärenden före svåra för att förbättra resultaten. Vi jobbar långsiktigt med att få ner balanserna, säger Ribbenvik.

Läs även: Maria Malmer Stenergard: "Vi behöver paradigmskiftet"

Läs även: 2022 kan bli ett rekordår för invandringen